29 december, Kategori: Okategoriserade

Att ge är enkelt. Att förstå är för mycket begärt av sig själv.

Jag bara väntar på den första hånfulla kommentaren på Facebook eller här i bloggen. Den som ska ta sikte på min naiva glädje över att ha kunnat göra skillnad för några människor i jul. Den som ska påpeka hur lite den där insatsen egentligen kostar mig, hur självgod och hycklande jag är. Den spydiga bloggläsaren som påpekar att jag inte offrar mer än lite tid och en bit komfortzon, när ska hen höra av sig?

Det är ju sant. Jag bjöd inte osjälviskt hem några romska uteliggare som inte pratar ett ord engelska.  Jag gjorde egentligen ingenting som påverkade min egen bekvämlighet. Jag tog ingen risk. Efter att ha besökt flyktingförläggningen och spelat ukulele med ganska många av de boende där valde jag några som jag tyckte om, som jag kunde känna någon sorts själslig anknytning till. Det var en impulshandling, en idé som dök upp några dagar för julafton. Hela min familj tyckte dessutom att det var en utmärkt idé, det blev som en slags må-bra-julklapp till oss allihop.

Borde jag ha tagit bättre reda på vem som mest behövde min välvilja? Förutsättningslöst försökt välja ut dem som upplevt de största tragedierna, förlorat mest på vägen hit? Jag vet att det finns personer på förläggningen som mist familjemedlemmar i Medelhavet. Men skulle jag orka möta dem, räcka ut en hand till dem? Man kan ju inte bara dra tillbaks den efter några dagar om det skulle kännas övermäktigt.

Många svåra frågor kan man plåga sitt ömtåliga ilandssamvete med. Men nu har jag bestämt mig för att täppa till munnen på min personlige indrivare av samvetsskulder. Varför bry sig? Att jag blir glad av att hjälpa minskar inte mottagarens nytta. Win, win liksom, hur cyniskt det än kan låta. Det finns ingen möjlighet att jag, en bortskämd, frisk, vit medelklasskvinna uppvuxen i ett av världens rikaste länder, ska kunna förstå lidandet hos en afrikansk kvinna som flytt för livet från sitt land med bara delar av sin familj i sällskap. Varför ska jag kräva det av mig själv?

Jag är väl en hycklare då, som får en kick av att känna mig snäll. So what.

Idag har vi varit på Torp för att leta efter en laptop. Som asylsökande får man 24 kronor per dag om man bor på en förläggning där mat serveras. Tack vare alla generösa människor i Ellös har massor av kläder samlats in och skänkts till förläggningen, ”vår” familj har kunnat lägga undan pengar från första månaden till en dator. Den är nödvändig för att de ska komma igång att lära sig svenska. Någon svenskaundervisning har man inte rätt till förrän uppehållstillståndet är klart, och det kan dröja många månader.  R, som är duktig på datorer, hittade snart den perfekta laptopen på Elgigantens mellandagsrea och hon fick bra hjälp av säljaren. Efteråt firade vi med kaffe och kaka på Ikea.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men jag såg bara vänlighet och respekt överallt, även när jag höll mig diskret i bakgrunden.

Fathiye2-2

Det tar fyra timmar att laga en traditionell etiopisk middag. Injera, Dorowat med kyckling och ägg och en god rotsaksröra av vitkål, potatis och palsternacka. Samt Niter Kibbeh, ett delikat kryddsmör med bl a kardemumma, ingefära och kanel. Smeten till Injera, de tunna surdegspannkakorna som man använder istället för bestick, måste förberedas tre dagar i förväg. Tur att jag har en specialist i familjen.

injera

 

Soffan framför kaminen i uterummet blev favoritplatsen. Värme! Fem minusgrader och snöfall utanför fönstren.

brasa

Kommentarer

  1. Kommentar av Stina Jansson den 29 december, 2014 kl 05:00

    Bra gjort! Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Vad gör det att du har roligt samtidigt som du ger en annan människa glädje, ingenting.

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 30 december, 2014 kl 11:34

    Tack Stina!

  3. Kommentar av Joanna den 29 december, 2014 kl 05:49

    Förstår å ena sidan varför du reflekterar över vad du gör och varför. Det är sunt. Precis som jag reflekterar över varför du går och (för)väntar dig att bli klankad på. Det gör mig lite beklämd. Jag har följt era strapatser med ett halvt öga, och ser en människa/familj som är lärt känna nya människor och tar tillfället i akt att lära känna dem än djupare. Du är nyfiken av dig och det kändes bra, låt vara att de finns i din närhet av andra skäl än vanliga vänner, men för mig är det självklart att du kan/skall välja de som ger största möjliga utbyte. Ni verkar alla ha haft en fin stund genom att bjudit hem dem till er.

    Hoppas maten smakade :).
    J

  4. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 30 december, 2014 kl 11:33

    Joanna – maten var himmelsk! 🙂

  5. Kommentar av Henrik den 29 december, 2014 kl 08:52

    Man bjuder sina grannar, man bjuder sina vänner.
    Och ibland bjuder man nån man nyss har träffat. Jag tycker inte det är något konstigt med det.
    Men jag tror ni gjorde några människor lite gladare, och om ni blev lite gladare själva är det väl alldeles utmärkt!

    🙂

    H

  6. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 30 december, 2014 kl 11:32

    Ja Henrik, svårare är det kanske inte. Är det Luther eller Jante som krånglar till det? (Det måste väl finnas någon att skylla på?)

  7. Kommentar av anna den 29 december, 2014 kl 09:15

    Dummer! Det är väl mycket värre att välja efter andra kriterier än spirande vänskap och ömsesidig sympati. Hade du bjudit in någon som du sedan inte kunnat upprätthålla någon sorts kontakt med för att ni egentligen inte kom så bra överens, så hade de ju blivit svikna/bortvalda. Klart du skulle bjuda hem dem som känns som potentiala vänner av andra skäl än att de är flyktingar. De vill säkert också känna att de blivit valda/inbjudna för sin egen skull och inte för att det var mest synd om dem.
    Kram

  8. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 30 december, 2014 kl 11:30

    På pricken som vanligt Anna, tack för den! <3

  9. Kommentar av Ann-Sofie den 30 december, 2014 kl 10:19

    Som världsmedborgare på resande fot kan jag ju bara saga att det är sådana här gester som man som ny I ett land uppskattar så otroligt mycket. Nu är ju vi inte flyktingar utan har själva valt att resa. Men de ganger man får riktigt bra kontakt med lokalbefolkningen är riktiga höjdare. Tyvärr hander det inte så ofta. Så jag tycker det du gjorde/gör är superbra.

  10. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 30 december, 2014 kl 11:29

    Tack Ann-Sofie, jag tänker precis som du. De bästa upplevelserna i främmande länder hänger alltid ihop med att man blivit vänligt bemött, fått kontakt med någon på riktigt.

  11. Kommentar av Krönikören den 30 december, 2014 kl 11:39

    Jag håller med tidigare kommentater. Bra gjort! Hoppas att ni blir vänner för livet.

  12. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 1 januari, 2015 kl 09:11

    Tack Krönnikören, jag tror det.

  13. Kommentar av sabine den 31 december, 2014 kl 07:56

    Ååååh dom surdegspannkakorna är så goda!!! Matlagningsutbytesträff kanske? Bra gjort en och gott nytt år!!

  14. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 1 januari, 2015 kl 09:12

    Såklart, Sabine, nästa gång blir det kanske äggost? 😉