19 november, Kategori: Okategoriserade

Stiltje.

Det här är privat. Så privat någonting kan bli som drabbar alla förr eller senare.

Vi kom hem från Istanbul fredagen den 16 oktober. Dagen efter hälsade jag på mamma på äldreboendet.  Hon hade åldrats mycket mer än de två månader jag varit borta. Satt i rullstol, svarade med korta meningar, verkade nedstämd. Sen blev jag förkyld och vågade inte gå dit, för att inte smitta ner henne.

Två veckor senare dog hon, den 30 oktober. Jag satt på en stol bredvid hennes säng medan hon försvann, hennes varma och lite svettiga nacke vilade på min arm. Den var fortfarande varm när jag drog undan armen, efter hennes sista andetag. Tio minuter efter att jag kommit in i rummet. Jag hann tala om för henne att jag var där, hon hörde mig säkert, jag sa tätt intill hennes öra att hon kunde släppa taget nu, att allt var bra. Jag sa till och med att pappa väntade på henne, fast jag inte alls tror det.

Varför sjöng vi inte för henne, mina systrar och jag, medan hon låg där och andetagen fladdrade? Tryggare kan ingen vara och Det går en ängel kring vårt hus. Som hon alltid satt på sängkanten och sjöng med oss. Vi kom oss inte för, det gick så fort, inte trodde jag att min mamma skulle dö på tio minuter, även om hon var mycket gammal. Nog hade jag föreställt mig några dagars väntan och några nätters vaka. Tid att ta adjö ordentligt. Dagen innan hade hon ju ätit och varit uppe, sa personalen. Fast den här dagen ville hon inte äta, bara ligga kvar i sängen och sova. Hade hon bestämt sig? Väntade hon på mig? Om jag inte hade kört direkt när min syster ringde. Om jag hade missat färjan. Hade hon kunnat vänta lite till då?

Sen har livet konstigt nog bara rusat vidare, hetsat av åtaganden, plikter och oro. Långsamt drar sig lusten och orken undan, det går mot ebb inombords, snart går mitt skepp på grund och blir stående. Tiden mellan död och begravning fulltecknas av allt möjligt och omöjligt. Tanken stilla står. Inte skriver jag. Inte promenerar jag. Allt går tungt och i moll, men inte som i sorg, mera som i surkärring. Radion är på i femminuterspass, bara så att man får reda på det senaste terroristläget. Läsa går inte, jag tappar koncentrationen efter en kvart. Skönlitteratur alltså. Turkish waters and Cyprus Pilots kan hålla mig vaken till efter midnatt.

Idag har jag haft ett samtal med prästen som ska hålla begravningsgudstjänsten i Fiskebäckskils kyrka. Han envisades med att jag nog har en starkare tro än jag tror själv, bara för att jag sa att det enda jag tror på är kärleken. Han var ung och stark i sin övertygelse, jag ville inte göra honom ledsen utan sa till slut att vi kommer nog inte längre i den här diskussionen.

Flykt är min enda väg mot ytan igen.

mamma

 

Kommentarer

Inga kommentarer än