13 december, Kategori: Författarblogg, Las Palmas

Ljusning i Las Palmas

I fredags föll allt på plats. Fast jag var på stranden hela dagen och ägnade mig uteslutande åt att omväxlande simma i höga dyningar och slappa på stranden. Kanske var det därför? Jag försökte vara närvarande i nuet som det heter. Bara njuta den sista dagen i Las Palmas.

Plötsligt fanns beslutet bara där. Jag ger ut min bok själv. Jag vet att den är bra och välskriven, det har jag ju faktiskt papper på både från förlagsredaktörer och andra i branschen. De refuserar för att de inte tror på tillräckligt stor försäljning. Jag behöver inte tänka så krasst.  Några läsare kommer säkert att gilla boken. Inte hundratusen, så att jag blir lite rik, men det räcker med hundra för att jag ska bli väldigt lycklig. Den har förresten bytt namn. Glöm Marvatten. Nu heter romanen Diktaren, vilket passar bättre in i den serie på tre eller fyra romaner som jag planerar.

Hur det ska gå till rent praktiskt vet jag inte exakt. Det finns så många vägar idag, det är inte svårt att själv ge ut en bok. Lika lätt som att sprida sin musik, och se vad som hänt med den branschen. Inte konstigt att bokförlagen vill vara säkra innan de vågar satsar på en debutant. Det handlar om överlevnad. Kanske anser förlagen dessutom att jag är för gammal? Ja, jag känner till några kvinnliga författare som debuterade i min ålder. Men det var längesen, före e-böcker och POD (print on demand).
Om en vecka ska jag träffa en nestor inom egenutgivning och få goda råd.

Annat klarnade också under den där sista dagen på Playa de Las Canteras. Vad ska jag göra med resten av livet? Snart har jag ju inget jobb heller. Du kanske har en livskris? föreslog kära väninnan, som dessutom är psykolog, för ett tag sedan. Då hade vi pratat med varann en halv minut och jag kände inte igen henne. Det var riktigt skrämmande, även om det rådde svår stress just då och hon hade sin kapuschong uppfälld.

Krisen handlade nog mest om var jag ska bo när jag blir gammal.  När ens mamma dör kommer Gammal närmare. Snart, tänker man om man är lagd åt det katastroftänkande hållet. Gammal och ensam (om statistiken får rätt) i ett stort hus på Flatön vill jag inte bli. Nu har jag en bra Plan.

Samtidigt vet jag förstås att alla planer bara är bländverk och önsketänkande. Varje asylboende, varje sjukhus är fullt av människor som hade helt andra planer än att hamna där. Livet handlar bara om att halka på rätt bananskal. Men i väntan på nästa bananskal känns det ändå skönt att ha en Plan.

image

 

Kommentarer

Inga kommentarer än