En enda gång i livet har man chansen att skriva sitt debutantporträtt i tidskriften Svensk Bokhandel. Den stora sommarkatalogen med sommarens alla nya böcker kommer ut i mars. Alla bokhandlare och bibliotekarier läser den. Som debuterande författare får man en hel sida (max 3000 tecken inklusive blanksteg) att skriva om sig själv och bifoga en bild. Man ska undvika att göra reklam för sin bok i texten.

Kanske den svåraste text jag skrivit. För självklart är det boken jag vill skriva om, inte mig själv. Här gäller det att vara lite listig… Så här blev det:

”Jag hade fyllt sextio när min dotter öppnade en dold vindslucka och hittade mina framtidsdrömmar i en bortglömd kasse. Blåa skrivböcker med uppsatser i skrivstil, guldstjärnor i marginalen. Den handskrivna följetongen Kim och Jerrys äventyr på Paradisön. Buntar av tonårsmanus med kärleksdramer, noveller och dikter på vers.

Den återfunna skatten utlöste en smärtsam ålderskris. Vad hade jag gjort av mitt liv? Jag skulle ju bli författare. Nu var det för sent.

Samma kväll berättade min nittiofemåriga mamma om sin farmor Hanna, född i mitten av 1800-talet. Hon fick fem döttrar med sin förste man. Flickorna dog, en efter en. Till sist dog även hennes man.

Då gifte Hanna om sig med sin suput till svåger och födde i rask takt åtta pojkar. En blev min morfar. Så småningom startade Hanna, som bara gått några år i folkskola, byns första sparbank. Mamma visade ett foto från hennes sjuttioårsdag. En matriark omgiven av sin myllrande klan; alla sönerna, svärdöttrarna och barnbarnen. Uttrycket i hennes barska ansikte under det svarta hucklet påminde om en indianhövdings.

Den där okuvliga, obstinata viljan. Jag kände igen den.

Jag hörde Hanna tala till mig. Vad väntar du på? Sitt inte där och tyck synd om dig själv. Vem har sagt att det är för sent?

Så jag tog ledigt och reste långt bort för att komma igång med resten av mitt liv, livet som författare.

Jag hade ingen aning om vilken sorts roman jag ville skriva. Bara miljön var självklar, min egen hemö, den som Evert Taube beskrivit i sin Inbjudan till Bohuslän. Berättelsen kom till mig i bilder och fantasier under långa promenader längs Atlantens kust. På ytan handlade den om ett barn som försvinner under en hembygdsfest. Men likt en drivande brännmanet hade historien trådar som jag följde långt ner i djupet. Där fanns en avgörande tragedi i nittonhundratalets första år. Där fanns också en förbjuden kärlekshistoria. Slutligen fanns där Hanna, min sedan länge döda morfarsmor. Hon som tog ett stadigt tag i sitt havererade liv och styrde in det på en ny kurs.

Det var inte för sent för mig heller. Jag gjorde det, jag skrev en spännande roman. Utan att jag riktigt vet hur det gick till, blev det en berättelse om kärlek och att det aldrig är för sent att börja om.”