12 maj

Värre än Bosporen. Istanbul 12 maj.

För att få segla i Turkiet med sin båt måste man ha en Transit Log. Det är ett slags båtpass, ett dokument som ska visas upp i marinorna man kommer till och som måste stämplas när man lämnar Turkiet. Att skaffa en TL är så besvärligt att man rekommenderas att ta hjälp av en agent. Han gör det på en dag för 400 Euro. Men man KAN fixa det själv. Teoretiskt. Marinan hade en bruksanvisning och jag hade skrivit ut en manual från nätet som en amerikan publicerade för bara ett år sedan. Varför slänga ut fyratusen i onödan?
Man måste besöka Hamnmyndigheten, Hamnchefen, Hälsomyndigheten, gränspolisen, tullen och sen Hamnchefen igen. Alla finns på olika adresser, tack och lov samlade på två ställen i centrala Istanbul. Var och en ska gå igenom och kopiera båtens registreringsbevis, försäkringsbevis, besättningslista, ägarens betygsbok och bådas pass. En massa blanketter ska fyllas i. När allt är klart har man en Transit log med fyra viktiga stämplar och får lov att segla vidare.
Vi förlorade flera timmar och hann inte färdigt igår eftersom vi gjorde fel och gick till Hamnmyndigheten först. Aja baja, gör om och ta bussen tillbaka, Hamnchefen måste börja! Tre gånger har vi nu åkt buss och spårvagn ut till Hamnmyndigheten innan vi fick den åtråvärda stämpeln.

Nu förstår vi bättre varför det kostar  4000kr att anlita agenten som tar alla båtpapper och pass med sig och fixar detta snabbt och smidigt på en dag. Han använder nog inte pengarna till att betala taxi…

Idag tappade vi ännu flera timmar hos polisen och tullen och måste tillbaka in till centrum och Hamnchefen imorgon bitti, samt till tullen för andra gången eftersom det inte blev klart där idag. När vi kom till gränspolisen, som är nummer fyra på besökslistan, krävde de att vi skulle komma dit med båten. Det överstiger min förmåga att beskriva den eländiga tilläggsplatsen utanför deras kontor. Enorma svall från båttrafiken fick Ellem att kastas mot betongpontonen med bildäck. Som tur var hade vi fenderplankan på plats. Jag fick passa med jättekulfendern och motorn igång medan Odd fyllde i blanketter på kontoret. Hela tiden var jag livrädd att någon knap skulle ryckas loss eller något annat gå sönder. Efter en evighet kom han tillbaka i sällskap med polisen som tittade på båten från kajen. Sen sa han att Odd måste fotografera Ellems namn och nummer och gå till tullkontoret lite längre bort. Aldrig i livet sa jag. Därför måste han dit imorgon. Dock utan båt.

Ataköy marina är en lyxanläggning för lyxbåtar. Vi ligger här för att vi måste medan vi klarerar in. Det kostar 700kr per dygn. Ellem är den minsta och mest oansenliga båten. Här finns lyxrestaurang, lyxbarer, lyxcafeer, lyxhotell, lyxshopping. Men inga duschar och ingen tvättmaskin. Det luktar ständigt starkt av kloak. När det regnade en skvätt nu ikväll blev hela båten brunfläckig. Himlen är ljusbrun och har varit det ända sedan vi gick in i Bosporen. Man tror att det är dimma eftersom sikten är så dålig, men det är bara luftföroreningar. Trafiken är stillastående efter klockan tre. Igår fick vi förklaringen av en pratglad bordsgranne på restaurangen där vi åt middag. Människor har börjat undvika bussar av rädsla för terrorister. Många väljer bilen istället.
Jag skulle verkligen vilja ha lust att utforska Istanbul. här finns fantastiska miljöer, basarer, hus och gränder, underbara byggnader, intressanta historiska platser och vänliga människor. Men jag längtar bara härifrån nu.

Så här ser vår transitlogg ut just nu. Det fattas fortfarande två stämplar. Efter två dagars hård kamp.

image

 

12 maj

Nattsegling genom Svarta Havet till Istanbul. 10-11 maj.

Medan hundratals böneutropare fyller kvällen med ett mjukt melodiskt klagande ska jag försöka beskriva det senaste dygnet. Jag har varit vaken sedan igår morse klockan sju. Det märks nog på telegramtexten i den här bloggtexten. Hjärnan orkar bara korta intervaller.
Vi kom äntligen iväg från Sozopol, det försvunna paketet med båttoan och alla efterlängtade tillbehör stuvades undan för senare uppackning. Nu gällde det att utnyttja tre dagars lugnt väder för att ta oss över Svarta Havet och genom Bosporen.
Vi bestämde i sista stund att segla hela vägen i ett sträck, med avbrott för utklarering i Tsarevo. Tjugotvå timmar. Min första nattsegling. Den har jag gruvat mig för. Att sitta ensam med ansvaret i mörkret medan Odd sover. Inte somna, inte missa några blinkande ljus från fiskebåtar, väja i tid för mötande fartyg.
Vi delade upp natten i två- och tretimmarspass. Inga fartyg korsade vår kurs, autopiloten gick hela tiden. Vinden dog ut helt tills havet liknade olja, dyningen hävde sig ändå i höga åsar, jag fick ta ett sjösjukepiller. Jag upptäckte att man inte kan läsa när man sitter vakt på natten, då förstörs mörkerseendet. Det enda man kan göra fritt och obehindrat är att tänka. Manuset växte, så skönt att ta igen en del skrivtid som det blivit alldeles för lite av.
Det var omöjligt att somna när det blev min tur att dra filten över mig (fortarande påklädd) i sjökojen. I tre timmar försökte jag allt. Avslappning, mental träning, andning.Till slut låg jag bara och väntade på att klockan skulle ringa. Nästa sovpass klädde jag av mig, struntade i sjökojen och kröp ner under mitt sköna täcke i förpiken. Två timmar till soluppgång. Lika sömnlös. Odd var entusiastisk när jag kom upp. Han hade sett stim av delfiner som lekte och hoppade runt båten.
Det blev en morgon jag aldrig glömmer. Jag kan inte sluta le när jag tänker på den. Den stigande solen som inte riktigt förmådde tränga genom molnen. Plasket av delfiner, flockar av små svartvita fåglar som i hundrata strök över vattenytan i snabba rusningar. Jag lyckades filma men kan inte lägga upp filmen här, den finns bara på facebook.

Bosporen har varit en annan stor ängslan. Det trängsta sundet i världen som används för internationell sjöfart, och en av de hårdast trafikerade farlederna. Femtiotusen stora fartyg passerar per år, och då räknas inte färjor, fiskebåtar etc. Trafiken av de stora fartygen är enkelriktad 12 timmar i taget. Men min värsta oro har gällt alla snabbfärjor och turbåtar som korsar Bosporen vid The Golden Horn, det maskformiga bihanget som syns till vänster och är en vik in i Istanbul. Alla skildringar och bloggar jag läst har beskrivit hur totalt hänsynslöst båtarna far fram just här, kors och tvärs mellan den aseatiska och europeiska sidan, hur de drar upp jättelika svall och passerar i tjugo knop med några meters marginal. Till och med i Heikells Turkietpilot varnas för just den här passagen.
Det VAR hektiskt. Som att korsa en sexfilig motorväg. Odd räknade en gång till tjugo färjor och turbåtar samtidigt. Jättelika bilfärjor i full fart som verkade gå på räls blandat med utflyktsbåtar, lotsbåtar, tankfartyg och små fiskebåtar. Men har man korsat Härmanö ränna en söndag i juli så… Det gäller att ta ett möte i taget, ha is i magen och inte börja tveka eller vingla. Ja, jag är ganska mallig över att ha stått bakom ratten här utan att bryta ihop och lämna över till Odd.
Vi gick in i Bosporen vid nio och kom till Ataköy marina vid tolv. Sen ägnade vi eftermiddagen åt att försöka besegra byråkratin och skaffa vår nödvändiga Transit log själva, istället för att gå den lätta men dyra vägen via en agent och mutor.

Tidig morgon med delfiner: https://youtu.be/bGZY0yd0Qhg

image

Den lilla båten är vi. De gröna trianglarna är fraktfartyg och tankers som är på väg in i Bosporen, precis som vi. 

image

Det maskformiga bihanget in till vänster är the Golden Horn. Istanbuls hjärta. 

image

 Det fanns plats. Även för dubbla omkörningar. Så länge trafiken var enkelriktad kändes det helt lugnt. 

image

image