9 september. Krabbmadonnan och guldmakrillen.

Tuppar gal, hundar skäller, det luktar rök. Längs den brunbrända sluttningen i viken där vi ligger för ankar trampar en rad getter på rad. Det är ännu mörkt, jag ser dem inte från min plats i sittbrunnen, hör bara ledargetens bjällra klonka. Vi kom hit till ankarviken Xerokambos på Leros igår kväll efter en lång dags segling från Patmos.

Jag vaknade av röster nära båten. Motorljud. Medan gryningen väcker alla färger till liv igen studerar jag hur en en liten blå fiskebåt med två man ombord lägger ut sitt nät i en stor ring alldeles intill oss. Minst hundra meter i diameter. Tar in det igen. Fortsätter utåt, mot Kalymnos. Fick de något?

Flera båtar passerar på väg till fiskeplatser längre ut. Nu tränger solljuset längre och längre ner längs de branta bergssidorna. En klocka från ett gulmålat kapell, stort som ett normalt svenskt garage, klingar sju hårda, tredubbla slag. En bit bort, alldeles nere vid vattnet, ligger ett ännu mindre, vitt kapell, med ett karaktäristiskt kors på taket. Det är upplyst nattetid, glittrar som ett smycke i stenskravlet. Det är tillägnat Krabbmadonnan, Panaya Kavourodena. Enligt historien hittade en fiskare en madonnaikon på stranden, och blev i samma stund botad från infektionen han fått sedan han bitits av en giftig krabba. Han tog hem ikonen, och drömde på natten att en svartklädd kvinna sa åt honom att lägga tillbaks den där han hittat den. Det gjorde han, och på den platsen, runt ikonen, byggdes kapellet.

När Odd hade vaknat snorklade vi för att kolla vad ankaret haft för sig under natten, eftersom vinden hade vänt och båten flyttat sig. Det visade sig att ankaret låg rätt under stäven på Ellem, med fyrtio meter kätting i prydlg kanelbulle runt omkring. Medan vi grälade, förlåt jag menar diskuterade, om vad vi skulle göra åt saken, fylldes ankarviken på med båtar fulla av lunchgäster till de tre tavernorna. På båda sidor och tätt akter om oss hade vi nu båtar som låg alldeles för nära om det började blåsa upp och vår kätting sträckte ut sig i all sin längd.

Till slut blev vi överens om hur och var vi skulle ankra om, och i ganska frostig stämning satte jag mig efteråt på fördäck och började kasta med mitt nya kastspö som jag äntligen lyckats montera ihop. Efter en halvtimme utan napp bytte jag ut draget till ett mindre och färggrannare. Efter bara tre kast fick jag bottennapp samtidigt som en jättestor fisk hoppade en bit från båten. En tonfisk?

Jag hade fått en jättefisk på kroken. Det var första gången någonsin jag fick en fisk på kastspö. Jag är helt novis på den sortens fiske, det lilla jag vet har min son och Viktor på Lindboms fiske i Lysekil lärt mig nu i somras när jag köpte kastspöet, rullen och alla dragen.

Men jag har ju läst Den gamle och havet och visste att man skulle trötta ut fisken. Så jag sprang runt båten på däck och lät fisken dra ut reven i rusningar åt alla håll. Ibland hoppade den högt över vattnet, jättestor och guldglänsande. Till slut blev den allt tröttare och jag kunde veva in, decimeter för decimeter. Odd var beredd med håven och lyfte ombord. En guldmakrill. Eller mahi-mahi på hawaianska. Betyder stark-stark.

En av tavernorna lagade till fisken. Jättegod. Tyvärr fattade de inte att de fick behålla hälften själva, så vi fick världens största doggybag med oss därifrån.

Krabbmadonnans kapell.

Ellem ligger allra längst ut i viken. I bakgrunden Kalymnos.

Utsikt från tavernan. Ellem ligger  tvåa från vänster. Inte så trångt när bilden togs. Totalt ligger 19 båtar för ankar i viken ikväll.