16 september, Kategori: Båtliv

13 september. Sisten i mål i Patmos.

Planen var att stanna ett par veckor på Samos och komma ikapp med båtens underhåll. Lacka, vaxa, storstäda. Sen skulle vi segla. Men så undrade Ingrid och Rolf, medelhavsseglare i många år, om vi inte skulle delta i den årliga regattan Göran Schildt Memorial på Leros den 13e september.
Kappsegla? Med vår motorseglare? I Medelhavet? Nej tack, tänkte jag. För det första har jag aldrig tävlingsseglat i hela mitt liv. För det andra hade vi ju bestämt att ta det lugnt och känna oss för under vår första säsong i Grekland. Men det sa jag förstås inte, utan skyllde på snickerierna som vi måste hinna lacka. ”Men det är så kul, man träffar så många trevliga människor och får nya vänner. Det där med kappsegling behöver man inte ta så allvarligt”, sa Ingrid. ”Det är mera som en eskader i tre dagar. Tänk på saken!”
Så kom det sig att vi i morse låg i Leros hamn med två stora, gula nummerlappar fastknutna i stäven, klara för start i regattans första segling från Leros till Patmos. I startfältet fanns alla typer av segelbåtar, från en liten svensk L28 med ett äldre par som aldrig kappseglat, till stora tävlingsmaskiner med erfarna och taggade kämpar bakom ratten. Och så Ellem, en motorseglare med en revanschlysten skeppare (Odd) och en feg och skeptisk gast (jag).

Om vi inte varit anmälda till regattan hade vi troligen stannat i hamn idag. Tio sekundmeter i prognosen brukar betyda minst tolv i verkligheten. Jag hade definitivt inte gått med på att kryssa tjugo sjömil över öppet, egeiskt hav i den vinden.
Vi kom i mål sist av alla, en timme efter att tävlingsledningen ropat upp oss på radion och försynt påpekat att vår tid snart skulle löpa ut. Då hade Odd börjat vackla, vi stod nästan still utanför inloppet till Patmos. De höga vågorna stoppade upp farten och vinden stillnade allt mer. Till min egen förvåning var det jag som propsade på att fortsätta segla, inte starta motorn och avbryta. Två knop är ju ändå framåt, inte skulle vi ge upp när vi klarat av över åtta timmar i motvind och jobbig sjö.
Nio timmar efter start, med bara en timme till godo innan vår tidsgräns hade diskat oss, var vi i mål. Trötta och lite missmodiga tänkte vi krypa tidigt till kojs. Men på kajen stod en man och vinkade. En buss väntade på oss. Arrangörerna hade ordnat utflykt med middag till en liten vik på andra sidan ön. Alla andra var redan där.

Värmda i själen piggnade vi till igen. Pådrivet av en ouzo, ett glas retsina och en portion ljuvlig, ugnsbakad get kom eftersnacket och analyserandet igång.
1. Vi måste skaffa en bättre fock.

2. Ellem är inte byggd för att kryssa i hög sjö om det inte blåser minst tio m/sek.

3. Jag är inte så feg som jag trodde.

4. Man lär sig viktiga saker både om sig själv och båten genom att kappsegla.

5. Vi kom bara näst sist, när alla båtars LYS-tal (ett slags handikapp för att olika båtar ska kunna tävla på samma villkor) och poäng räknats ut.

Man får snygga bilder när man ligger sist.

image

Kommentarer

  1. Kommentar av Arne Nilsson den 18 september, 2016 kl 01:22

    Heja, heja!
    Vänta bara – snart blir det undanvind på denna – förmodar jag -triangelbana och eftersom ni väl inte har spinnaker så borde ni få ett förträffligt LYS-tal.
    Hälsar Arne

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 19 september, 2016 kl 12:05

    Aha, hängde det på frånvaron av spinnaker? Om jag då hade lyckats med den livsfarliga manövern att spira focken med hjälp av vår båtshake, hade det då räknats som fusk? För övrigt hade du helt rätt, vi forsade uppåt. resultatlisten när vi fick medvind.