16 februari, Kategori: Okategoriserade

Ur funktion.

Det finns folk som frågar hur jag hinner med allt jag håller på med. Det undrar jag också. Särskilt med tanke på alla de timmar och dagar som bara driver bort som i dimma, utan att någonting alls blir gjort. Den där pensionerade stinsen som går ut på perrongen och säger: ”där går ett tåg, och det skiter jag i”, den stinsen har min fulla sympati. Så lockande det är att helt enkelt stanna i nuet och låta omvärlden fortsätta rusa omkring bäst den vill. Bara räkningarna är betalda bryr jag mig inte om något annat.

De där dagarna (veckorna!) efter influensan, eller dagar när Odd är bortrest och huset är tomt, när jag kan bestämma helt själv. Då händer det att jag helt enkelt inte går upp alls. Jag har en sån där säng med fjärrkontroll, för att höja upp huvudändan. Så jag vänder på dygnet, sover mitt på dan, dricker te och äter mackor efter midnatt, begraver hans del av dubbelsängen under böcker, anteckningsböcker och läsplattor. Mest är det researchlitteratur. Typ ”Kvinnors liv på Klädesholmen” och ”Sjökaptener, frakt- och skutskeppare i Fiskebäckskil” och liknande. Ibland måste jag gå upp för att hämta något att äta eller släppa ut Sigge i trädgården. Det är kusligt hur fort en sån ickedag rinner iväg. Rätt som det är, är det kväll igen.

Nej, det är inte ett stadium i den kreativa processen. Ingen idé att lura sig själv. Snarare ett farligt balanserande på gränsen till depression. Kanske är det helt enkelt februari. Egentligen tål jag inte januari, februari, mars. Men man kan ju inte vara bortrest jämt. Jag ska ta mig i kragen. Så fort kylan ger med sig, och så fort jag slutat hosta.

Idag ringde det en för mig okänd läsare, bara för att berätta  hur mycket hon tyckt om Diktaren. Tänk, hon hade tagit reda på mitt mobilnummer och gjorde sig besväret att ringa, bara för att hon ville säga direkt till mig hur mycket boken hade betytt för henne. Efter samtalet, som blev ganska långt, kände jag att jag kan vara helt lugn när det gäller det fortsatta skrivandet.  Jag älskade att skriva Diktaren, och jag tänker skriva en likadan bok till. Faktiskt. Även om några kommer att kritisera den för exakt samma saker som de inte gillade med Diktaren, till exempel att det är för många karaktärer och för många trådar. Det är inte de läsarna jag skriver för. Jag skriver för dig, Inger, och alla andra som läst Diktaren på samma sätt som du.

Barnbarnen är förstås värmande facklor i mörkret. Igår såg vi underbara, nyskapande Vayana på matine tillsammans. En ny disneyfilm som inger hopp, man tror inte det är sant! Men barnbarnen pratar jag om på Facebook, inte här.

Motiv som kommer i min väg och fastnar i kameran så här års. En gång dyrbar, nödvändig, uppskattad. Nu utkastad, bortglömd, värdelös.

symaskin

 

 

Kommentarer

  1. Kommentar av Ingela Nyström den 17 februari, 2017 kl 11:36

    Något bortglömt hos någon ger minnen hos någon annan . 💜💜

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 1 mars, 2017 kl 01:46

    <3 Ingela. Dina handledsvärmare är underbara!

  3. Kommentar av Ewa Evers den 18 februari, 2017 kl 04:01

    Fint du beskriver
    Beundrar dig för din enorma energi
    och intressanta tankegångar.
    Tål nog inte heller januari, februari eller mars, men vågar bara inte stanna i sängen hela dagen även om det låter mycket lockande och underbart.
    Irrar hellre planlöst omkring med en wettex-trasa i högsta hugg på jakt efter att känna mig nyttig.
    Ska bli kul att ses snart!

  4. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 1 mars, 2017 kl 01:44

    Tack Ewa! <3