26 april, Kategori: Båtliv

Agathonisi 26 april.

Liket var för tjockt. Focken som var nysydd i Sverige, och som vi släpat med oss på flyget ner till hemmahamnen på Samos, gick inte att få på plats i upprullaren. Förtvivlan, ursinne och apati ställde sig på kö. Vi som redan hade bott i båten på landbacken nästan en vecka medan vi rubbat och polerat friborden de dagar det inte ösregnade. Vi som planerat att påbörja seglingen tvärs över Egeiska havet direkt efter sjösättning. Nu hade vi plötsligt inget användbart försegel.
Ett telefonsamtal till Anitta, segelsömmerska från Finland som träffat kärleken och stannat på Samos, löste problemet. Egentligen hade hon inte tid, april är en hysterisk månad för segelsömmare. Men hennes son Costas lovade att försöka hjälpa oss. Han kom inom en timme, tog mått och försvann med seglet. På kvällen ringde han, jobbet var klart, ett klenare likband var på plats.
Hurra, vi skulle komma iväg imorgon (idag) åtminstone. Bara en dag försenade. Planen i vår är att ta oss tvärs över Egeiska havet, genom Cykladerna och vidare norrut till Skiathos, ön där filmen Mammamia spelades in. Ska man passera Cykladerna gäller det att passa på när vädret är fint, det är långa passager och ofta blåsigt. Vi vill vara på Skiathos 20 juni, när Neta, mn syster, och hennes Bosse kommer dit på en charterresa.
Tidigt imorse var det åter dags att sätta den nu omsydda focken. Odd och jag slogs med de motsträviga segelmassorna i den tilltagande brisen. Två centimeter i taget gick upp i likskenan, med tre varv på vinschen och massor av vantskruvsolja (typ vaselin) på förliket. Tjong! sa det innan det fastnade halvägs upp i furlexen. Det fanns ingen möjlighet att få upp seglet. Liket passade nu visserligen perfekt, men det fanns ett hinder där uppe i likrännan. Någonting måste ha hänt med skenan under vintern. Här nere står ju båtarna på land med masten uppe, riggen skakar i vinterstormarna och både sand och salt lägger sig överallt. Enda sättet att ta reda på vad som hänt, var att låta sig hissas upp i masten i båtsmansstol och halvvägs upp likt Tarzan svinga sig över till förstagets lian.
Nä nä, inte Odd. Det finns gränser, trots allt, när man fyller 69 nästa gång. Istället kom Gabriel, marinans harbourmaster till vår hjälp. Några skruvar inne i skenan hade gängat upp sig under vinterns vibrationer. Han fixade snabbt felet och erbjöd sig sedan att hjälpa oss med att hissa upp focken i likrännan. Man kunde tro att seglet var sytt av masonit, så tungt och stelt var det. Helt normalt för ett nytt segel lugnade Gabriel oss. Vi hade aldrig klarat det ensamma, den saken är klar.
Nu var klockan nästan tolv. Att starta mot Patmos, drygt sex timmar bort, kändes inte aktuellt. Man ska inte ge sig av med andan i halsen, och inte komma fram trött och hungrig i kvällningen. Särskilt inte första dagen efter vinteruppehållet.
Vi gick till Agathonisi istället, en liten ö halvvägs till Patmos. Här har vi kastat ankar i en vik, lagat kycklinggryta och ätit upp banankakan som jag bakade som terapi igår när vi trodde att vi inte hade något användbart försegel.

Bilder kommer imorgon när vi har wifi i Patmos.

Tack vare segelstrulet och den uppskjutna avfärden kom jag iväg till Pavlos, instrumentmakare i Samos stad, och fick köpt en tzouras. Min stora bouzouki fick stanna hemma, tar för mycket plats. En tzouras är i princip en mindre bouzouki. Den ska bo i båten, så att jag kan öva här också.

image

Med ett fruktnät i taket är vi långseglare på riktigt.

image

Aris, tvättföretagare och duktig bouzoukmusiker som känner alla och alltid har med sig bouzoukin till jobbet. 

image

Kommentarer

  1. Kommentar av Henrik Tengby den 26 april, 2017 kl 08:46

    Jag ser er allt… 🙂

  2. Kommentar av Ingela Nyström den 27 april, 2017 kl 09:44

    Sådana äventyr 🤗🤗

  3. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 27 april, 2017 kl 04:18

    Internet är fantastiskt! Jag ser allt dig också, Henrik. Nyfiken på dina kommande äventyr.