Så här års kan man ligga långsides kajen i Patmos. El och vatten kostar 10 € för ett dygn och det finns nästan inga turister. Vi startade tidigt från Agathonisi och fick gå för motor mesta tiden.

Den här gången blir det ingen promenad upp till den vackra choran, klosterbyn som klättrar högst uppe på berget. Vädret har äntligen bytt från kyla, blåst och regn till sol och värme, vi vill hinna över Egeiska havet innan det vänder igen och vi blir liggande inblåsta. Det finns dessutom mycket kvar att ordna med båten fortfarande. Biminin ska upp, gummiflotten sättas i skick, hela överdelen tvättas, rubbas och poleras.

Så här ser öluffandet för den kommande tiden ut:

Levitha – Amorgos – Schoinoza – Paros – Siros – Kythnos – Evia (Megalo Petali)

P.S. Det är +18C i vattnet. Jag väntar lite till.

Liket var för tjockt. Focken som var nysydd i Sverige, och som vi släpat med oss på flyget ner till hemmahamnen på Samos, gick inte att få på plats i upprullaren. Förtvivlan, ursinne och apati ställde sig på kö. Vi som redan hade bott i båten på landbacken nästan en vecka medan vi rubbat och polerat friborden de dagar det inte ösregnade. Vi som planerat att påbörja seglingen tvärs över Egeiska havet direkt efter sjösättning. Nu hade vi plötsligt inget användbart försegel.
Ett telefonsamtal till Anitta, segelsömmerska från Finland som träffat kärleken och stannat på Samos, löste problemet. Egentligen hade hon inte tid, april är en hysterisk månad för segelsömmare. Men hennes son Costas lovade att försöka hjälpa oss. Han kom inom en timme, tog mått och försvann med seglet. På kvällen ringde han, jobbet var klart, ett klenare likband var på plats.
Hurra, vi skulle komma iväg imorgon (idag) åtminstone. Bara en dag försenade. Planen i vår är att ta oss tvärs över Egeiska havet, genom Cykladerna och vidare norrut till Skiathos, ön där filmen Mammamia spelades in. Ska man passera Cykladerna gäller det att passa på när vädret är fint, det är långa passager och ofta blåsigt. Vi vill vara på Skiathos 20 juni, när Neta, mn syster, och hennes Bosse kommer dit på en charterresa.
Tidigt imorse var det åter dags att sätta den nu omsydda focken. Odd och jag slogs med de motsträviga segelmassorna i den tilltagande brisen. Två centimeter i taget gick upp i likskenan, med tre varv på vinschen och massor av vantskruvsolja (typ vaselin) på förliket. Tjong! sa det innan det fastnade halvägs upp i furlexen. Det fanns ingen möjlighet att få upp seglet. Liket passade nu visserligen perfekt, men det fanns ett hinder där uppe i likrännan. Någonting måste ha hänt med skenan under vintern. Här nere står ju båtarna på land med masten uppe, riggen skakar i vinterstormarna och både sand och salt lägger sig överallt. Enda sättet att ta reda på vad som hänt, var att låta sig hissas upp i masten i båtsmansstol och halvvägs upp likt Tarzan svinga sig över till förstagets lian.
Nä nä, inte Odd. Det finns gränser, trots allt, när man fyller 69 nästa gång. Istället kom Gabriel, marinans harbourmaster till vår hjälp. Några skruvar inne i skenan hade gängat upp sig under vinterns vibrationer. Han fixade snabbt felet och erbjöd sig sedan att hjälpa oss med att hissa upp focken i likrännan. Man kunde tro att seglet var sytt av masonit, så tungt och stelt var det. Helt normalt för ett nytt segel lugnade Gabriel oss. Vi hade aldrig klarat det ensamma, den saken är klar.
Nu var klockan nästan tolv. Att starta mot Patmos, drygt sex timmar bort, kändes inte aktuellt. Man ska inte ge sig av med andan i halsen, och inte komma fram trött och hungrig i kvällningen. Särskilt inte första dagen efter vinteruppehållet.
Vi gick till Agathonisi istället, en liten ö halvvägs till Patmos. Här har vi kastat ankar i en vik, lagat kycklinggryta och ätit upp banankakan som jag bakade som terapi igår när vi trodde att vi inte hade något användbart försegel.

Bilder kommer imorgon när vi har wifi i Patmos.

Tack vare segelstrulet och den uppskjutna avfärden kom jag iväg till Pavlos, instrumentmakare i Samos stad, och fick köpt en tzouras. Min stora bouzouki fick stanna hemma, tar för mycket plats. En tzouras är i princip en mindre bouzouki. Den ska bo i båten, så att jag kan öva här också.

Med ett fruktnät i taket är vi långseglare på riktigt.

Aris, tvättföretagare och duktig bouzoukmusiker som känner alla och alltid har med sig bouzoukin till jobbet. 

Odd har framgångsrikt klarat första tekniska sammanbrottet. Före frukost dessutom. Laddaren till båtens driftbatterier slutade fungera. Det kanske inte låter så dramatiskt, eftersom vi fortfarande står på land och har en landströmskabel kopplad. Och det är ju skönt att brödrosten, mixern, vattenkokaren och mobilladdarna är oberoende av båtens batteri. Men mindre roligt om allt annat slutar att fungera när batterierna töms. Vattenpumpen, kylen och värmaren till exempel. Men han hittade felet, en dålig kabel, och hade allt som behövs för att byta ut den och göra ett nytt montage. Vi tröstar oss med att allt går sönder på alla båtar hela tiden. Femtiofotare inte undantagna. Ju mindre båt, desto mindre problem. (Fast Odd säger att med en större båt hade han kunnat få plats med en riktig verkstad istället för fem tunga verktygslådor som måste stuvas undan varje gång.)
Det är kallt, inte mer än +11 och gråmulet med regnstänk. Turistsäsongen har inte startat, många tavernor är stängda och badar i Medelhavet gör inte ens tyskarna ännu.
Igår cyklade jag omkull och slog mig ordentligt på höger underarm. Jag kan skriva, men knappast polera med den vibrerande och kastande polermaskinen, så Odd måste göra allt polerjobbet själv. Vilket betyder att vi inte hinner sjösätta idag.
Igår var räkenskapens dag, mekanikern och varvet skulle betalas för vinterförvaring och arbete. Här fungerar det så, att kostnaden för ev arbete som marinan gör med båten under vintern, till exempel bottenmålning, polering eller annat underhåll, dras ifrån kostnaden för uppställning på land. Vilket betyder att man tjänar på att låta marinan göra arbete så att det går åtminstone jämnt upp med uppställningskostnaden. Väldigt förmånligt.
När vi lagt ihop alla kostnader visade det sig att det är billigare att ha båten i Medelhavet än att ha den hemma. Jag ska skriva en artikel i Odysse om det. ”Vad kostar det?” är en fråga som alla vill ställa men som sällan får något detaljerat svar, konstigt nog. Kanske är det känsligt?

Sista etappen. Sista nattseglingen, med riktigt fin segelvind, sjösjukeplåster på. Peristera forsade fram i natten. Gunilla och jag hade vakterna 22 – 24 och 06 – 08. På morgonen såg vi ljusen från Las Palmas tydligt, när gryningen kom försvann de. Vinden försvann också medan vi närmade oss land. Vi såg valblås på avstånd, vi tog oss tid för ett sista atlantbad i böljande vågor och stiltje medan Linda tog en tupplur för att samla energi inför ankomsten.

Plötsligt dök välkomstkommitten upp. Resan avslutades precis som den började i Gibraltar, med massor av delfiner runt båten.

Havet kokade av delfiner. De hoppade och dök på båda sidor om båten och fotopanik uppstod. Tur att vi gick för motor just då.

Ovädret laddar upp över Las Palmas. Fast det blev inte så farligt.

Trött skeppare laddar för ankomsten till Las Palmas.

Peristera har lagt till vid ankomstbryggan. Här blev vi kvar till nästa dag, i väntan på att vår plats vid L- pontonen skulle bli ledig. Hamnen full av ARC- seglare. Pekka Karlsson, 70+ och femfaldig ARC-seglare tillsammans med sin Barbro i deras L31, tog bilden.

Peristeras besättning på den här delsträckan. Nu mönstrar sex nya kvinnor på över till Karibien. Sen fortsätter Peristera med samma skeppare och växlande besättning till Söderhavet, Patagonien, Kap Horn, Argentina osv. Kolla rutten på www.tarodret.nu och boka in dig om det finns någon plats kvar!

Överst Sofi, sedan från vänster Jutta, Gunilla, Ann (som firade sin 60-årsdag ombord) Annika, jag och Linda Lindenau.

Avslutningsfest på Sailors Bar i marinan. Legendariskt vattenhål för långseglare och långliggare i Las Palmas.

I egenskap av besättningsmedlemmar på Peristera fick vi ”åkband” till den stora festen på kvällen. En av många under ARC-veckorna i november. Obegränsat med mat och dryck, fantastisk steelbandmusik, massor av glada seglare och häftig dansuppvisning. 

På söndag siktade vi äntligen land igen. Dagens ritual, att markera vår position på sjökortet, blev extra uppsluppen. Sista biten innan ankomst gick vi för motor. La Graciosa ingår i ett marint naturreservat med stränga bestämmelser om vad man får och inte får göra. Egentligen måste man ha tillstånd i förväg för att lägga till med båt. Men vi hade tur, det var den vänliga hamnpolisens dag och vi blev anvisade en ledig plats vid en ponton. Turbåtar löpte in och ut ur hamnen hela dagen med horder av turister från Lanzarote, Gran Canaria och de andra öarna. Sandstränderna är enorma, så någon trängsel blev det inte.

Måndag morgon hade vi skeppsråd och kom överens om att stanna här en dag extra för bad och ledighet. Återigen är det vädret som bestämmer. Natten till fredag väntas hård sydlig vind, dvs motvind. Innan dess vill vi vara framme i Las Palmas, dit det tar ungefär ett dygn. Alltså avsegling härifrån först på onsdag.

Lanzarote till vänster, La Graciosa till höger.

Vi har seglat till Kanarieöarna! Fram med bubblet!

La Graciosa tar bara emot ett begränsat antal övernattande besökare, och man får inte stanna länge. Vi fick tre dagar på oss.

Tidvattnet på mer än en meter gör stor skillnad.

Hamnbassängen är full av stora och små orädda fiskar. Fiske är förbjudet här. En kväll såg jag en jättestor (1,5 meter/diameter) rocka makligt flaxa iväg mellan stranden och pontonbryggan.

Även de som ligger på svaj måste ansöka om tillstånd. På den långa sandstranden inte en fimp, inte ett godispapper, inte en plastflaska i sikte. Underbart!

Inga asfalterade vägar, bara sand. Byn kändes mexikansk. Enstaka jeepar och lastbilar och massa mountainbikes för uthyrning. Väldigt många barn! Undrar hur det är att växa upp här?

Internet är fantastiskt, överallt kan man hitta nya kontakter som kanske utvecklas till vänskap. Bente från Norge och hennes man berättade hur de tagit steget att våga segla till Kanareöarna utan någon tidigare långseglingsvana. Nu är vi vänner på Facebook!

Det skulle bli ett personligt eldprov. Rädslan för stora vågor, starka vindar och nattseglingar skulle utmanas och botas. Flera av besättningsmedlemmarna var lika ovana vid nattsegling som jag, med samma ängslan. Jag såg mig själv kopplad bakom ratten medan vågor höga som hus bröt i nattmörkret akterut. Riktigt så blev det inte.

När stormen på Atlanten blåst ut och vi kunde lämna Rabat på Marockos kust hade vi fyra dygns segling framför oss rakt ut i Atlanten. Dygnet delades upp i rullande tvåtimmarsvakter, vi var alltid två samtidigt. Linda fanns på ropavstånd, men redan efter första dygnet fick hon sova ganska ostörd genom nattpassen. Såvida hon inte ingrep på eget initiativ. Som sista natten när genuan flaxade och slog i en allt svagare, vridande vind. Då stack hon upp huvudet, halvsovande, och fräste: ”Gör något!”

Det var i själva verket ett stort erkännande, eftersom förhållningsordern under de första dygnen hade varit att inga segeljusteringar fick göras utan att först konsultera/väcka Linda. Att göra fel vid segelsättning eller revning kan få svåra konsekvenser på en så stor båt. Risken för skador på människor eller material vid misstag är hög, eftersom det är så starka krafter i seglen. Jag har lärt mig massor, men är fortfarande osäker på vilka spärrar som är vilka om det är kolmörkt och jag inte ser att läsa. Som tur var slapp vi ta några sådana initiativ under våra nattvakter, Gunilla och jag.

Däremot var det tillåtet, till och med nödvändigt, att experimentera på egen hand med Aina, vindrodret. Jag är väldigt glad för det. Ett så dyrt vindroder till Ellem blir inte aktuellt, men nu när jag förstår principen tänker jag försöka mig på ”sheet-to-tiller-steering”, dvs att rigga upp ett eget vindroder med hjälp av rep och gummiband mellan skot och rorkult. Kolla här på Youtube! https://youtu.be/d5oXymClVDo

(Kolla fripassageraren som också ville styra.)

Den lilla liftaren var ganska orädd och tacksam för både brödsmulor och vatten.

Högtidlig provsmakning efter invigning av Watermakern. Den var monterad av leverantören för flera veckor sedan men fungerade inte. Triumfen var total när besättningsmedlemmen Jutta listade ut att två slangar var felkopplade.

Att försöka fiska i fem knop ansågs meningslöst, men jag ville ändå försöka. Det tog bara tio minuter att få ett kraftigt napp. Den första fisken som fångats från Peristera blev en bonito på dryga kilot. Det fanns ingen håv ombord, så jag fick kopplad i säkerhetssele ge mig ner på badbryggan och ta in fisken med en hink.

Efter den ganska tuffa seglingen mellan Gibraltar och Tanger, fick vi nu vänja oss vid svaga, växlande vindar. Väldigt växlande, ibland flera gånger i timmen. Det blev bra träning i att sätta segel, ta in segel, minska storen, skota storen, skota genuan, gå över stag, veva in genuan, flytta över genuan osv. Väldigt ofta blev järngenuan, dvs motorn, den enda möjligheten att komma framåt fortare än två knop.

Linda förklarar vindrodrets (Ainas) principer.

Efter varje vakt skrivs loggbok. Vaktlaget har ansvar för att hålla kursen, hålla farten, hålla utkik, passa AIS, VHF och radar om det behövs, samt väja om det blir nödvändigt. Allt ska dokumenteras.

Styrketräning.

Dieselpåfyllning.

Nattvakterna var drömlika, osannolika. Solnedgång eller soluppgång eller becksvart mörker, jag kan inte välja vilket som var mest fascinerande. På nätterna hörde vi ibland frustningar och plask utan att se var ljuden kom ifrån, andra gånger kom grupper av delfiner självlysande av mareld flygande genom vattnet som fyrverkerier. Under vindstilla vakter speglade sig stjärnhimlen i oljeblanka dyningar, när vinden kom och startade vågspelet misstog man marelden för stjärnblänk.

Alla (utom Gunilla) var rädda för sjösjuka, vi preparerade oss med plåster bakom örat och/eller tabletter. Jag mådde bra med Lergigan Comp och en och annan Marzinan, hade inga biverkningar. Några som använde plåster klagade över muntorrhet, men alla slapp vi sjösjuka trots att det stundtals gungade rejält.

Land i sikte! På fjärde dygnet ser vi La Graciosa och Lanzarote.

Vid högvatten imorgon drar vi, om vågorna har lagt sig och hamnkontoret ger klartecken. Dagen har varit tuff. Alla har gjort sitt bästa för att kunna lämna Marocko utan några överblivna Dhiram i plånboken. Bästa reseledaren Sofi hade hittat en lyxig Riad i medinan där flera valde att göra mer eller mindre omfattande rekond.

Själv ansåg jag att min pedikyr från Gibraltar ännu höll måttet, och spenderade mina sista slantar i Medinan på ett par fina örhängen och ett vackert överkast. Vilket inte hindrade mig från att njuta alldeles gratis av lugnet, vilstolarna och takpoolen i Riaden, eftersom jag var välkommen att vänta där medan de andra fick sina behandlingar.

En Riad är ett traditionellt marockanskt hus som byggts om till hotell. Huset är byggt runt en innergård med någon form av fontän eller rinnande vatten som håller luften sval. Golven är lagda i vackra mönster med traditionellt kakel, väggarna vitkalkade, inredningen av mörka träslag. Rummen har inga fönster mot gatan, bara mot innergården.  Öppna trappor leder upp på taket där det ofta finns en pool. Utanför porten finns medinans kommers och folkliv, men inne i huset råder fullkomlig tystnad förutom ett stilla vattenporl. Hit vill jag resa igen, med min älskling, eller min syster, eller med en skrivkompis. Vilken miljö!

Som jag själv minns det (Tack för bilden Gunilla!):

Som Jutta minns det:

Bild från Medinan i morse.

Hamninloppet tidigt i morse.

Överseglingen från Rabat till La Graciosa (norr om kanarieön Lanzarote) kommer att ta fyra dygn, från onsdag till lördag. Fyra dygn till havs ligger alltså framför oss. Vad ska vi äta? Vilka rätter är realistiskt att tillaga ombord när det kanske gungar ordentligt? Förutom Linda är det bara två av oss (inte jag) som har erfarenhet av atlantsegling och kan föreställa sig hur det kommer att bli.

Sofi och jag, som ansvarar för maten på torsdag, bestämde oss för att till lunch laga omelett med potatis, paprika och tomat/lök/persiljesallad, och till middag bjuda på risotto med parmesan och creme fraiche samt små stekta kryddkorvar. Hela förmiddagen ägnades åt matplanering, och därefter tog tre representanter för matlagen en taxi till Carrefour.

Kontraster, kontraster, överallt dessa olika verkligheter som möts och gnisslar mot varann. Den lyxiga marinan med uniformerade vakter vid grinden, den rostiga, buckliga taxin utan säkerhetsbälten, chaffisen med bara ett par, svarta tänder kvar, han pratar i telefon och släpper ratten hela tiden trots kaotisk trafik med cyklister och gångtrafikanter på vägen. Köpladan Carrefour med svulstigt överdåd av allt, superhygienisk charkavdelning och all världens ostar och korvar. Taxin tillbaka till båten, ännu rostigare och buckligare och med en baklucka som inte gick att stänga, jag fick sitta hela vägen och hålla i våra inköp för att de inte skulle trilla ut i något gupp. Vi for förbi eländiga skjul där man inte vill tro att det bor människor, men eftersom det hänger tvätt på tork utanför så… Tillbaka i marinan fick skrammeltaxin nådigt tillstånd av vakten att köra ända fram till båten, och så bar vi ombord kasse efter kasse efter kasse med mat och dryck efter att ha gett åtta kronor i dricks till taxiföraren så att hela resan kostade trettio kronor jämnt.

På eftermiddagen tog Gunilla och jag roddbåtstaxin över till Medinan. Innanför den gamla stadsmuren spinner trånga gränder ett nät av marknadsgator, delvis täckta av halmtak. Här finns allt, från koklövar och levande sköldpaddor till kläder, skor, skinnvaror, mattor, keramik, kryddor, smycken.

Bortsett från en smärtsamt fattig del i utkanten av Medinan, där en del av det som bjuds ut till försäljning direkt på gatstenen verkar vara loppis eller soptippsfynd, så var våra timmar där enbart trivsamma. Trångt och myllrigt, men aldrig påträngande eller närgånget. Man får fler knuffar under julhandeln hemma än här, fast trängseln är lika stor. Folk är experter på att undvika kroppskontakt, och skulle de råka nudda vid en, kommer genast ett förkrossat ”pardon”.  Nästan alla talar franska, det går att göra sig förstådd. Försäljarna är inte påstridiga, man kan stanna och bara titta utan bli påhoppad. Vi såg inte många andra turister.

Imorgon går jag tillbaka med Jutta och handlar kryddor och tyg. Hon och Linda och Sofi gick i en annan del av Medinan idag och hittade handgorda smycken, och ett lokalt kvinnokooperativ med vackra vävda textilier. Och ett hamam.

Planering ombord på Peristera.

Carrefour. Det gula är pasta och couscous.

Medinan.

Ute på atlanten ligger en storm och vrider sig i ilsket gula och röda virvlar i alla våra väderappar. Passageweather.com lovar lagom medvind mot Lanzarote framåt onsdag. Till dess ska vågorna också lägga sig. Från 4 – 5 meter till 2 – 3. Så vi väntar här.

Vi lider inte precis i den fina marinan i Rabat. Igår satt jag hela dagen i marinarestaurangen och skrev ikapp på bloggen. Jag vill inte glömma en enda dag av det här äventyret, måste skriva och lägga upp bilder så att jag kan minnas precis hur det var.

Igår kväll tog vi spårvagnen in till Rabats stadskärna och en restaurang som Sofi letat upp. Vilket folkliv! Lika packat som under chalmerskortegen på Valborg i Göteborg. Vi plankade på ditvägen eftersom vi inte lyckades lista ut hur man betalar. På hemvägen hade bara två av oss biljetter, naturligtvis kom det på en kontrollant. Vi kom undan genom att hoppa av en hållplats tidigare under stort flams och trams.

Idag letade vi oss upp till högsta utsiktspunkten i Kasban, fästningen som vaktar inloppet till Rabat. Ska ta med mig riktiga kameran imorgon eftermiddag. Vilka miljöer! Vill också hinna med Medinan innan vi lämnar Rabat. Det är lätt att röra sig här, även ensam. Alla talar franska, det känns som en modern stad även om allt är totalt annorlunda mot hemma och väldigt orientaliskt.

Tillbaka till marinan valde vi båttaxi tvärs över floden.

Här kom vi in i förrgår.  Så här ser det ut vid lågvatten. Gunilla och Sofi högst upp på Kasban.

Jutta passade på att fylla år och bjöd på bubbel.

Vid vår ponton ligger en riktig kändis, den svenska Vegan Maja som seglades till Västindien av Sven Yrvind och Tomas Gran. Läs boken om resan: Den unge, den gamle och havet. Vart är hon på väg nu?

Ungefär hundratrettio sjömil låg framför oss. Det blåste lagom för att koppla in vindrodret när vi lämnade Tanger på förmiddagen. Rodret är döpt till Aina, efter den svenska seglaren och äventyrerskan Aina Cederblom

Mot eftermiddagen och kvällen mojnade vinden, och när solen försvann bakom en molnbank var havsytan en böljande, oljeskimrande, guldglänsande  oändlighet utan synlig gräns mot himlen.

Vi var nu uppdelade i tvåtimmarsvakter. Linda tog själv hundvakten mellan två och fyra. Gunilla och jag fick vakterna åtta till tio på kvällen och fyra till sex på morgonen.

Ensamma satt vi i sittbrunnen med ansvaret för allas trygghet medan Peristera gled fram i mörkret för sex knop. Visserligen hade vi AIS och radar, visserligen var vågorna bara ett par meter och kom i  långa, lugna atlantandetag, visserligen fanns Linda inom ropavstånd. Men ändå. Månen var halv och inte till mycket hjälp, inte marelden i bogsvallet heller. Marockos kust låg sex sjömil bort.

Att det kan finnas så många fiskebåtar? Och att de inte kan lära sig nyttan av att placera sina sidolanternor enligt vedertagna sjöregler? De stora trålarna syntes på AIS och höll sig längre ut. Men alla dessa mindre flytetyg! Så små att vi såg ljusen långt innan de dök upp på radarn. Oftast var det omöjligt att avgöra i vilken riktning de rörde sig. De flesta använde rött och grönt ljus ungefär som om det handlade om en juldekoration. En enda blinkande lampa placerad i aktern, eller fören, eller i masttoppen, visade omväxlande rött och grönt sken. Vilken sorts redskap de eventuellt släpade efter sig fick man gissa och ta med i beräkningen om det var nödvändigt att väja eller ej.

Vi lyckades undvika närkontakt, men fick väja tre gånger under våra pass. Efter varje gång växte självförtroendet. Wow, vi klarar det! Utan att väcka Linda, utan att avvika mer än tillfälligt från rutten. Framför allt – utan att drabbas av panik och fatta dumma beslut.

Efter lunch ombord var vi framme vid inloppet till Rabat och Linda kunde ropa upp marinan på VHF. Att ta sig in själv var otänkbart. Atlantvågorna som böljade så lugnt och beskedligt ute på havet förvandlades till enorma svallvågor när de bröt mot den klippiga kusten. En följebåt skickades ut från marinan och mötte oss en bra bit ut. På den här filmen får man en vag uppfattning om kraften i baksuget från vågorna. Linda fick order på radion att gå för full maskin. https://youtu.be/gZuT1ZEmLZ4

Efter tull, polis, knarkhund, blanketter, redovisning av allas yrken och rar välkomstkommitte med the på silverbricka blev vi anvisade en plats inne i själva marinan. När jag frågade hamnpolisen om jag fick ta en bild försäkrade han att jag som journalist var fri att ta vilka bilder jag ville.