Komihåglistorna är strukna. Två paket med diverse utrustning är skickade i förväg med lastbil, jag lyckades övertyga Odd om att vi inte skulle ta med den nya toan som bagage. Lapparna till husvakten är utlagda på strategiska ställen. ”Vattnas endast en gång varannan vecka.” ”Titta i frysen innan du handlar!” ”Använd helst inte diskmaskinen.” Vi kommer förmodligen att komma hem till ett betydligt mer välstädat hus än vi lämnar, vilket inte känns fel. Förhoppningsvis även till en mindre överfull frys.

Trädgårdens vildvuxna status lämnar en liten tagg i själen, trots att jag har förhärdat mig och vet att det inte beror på att jag inte hinner utan på att jag prioriterar bort den. Det finns inte plats i mitt liv längre för pionrabatter och iris. Inte ens för magnolia. Knopparna ska precis slå ut nu, när jag kommer hem igen är båda träden utblommade. En del rosor är beskurna, andra inte. Det är ju egentligen alldeles för tidigt. Brännässlor och kvickrot sticker upp både här och där. När jag kommer hem ska jag lägga igen ett antal rabatter, så jag slipper våndas. Jag ska bara ha kvar rosorna och lite sallad, persilja och örter i pallkragarna. Samt skaffa en robotgräsklippare. Det bästa med trädgården är ändå att den är helt fästingfri tack vare det rådjurssäkra stängslet.

Imorgon flyger vi till Istanbul, övernattar och tar sedan bussen till båten i Bulgarien. Vad jag längtar mest efter? Det enkla livet. Det begränsade utrymmet. Det överblickbara. Den dåliga uppkopplingen. Att kunna fokusera på skrivandet utan avbrott.

Undrar om det finns rabarber i Sozopol?

Egentligen hade jag inte tid. Om fyra dagar drar vi till båten i Svarta Havet och jag är mitt uppe i min boklansering. Men kursen i porträttmåleri var inbokad sedan flera månader. Det är en fortsättningskurs, jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har träffats i Ewa Evers atelje, de andra kursdeltagarna och jag. Ett par gånger om året blir det, alltid samma kvinnor, vi känner varandra väl vid det här laget. Vad  skulle kunna få mig att avboka? En bruten hand?

Jag vet ingenting annat som pumpar upp slappa skaparmuskler och en trött hjärna lika effektivt. Först en riktigt lyxig frukost, sen en timmes helt uppslukande kroki, därefter genomgång och repetition av skiktmålningsteknikens procedur och material. Sen försjunker var och en i sina projekt. Ewa Evers går runt och handleder efter vars och ens önskningar.

Ursprungsmålningen i gråskala, den med örat, är målad under en kurs 2010. Sen tröttnade jag på målningen och den blev stående med ansiktet mot väggen, tyvärr ett ganska vanligt öde för mina verk. I januari i år fick jag en idé om att porträttet skulle förses med ett krusigt hårsvall. Den stora bilden är så som målningen ser ut nu, efter helgens nya färgskikt. Jag börjar tro att det kan bli något så småningom. Fast örat måste jag flytta, det syns tydligt när man jämför bilderna. Och näsan. Den var ju fin i början, 2010. Nu har den förvandlats till en odefinierad liten knöl.

Det får vänta till november, när det är dags för nästa målarhelg. Drömmen är att en dag bli så självständig att målargrejerna kan få följa med till Medelhavet. Tänk att kunna sitta i båten och måla mellan skrivpassen. Min förebild är den modiga och fantastiskt skickliga akvarellmålaren Elizabeth Tyler som seglar och målar ensam i Medelhavet på somrarna och bor i Skåne under vinterhalvåret. Henne skulle jag vilja dela hamn med någon gång!

Näst sista dagen. I två veckor har solen strålat nästan varje dag. Jag kommer hem knallbrun, avstressad och full av goda föresatser. Den här platsen är så speciell, jag tänker så klart här. Förutom att jag är ensam och att det är sommar, så är frånvaron av trafik en viktig orsak. Här hörs inga bilar eller mopeder. Ljudet av dyningen som bryter mot revet hörs däremot ständigt, liksom röster, skratt och ibland gatumusik. Den breda strandpromenaden går rakt under min balkong och sträcker sig en kilometer åt varje håll. ”Min” lilla lya ligger på tredje våningen, det finns ingen insyn från något håll, bara horisonten rakt fram.

Om ett år är jag här igen. Fast då har jag kommit hit per båt. I oktober ska jag mönstra på i Gibraltar som paying crew på Linda Lindenaus Peristera, en Benetau Oceanis 473. Linda ska segla jorden runt med Peristera, läs mer på hennes hemsida www.tarodret.nu  Klicka på rubriken Långsegling! Jag ska bara följa med en liten bit, till Kanarieöarna via Marocko och Madeira. Enbart kvinnor ombord. Vill du också segla med, kanske nästa etapp med ARCregattan över till Karibien? Eller till Galapagosöarna? Det finns fortfarande platser kvar på flera delsträckor.

Gästhamnen i Las Palmas lockade förstås, även om det är ganska lugnt där nu när ARC-båtarna har gett sig av. De är redan framme i Santa Lucia i Karibien, totalsegrare blev Barbro och Pekka som är i 70-årsåldern och seglar en femtio år gammal L32, en Laurinkoster. Med en katt ombord. De ligger annars året runt med sin båt i Las Palmas, vi träffades för tre år sedan och håller kontakten på fejan sen dess. Det finns många lockande sätt att leva sitt liv som pensionär.

Tidvattnet på ingång över Las Canteras.

Skymningen sänker sig, surfarna går hem, kvällsflanörerna börjar leta efter nånstans att äta middag. Lågvatten.

Många svenska båtar i gästhamnen. Flera av dem mindre än Ellem. Jag såg också en LM27  med dansk flagg.

Alla svenska båtar ligger med fören mot bryggan. Tvärtom mot alla andra.

Två svenska killar på väg jorden runt.

Först lite siffror från Odds loggbok. Sedan vi startade nuvarande etapp i Österrike i mitten av augusti har vi kört 1305 distans eller 2414 km.
Totalt, sedan vi gick från Svarteskär i maj 2014, har vi kört och seglat 3316 distans eller 6135 km. Samt passerat 379 slussar. Motorn har arbetat 714 timmar.
Skulle vi göra om det? Ja, utan minsta tvekan. Vi förstod det väl inte riktigt just då, men den där första majdagen för ett och ett halvt år sedan började vårt pensionärsliv. Ett liv med mera tid för varann, mindre ansvar för andra, mindre trygghet, sämre ekonomi. Och frihet, så länge vi är friska.

Om vi stannat hemma hade månaderna runnit iväg utan att lämna så stora spår. Med båten genom Europa har varje dag bjudit på utmaningar, upplevelser och nya intryck.
Även om jag längtar hem till barn och barnbarn nu, så kan jag inte tänka mig att gå tillbaka till livet före kanaläventyret.

En del har förändrats sen vi startade. Navigering och manövrering har blivit rutin.  Efter minst 1500 tilläggningar och lika många utläggningar är det helt utan fjärilar i magen jag styr in i en okänd hamn.

Nervös blev jag däremot när Navionicsappen slutade fungera i Ungern, samtidigt som det blev svårt att avgöra på landmärken var vi befann oss, Donau bredde ut sig och blev full av stora öar. Ibland kändes det mer som att irra utan sjökort över ett innanhav än att följa en flod. Det var inget fel på appen, efter Budapest upphör den bara helt fräckt att visa djupkurvor, bojar, broar, allt. Inte förrän i Svarta Havet kommer kartan tillbaka.

Då ingrep Turen och skickade oss i Rumänien Ionel Mihu med sitt proffsprogram för pråmskeppare. Systemutvecklaren Ionel som bjöd hem oss på lunch, körde oss till border police och frälste oss från våra navigationsbekymmer. Han kopplade en gps-antenn till min laptop, lånade gratis ut licensnyckeln och installerade programmet Periskal Navigation (www.periskal.com). Efter det var vi aldrig osäkra, och hade trots Donaus extremt låga vattenstånd inga problem med grundkänning eller felnavigering.

Lärdomar? Det finns inga ”farliga” länder i Europa. Däremot finns det olämpliga ställen att vara på, precis som i stora svenska städer. En gång i Constanta blev Odd hejdad av vad vi misstänker var en ficktjuv, men värre saker har hänt oss hemma. Vanligt folk är hjälpsamma och vänliga, otaliga gånger har jag hållit fram handen med växelpengar och låtit kassörskan eller grönsaksförsäljaren plocka rätt belopp.

Alla gillar Sverige, det bryter alltid fram ett leende när man svarar på frågan ”where are you from?” Varför? undrar man, efter att ha passerat hundratals krigsmonument och minnesmärken över katastrofer som vi sluppit. Det börjar i Holland, accelererar i Belgien och Frankrike, fortsätter genom Österrike, Slovakien, Ungern, Serbien, Bulgarien, Rumänien. Överallt påminns man om sorg, förluster och förstörelse. Det går inte att fullt förstå, fast jag är gift med en andra generationens invandrare vars mamma hann undan Förintelsen. Utanförkänslan skaver, insikten att man är född bortskämd, sorglös, historielös och oförmögen att smälta in bland människor som tvingats lära sig konsten att överleva.

I september utbröt flyktingkaos i Serbien, Ungern och även Bulgarien medan vi var där, alla hade en åsikt om tragedien och den stämde inte alltid med vår. Det kändes svårt och förvirrande innan vi förstod bakgrunden. Religionen spelar en så stor roll i vardagen här, spåren efter det ottomanska herraväldet som styrde runt Svarta Havet och på Balkan under femhundra år syns överallt, och folksjälen fruktar islam.

Även när det gäller romerna kom vi på kollisionskurs om vi gav oss in i diskussion. ”Gypsies” verkar vara mindre värda än vildhundarna i Rumänien. Rumänien som visar så otroligt olika ansikten beroende på var man är. Fruktansvärt fattigt på landsbygden, ruffigt och balkanfilmiskt i en turistfri stad som Cernavoda, uppsnyggat och europatillvänt i Ruse och Mangalia, åtminstone på sina ställen. I varje stad katedraler och ortodoxa kyrkor så vackra att ögonen tåras. Däremellan ruiner, ruiner. Jag som trodde att alla EU-länder var ungefär jämställda, bara lite olika. Att det fanns sådana avgrundsklyftor i levnadsstandard inom EU kunde jag inte föreställa mig. Att på många ställen inte ens ungdomar talar ett ord engelska.

Att färdas utför Donau var omvälvande, förkrossande, spännande och underbart. Ofta gick det alldeles för fort, men vi kunde å andra sidan inte kommit fram till Svarta Havet senare än vi gjorde. Om vi startat två veckor tidigare från Österrike hade vi hunnit göra fler utflykter och se mer. Samtidigt är hjärnan redan nu överlastad. När jag försöker se tillbaka och minnas blandar jag ihop både hamnar och länder. Nu behövs tid att smälta och bearbeta, titta på bilder (över 600) och sätta ihop fotoboken om den här delen av resan. Vilken tur att jag bloggat varje dag,  hur skulle jag annars komma ihåg.

Tack till dig som har varit med, här och på Facebook. Även om jag skriver för min egen skull, så är det en extra sporre att veta att du också läser.

Idag skickade vi tretton kilo förbrukade kartor, pilots och guideböcker med posten hem till Sverige. Det var tänkt att de skulle få plats i bagaget, men jag la in mitt veto. Kan det finnas något mer meningslöst än att släpa på gamla kartböcker på en hur som helst mycket ansträngande och utdragen hemresa? Eftersom den påfrestande hemresevägen via Istanbul är hundens fel, hade inte husse några bärande motargument.

Alltså finns det nu gott om plats för presenter och julklappar i bagaget. Lycka! Jag älskar små affärer utomlands med roliga, handgjorda, vackra och galna saker, men det brukar sällan gå att motivera några köp. Platsbrist eller pengabrist eller bådadera råder för det mesta.

Eftersom Odd hatar i stort sett alla affärer utom Clas Ohlsson, fick jag frossa i fred i den myllriga presentgrottan vid torget. Där finns allt. Från handgjord rosenmarmelad till keramik och hemstickade ullväskor med neonlampor som blinkar när man visslar.

Jag säger inte mer. Utom att jag fick gå två gånger, eftersom en tanklös orättvisa uppdagades när jag kom till båten med den första laddningen och skrev en lista på vem som skulle få vad. Det var tur för mig, för andra vändan orkade jag bära med mig några vackra keramikskålar till mig själv.

Under två månader har vi stoppat huvudet i busken. Inte följt med nyheterna alls. Facebook har varit min enda kanal till världen, de länkar jag klickar på är lätt räknade och handlar oftast om flyktingarna från Syrien.
Under middagen med våra bulgariska vänner igår fick vi veta att en bomb i Ankara krävt många liv, och att situationen i Turkiet blir allt osäkrare.

Det känns väldigt futtigt att i det läget oroa sig över vår fortsätta resa till Medelhavet, men det är ändå precis vad jag gör. Tänk om vi inte kommer förbi Turkiet i vår? Tänk om vi fastnar här i Svarta Havet? Tänk om vi måste gå baklänges tillbaka uppför Donau… Katastroftankarna dansar skuldmedvetna runt i huvudet, detta är ju bara lyxproblem.

Vi har bokat returbiljetter från Göteborg till Istanbul den 15 april eftersom det var så otroligt billigt, men vem vet hur världen ser ut då. Nej det är bortkastad energi att börja oroa sig redan nu.

Idag söndag har vi lagt mycket tid på att mäta upp durken som måste bytas ut i sitttbrunnen. Vindbyar har ruskat riggen i omgångar, havet dånar, regnbyar har kommit och gått, det är verkligen höst. Jag hoppas på vackert ljus imorgon bitti för att kunna gå en fotorunda i den gamla stadskärnan. Sozopol är Bulgariens äldsta stad. Här finns fantastiska, genuina 1800talsmiljöer, nästan inga reklamskyltar och väldigt få parkerade bilar. Inga vildhundar, däremot katter precis överallt, till och med inne på restaurangerna. Vart man än tittar ser man minst tre, fyra katter.

Ridå! På natten kissar vi i en spann i sittbrunnen, eftersom det är för jobbigt att ta sig nerför stegen och bort till marinans toa. I morse upptäckte vi övervakningskameran på stolpen fem meter från båten, i höjd med akterpulpit…

Oss äger ingen.

Ingen turisthäst.

Nej, jag vill inte gnälla. Det gick ju bra till slut. Men om den ytterst kompetente och väldigt hjälpsamme varvschefen och hans hantlangare hade lyssnat från början, hade det räckt att lyfta Ellem en gång. Och han hade kanske sluppit ersätta oss för vindexen som ju klipptes till hälften i Port Tomis och nu mosades helt.

Ellem har små klistrade märken på sargen som visar var stropparna ska vara placerade när hon lyfts. I aktern var gubbarna lyhörda, där gäller det ju att undvika att skada propellern. Men i fören gick det för fort och vi hann inte protestera tillräckligt högt innan Ellem redan svävade. Ganska framtungt.

Hon skulle förflyttas till sin vinterparkering inne vid muren i två steg, först ställas ned provisoriskt medan kranbilen flyttade sig, och sedan lyftas vidare till sin plats. Det visade sig emellertid omöjligt att ställa ner henne, på grund av obalansen.

Det krävdes en kraschad vindex, en knäckt fyrtumsplanka och en normal svensk årsranson av svordomar och upprörda känslor för att chefen uppgivet skulle vifta åt kranföraren att sjösätta Ellem igen. Vi höll oss tysta i bakgrunden.

Den här gången kom lyftstropparna på sina rätta platser och allt gick utan problem. Om man bortser från varvschefens sårade ego som sipprade ut likt ett läckande avlopp och effektivt stoppade alla stämningshöjande försök.
Kanske blir han glad igen när han får betalt.

Nu står Ellem stadigt på stöttor, vi har el och vatten men ingen toa ombord längre. Vi står väldigt skyddade, risken att vågorna ska bryta in från bukten bakom oss är obefintlig. Men storm kan det naturligtvis bli.
Odd kom nyss tillbaka efter att ha betalat kranföraren och blivit bjuden på raki, och där var en väldig förbrödring och glad diskussion.

Om ett par timmar ska vi äta middag med nya bekanta av den där unika sorten som det klickar direkt med. Stefan är bland annat ombud för Hallberg/Rassy i Bulgarien och har varit en klippa i våra kontakter med marinan och varvet. (Tack Roland, f d Ellösbo, för den kontakten!) Hans fru Silva är psykolog, har bott tretton år i Finland och kändes som en väninna efter bara några minuter. Båda pratar flytande engelska. På torsdag reser vi av en märklig slump till Sverige med samma plan.

Den blåa pilen som visar var stroppen borde sitta syns tydligt bakom fendern.

Efter två säsonger och en vinter i vattnet nästan ingen påväxt alls. Trots att den dyra bottenfärgen släppt och flagat.

Vår nya utsikt. 

Svarta Havet är fortfarande +21C. Sozopol har flera badstränder, en av dem ligger tvärs över halvön bara ett par hundra meter från marinan. Idag badade vi där, nästan helt ensamma. Vattnet är kristallklart och inte lika salt som hemma.

Hur är livet här under högsäsong? Stan är dimensionerad för tusentals turister, åtta av tio butiker och matställen är redan stängda för vintern. Att gå genom gränderna i gamla stan känns nästan som strosa på Smögenbryggan i december. Fast i fiskehamnen är det full fart på kvällen när båtarna kommer in. Kylbilar backar fram till kajkanten och langen går, isade frigolitlådor fulla med red mullet langas iland under stress och hojtanden. Inte ikväll förstås, nu tjuter det väntade ovädret redan i riggen.

Dagen har ägnats åt att ta ner segel, ordna med hemresa och förbereda invintring av båten. Sist men inte minst har Odd fått igång wifiantennen med hjälp av bulgariskt simkort. Ett äkta fanteverk (familjeuttryck)! Det firar vi genom att gå ut och äta ikväll också.

Innan solen gick i moln och himlen blev svart.

Familjen på Munin ligger vid samma ponton som vi. De fortsätter till Turkiet efter det väntade ovädret. Sozopol är ett bra ställe att ligga inblåst på.

Märklig sorts fiskebåt som är vanlig här. Man sitter högt upp och manövrerar båten. Varför? Så många frågor som inte får något svar när ingen kan engelska.

Valet av Ellems vinterhamn har varit högst osäkert ända tills för ett par dagar sen. Det har funnits kandidater längs hela Donau, jag har varit beredd på att vi kanske måste lämna båten brådstörtat och resa hem till min gamla mammas dödsbädd. Tack och lov blev det inte så.

Beograd, Novi Sad, Ruse, Constanta, vi fortsatte från alla hamnarna suckande av lättnad över att slippa lämna Ellem där över vintern. Underbara, spännande platser allihop, men…

Marinan i Sozopol har varit önskehamnen sedan i våras, efter ett tips från Kryssarklubbens medelhavsforum. Men skulle vi hinna ända hit? Det såg så långt ut på kartan från Österrike till Bulgariens kust vid Svarta Havet.
Vi hann, utan stress dessutom. Trots åtta dagars påtvingad väderväntan i Port Tomis är vi framme mer än en vecka innan planerad hemresa.

Efter de fyra gästhamnar i Rumänien och Bulgarien som vi hittills avverkat i Svarta Havet var förväntningarna på Sozopol ordentligt nedskruvade. Vi hoppades att det åtminstone skulle finnas acceptabelt skydd mot havet och vinden, och en hyfsad mobilkran.

Redan i angöringen överträffas anspråken. Någon svarar verkligen när Odd anropar port Control på radion. Vi blir mötta av en hamnvakt som anvisar plats. Hamnbassängen är stor och skyddad för alla vindar, här ligger många stora segelbåtar vid nya och upplysta pontoner, förutom en massa vräkiga motoryachter. Dessutom ligger en fiskehamn längre in och fem stora Border Policefartyg. Många båtar står redan på land och underhållsarbeten pågår, vi ser byggnader med reklam för alla möjliga firmor med marin anknytning. Volvo Penta till exempel.

Marina Office är prydligt och bemannat fast klockan är över sex, vi får en elektronisk nyckel till toa och dusch samt två wifikoder.
När vi lämnar hamnområdet för att leta reda på en restaurang måste vi passera förbi en vaktkur med bom och vänlig pitbull. Vakten nickar nådigt både när vi går och när vi återvänder från promenaden i gamla stan.
Tillbaka i båten efter en god middag öppnar vi champagnen. Framme!

Sista etappen från Nessebar över Burgas bay till Sozopol blev en värdig avslutning på vår Svarta havsseglats. En nyckfull vind in från låringen, ibland så stark att autopiloten inte mäktade med att parera, ibland bara en svag flämtning. Vi seglade envist i alla fall, Odd av princip, jag för att jag önskade så hett att få se delfiner (de gillar inte när motorn går). Upplevelsen av delfiner som leker kring båten får jag vänta på tills i vår. Med den här seglingen i minnet kommer vi att längta hela vintern.

Imorse vaknade vi i en vit säck. Vi som hade ställt klockan på halv sju för att komma väg tidigt och gå långt. Dimman som la krokben för den planen, fick oss att fatta ett moget beslut. Sozopol får bli slutstation i höst, precis som planerat. Vi tar det lugnt några dagar, i stället för att försöka komma ända till till Turkiet. Vi kan flyga hem direkt från Istanbul ändå, det går moderna långfärdsbussar dit från Burgas, dit man tar taxi från Sozopol.
Dimman lättade vid elvatiden, precis så att vi kunde hinna hit till Nessebar innan det blev mörkt. Fyrtiotre distans. Lika långt som mellan Lysekil och Skagen. Guppigt och motvind 8 – 10 sekundmeter, ingenstans att ta skydd på vägen, bara höga, vassa klippbranter. Massor av vrak i sjökortet. Vind och vågor skiftar så otroligt snabbt, prognosen sa fyra sekundmeter och det stämde under ett par timmar men ökade efter hand.
Plötsligt skakade båten till och motorn började hacka våldsamt. Någonting hade fastnat i propellern. En plastsäck eller kanske ett fiskegarn. Så små vi kände oss i sjögången och vinden! Välsigne dig, Michael på Kryssarklubben som rekommenderade oss att montera en kraftfull ropecutter. Efter att ha stannat, backat kraftigt omväxlande med att köra framåt, var propellern befriad från vad det nu var.
Jesper och Marie i Munin låg några hundra meter bakom, och undrade över våra märkliga manövrer. Det är skönt att ha sällskap på Svarta Havet!
Dagens middag ordnade Odd i morse när han gick ut med Sigge och träffade på några fiskare. Firrarna ser ut som sillar men smakade mera som vitling. Tillagades i Cobb-grillen på kajen.
I Nessebar är säsongen definitivt slut, glasskiosker och caféer stängda, parasoller och utemöbler borta. Många båtar står redan på land.

Ogästvänlig kust.

Otrevlig överraskning.

Trevligt sällskap.

Två kronor styck.