Tionde dagen sen vi kom, och vi är fortfarande kvar vid vår pontonplats i Samos marina. Jag klagar inte, men Odd börjar bli lite rastlös. De senaste tre – fyra dagarna är det blåsten och väderprognosen som håller oss kvar. Varken fock eller storsegel kan sättas på plats när det blåser som nu, över 15 meter per sekund i kastbyarna som störtar ner från bergsluttningen i norr, likt laviner av luft. Det ska fortsätta blåsa ända till måndag.
Bloggen här har varit tyst länge, eftersom råmanuset till min nästa bok ligger hos lektören för genomläsning, och jag fortfarande är fokuserad på mitt viktminskningsprojekt. Den som är nyfiken kan gå in på www.matdagboken.se och leta upp signaturen seglar67 s blogg.
Idag är jag sexton kilo lättare sedan livsstilsomläggningen annandag jul, och känner mig som en ny människa. Nu ska jag återgå till att blogga här som vanligt. Inte om viktresan, även om den faktiskt påverkar precis allting. Hur jag tänker, hur jag rör mig, vad jag orkar, hur jag mår. Och hur vi äter, inte minst. Odd tycker att det har blivit femstjärnig restaurang ombord, och det är lite sant, jag lägger mycket tid på att planera, handla och laga goda middagar. LCHF, förstås.
Det är vår på Samos, och de senaste dagarna har jag gått väldigt långa promenader, uppåt en mil, för att letat örter och blommor som ser ut som på bilderna i min grekiska flora. Av någon anledning ger det en särskild kick att känna igen åtminstone en del av växterna man går förbi. Dagens ryggsäck blev full av gissningar som jag packade upp på disken hos en vänlig kvinna i en organisk te- och kryddbutik. Det mesta fick slängas, men kapris var i alla fall rätt. Fast allldeles för tidigt, påpekade hon ogillande, inte förrän i maj är kaprisknopparna stora nog att plockas.

Blommor i fönstret – bara för bryggseglare. 🙂

Tidig morgon på kajen i Pythagorion. 

Dagens växtskörd innan identifiering.

Otillräcklig men spännande ändå.

Vild kapris.

Doft av timjan , rosmarin och oregano i hela båten!

Kanske har ännu en gummiflotte i skydd av mörkret lyckats smita förbi den turkiska kustbevakningen i natt. I så fall har män, kvinnor och barn antingen tagit sig iland själva eller plockats upp av den grekiska kustbevakningen och befinner sig nu i lägret på andra sidan ön. I frihet och säkerhet, åtminstone i jämförelse med vad de flyr ifrån.

Turisterna är rädda för flyktingarna. Många väljer att semestra någon annanstans, vilket drabbar lokalbefolkningen hårt. Turismen är Samos kroppspulsåder. Vad är de rädda för, undrar jag. Jag har knappt mött en enda flykting sen vi kom hit 2015. Lägret i berget ovanför Samos stad är överfullt, de flesta får röra sig fritt ut och in, men vart ska de ta vägen? Alla väntar, på uppehållstillstånd, på att omplaceras av UNHCR, på att få fortsätta sina liv.

En bekant till mig ville veta om det är mycket bråk och stölder på ön? Jag förde frågan vidare till en ortsbo, som skrattade och svarade: ”De enda som stjäl är turisterna! Mina stentavlor på husväggen försvinner varje sommar!”

Idag har jag varit i lägret tillsammans med Janita, barnsjuksköterska. När vi kom dit var kön redan lång utanför containern som rymmer hennes lilla hälsostation. Den bemannas och bekostas helt av volontärer, och fungerar som en sorts avlastning och filter till den statliga läkarmottagningen som några dagar i veckan är öppen i containern bredvid.
Janitas små patienter fick näsdroppar, hostmedicin, febernedsättande och i några fall antibiotika. En liten pojke med misstänkt bråck skickades vidare till läkare nästa dag, en öronpatient fick antibiotika, några diarre’patienter fick instruktioner och stjärtsalva, en liten flicka befriades från sex stygn på underarmen, efter att först ha fått bedövningssalva. Alla vägdes, blev tempade, lysta i öronen och lyssnade på lungorna. Många föräldrar fick febertermometrar. Noggranna journaler skrevs och kopierades.

Imorgon är det en frivilligarbetande barnmorska som har mottagning i containern. Janita tar emot de minsta barnen tre dagar i veckan. Jag fick vara med om fyra intensiva och omskakande timmar som tillfällig assistent, hålla bebisar, trösta syskon och handräcka när jag kunde.
Utan insamlade pengar från oss i Sverige och Norge skulle detta inte fungera. Allt från gosedjuren som tröstar rädda patienter, bedövningssalva, plåster, alvedonsuppar, modersmjölksersättning, nya flasknappar, antibiotika etc etc  bekostas av pengar som samlas in av två facebookgrupper och Janitas norska vänner. Det är både hemskt och underbart att tänka på.

På måndag ska jag få träffa en syrisk fyrabarnsfamilj som bor i tält, och vara med på friluftsskola som bedrivs av Samos volunteers.

Medan storasyster undersöks…

Ikväll har vi sjösatt. Livet är fullt av kontraster. Det är OK, man får försöka göra det lilla man kan, så gott man kan. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa några.

Turkiet. Så nära.

Äntligen är vi i båten på Samos igen. Tidigare än någonsin, ännu dröjer det länge tills de första turisterna kommer. Resan hit tog tre dagar tack vare att vi har med oss Sigge. Tåg till Malmö, hotellövernattning, tidigt morgonflyg från Köpenhamn till Aten. Buss till Piraeus, hotellövernattning, färja nio timmar till Samos. Taxi till marinan, med stopp på Lidl för proviantering.

Inte konstigt om vi varit lite slaka idag. Vi bor i båten som fortfarande står på land, det är opraktiskt men övergående, sjösättning är planerad till fredag. Odd har redan polerat halva friborden,  jag har packat upp, stuvat undan, handlat, lagat mat.

Sigge uppför sig exemplariskt, bryr sig inte om alla katter och fräser åt närgångna lösa hundar    utan att starta bråk.

Försommar.

Inga båtar och inga turister. Snart börjar arbetet med att städa och möblera stränderna.

Hej, kommer du ihåg mig? Det är jag som är Katinka. Ursäkta fåntratteriet, det är inte så lätt att hitta tillbaka till mitt gamla bloggflyt märker jag.  Men nu är det dags för come back här. I tre månader har jag i stort sett bara ägnat mig åt att gå ner i vikt (det har gått fort) och försöka bli klar med råmanuset till min andra roman (det har varit väldigt segt). Tack vare Matdagboken, där jag bloggat varje dag under signaturen seglar67, och min orubbliga envishet när jag verkligen vill något, så väger jag nu fjorton kilo mindre än den hemska annandag jul när jag fick nog av att vara överviktig. Det är fortfarande 4-5 kilo kvar till målvikt, dem tänker jag klara av innan midsommar. Sen ska jag aldrig mer gå upp i vikt igen.

Råmanuset till Målaren befinner sig nu i lektören Lennart Guldbrandssons händer. Det är långt, mycket längre än manuset till Diktaren. Det är ofärdigt och inte alls som jag vill ha det. Men det är så det är med en första version. Jag räknar kallt med att boken inte kommer att vara tryckt förrän nästa sommar. Kanske förvandlas den till två separata romaner under redigering och omskrivning. Men nu ska jag inte tänka på det, nu ska jag bara distansera mig från hela historien, för att så småningom kunna skriva om, stryka och lägga till, efter att Lennart har kommit med sina synpunkter.

På Samos väntar Ellem på oss. Hela Egeiska havet också, förresten. Under flera veckor inga plikter, inga måsten, inga förväntningar från omgivningen. Vi ska bara segla dit vinden blåser, även om vi hoppas att den blåser oss västerut, genom Cykladernas pärlband av öar och över till Greklands fastland. Amorgos, Paros, Naxos, Poros, Hydra, Spetses… så många öar väntar på att upptäckas.  Eftersom det inte gick att ordna hundvakt den här gången, följer Sigge med. Det låter rätt självklart, det där att man tar med sin hund på resan, eller hur? Som den enklaste sak i världen. I själva verket är det djävulskt komplicerat. Om Sigge hade vägt två kilo mindre hade han fått resa i en väska tillsammans med oss. Nu går inte det, och resan till båten tar tre dygn istället för en dag. Först buss till Göteborg, sen tåg till Malmö och hotellövernattning där. Sen tåg till Kastrup och flyg till Aten. (Sigge reser i sin bur i lastrummet.) Sen hyrbil, eller möjligtvis taxi till Piraeus, om vi lyckas muta någon taxichaufför. Det är nämligen förbjudet med hundar i grekiska bussar och taxibilar. Efter en hotellnatt i Pireaus (det trettonde hotellet accepterade hund på rummet) åker vi färja tolv timmar till Samos. Där hoppas vi hitta en taxichaufför vi kan muta för att köra oss alla tre till marinan.

Förutom vår egen packning har vi denna gången med oss ett halvt apotek till barnen i flyktinglägret i Samos stad. Vi har ju lärt känna Janita, norsk barnsjuksköterska bosatt på ön sedan tjugo år och gift med en grekisk man. Janita har ända sedan flyktingvågen började, engagerat sig för de allra minsta barnen i lägret, och det finns både en svensk och en norsk facebookgrupp som stöttar henne genom att samla in pengar. Pengarna går till att köpa sådant som de minsta barnen behöver, och som de inte skulle få annars. Mycket kan köpas på Samos eller beställas från Aten, men en del är billigare här. Därför är halva min väska packad med febertermometrar, alvedonsuppar, näsdroppar, Näsfridor och barnplåster. Tack vare Facebook. Mina fantastiska, generösa, facebookvänner swishade över sjutusen kronor så snart jag presenterade Janitas önskelista. Hälften spenderades på Apotea, resten har jag med mig kontant, tillsammans med mer pengar, som samlats in genom gruppen Flyktinghjälp till Samos För dem köps antibiotika, blöjor, vaccin med mera på plats.

Mitt nya jag i mitt gamla jags byxor. Jag skulle ju klippa håret när råmanus var färdigskrivet. Men jag trivs i min käringknut, så nu får håret växa.

Får jag följa med?

Kvart i sju i morse gick vi från ankarviken Xerokambos på södra Leros. Strax efter elva nådde vi Agathonisi. Nu är vi nästan hemma. På Samos alltså. Agathonisi är en pärla, så vacker och fridfull och lagom turistig. Inga hotell, bara små hus med Rooms to let och underbara trädgårdar med rosor, nerium, pelargoner och bougainvillea.

Agathonisi ligger på perfekt utflyktsavstånd från Samos, om man har familj eller vänner ombord som vill segla bara lite. Barnbarn till exempel. Här kan man bo några personer i båten och några kan hyra rum iland, bada, äta gott på tavernorna och ha det fint två, tre dagar och sen gå tillbaka till Samos för omväxlings skull. Här smids planer!????

Vinden pendlade mellan 8 -12 m/s rakt emot hela vägen från Leros. Vi stampade på. Tänk om vi hade varit på väg söderut istället… Men vi har haft många fina segelsträckor i vår också.

Badstranden längst in i hamnen. Ellem syns i bakgrunden, mitt i bilden.

”att samla vackra stenar är en underbar ide” Blir nog en påse med hem till barnbarnet S.

Förtöjda i boj i fören och lång tamp iland. Vi kom tidigt och fick en bra plats. Senare blev det lätt kaos som vanligt, med snodda kättingar och korsade ankarlinor. Populära natthamnar bjuder alltid på underhållning.

Det blåser för mycket för mig. Kuling i byarna och motvind i fem timmar över öppet hav vill jag slippa om det går. Hade det varit killsegling hade Ellem kanske inte legat kvar vid bojen här inne i den skyddade viken så länge. Man ser ett och annat segel på havet om man går upp på berget. Men fy vilken sjögång, och vilka våldsamma byar..
Det är inte bara jag som är harig. Alltid en tröst. Alla bojar är upptagna och dessutom finns några ankarliggare. Arton segelbåtar ligger här, alla betydligt större än vi.  Meltemin brukar inte börja blåsa förrän framåt eftermiddagen, men kan också hålla i sig veckor i sträck. Imorgon utlovas en lucka med bara 8-10 m/s, då tar vi ett skutt härifrån norrut, till Agathonisi. Så hinner vi förhoppningsvis tillbaka till Samos innan meltemin tar nya tag på onsdag.
Jag skulle gärna stanna här. Solen skiner, vattnet är ljummet, det är perfekt att gå en tidig morgonpromenad runt viken och sen sitta i skuggan på Alonis taverna och skriva. Ingen skrällig musik, bara badande barn, en euforisk kanariefågel och vågornas och vindens brus. Men vi har ett flyg hem att passa, och ett midsommarfirande. Och vi längtar efter barn och barnbarn.
Vilket fynd vi gjorde på flygbiljetterna hem! De var bokade sedan tidigt i våras, reguljärt med två mellanlandningar och många timmars väntan i Athen och Köpenhamn. Men, inspirerade av vår båtgranne Stig i marinan, kollade vi igår sista minuten enkelresor från Samos med några charterbolag. 270kr per person, direkt till Landvetter med SAS! Klart vi slog till, och bokade om de reguljära biljetterna till nästa hemresa, i oktober.

Det är gratis att ligga vid bojarna som tavernan har lagt ut. Men det hör till god ton att äta där, som tack. Och det gör man ju gärna. Lefteris, ägaren på Alonis taverna, hade bytt alla rep och lagt ut nya, enorma bojstenar. Vi kunde inte ligga tryggare förtöjda. 

Plötsligt kom skrivlusten tillbaka. Undra på det. Kanariefågelns bur skymtar uppe till vänster. Inga gäster utom jag såhär tidigt.

Här ligger vi i vår gamla kära favoritvik Xerocambos på Leros igen, gungande och svängande i vindkulorna som rullar ner från bergen norrifrån, förtöjda i en boj som förhoppningsvis, ja alldeles säkert, är stadigt förankrad på botten. Lefteris på Aloni taverna har lagt ut den och är mån om sina kunder.
När vi lämnade marinan i Lakki, Leros stad, var planen att hinna före det väntade ovädret till den väldigt lilla ön Arki där det finns en fin skyddad hamn med tre tavernor och bara några få gästplatser vid bryggan. Enligt väderapparna Weathertrack och Windfinder skulle det bara blåsa 2 – 4 m/s idag. Imorgon däremot skulle det braka till fram emot eftermiddagen. Vi planerade att vänta ut blåsandet i lugn och ro på Arki till på måndag.
Men, men. Vi borde kollat två helt andra vädersajter. Poseidon och framför allt OpenSkiros.org som vår nye israeliske bekant från Nisyros byggt. För vi hann inte ut ur Lakki förrän nordanvinden var över oss med regn och över 12 m/s i byarna. Inget vi hade lust att gå rakt emot i flera timmar. Vi mötte en stor italiensk segelbåt som lämnat marinan tidigare på morgonen och nu vände tillbaka.

Det är aldrig skämmigt att vända om. Skulle vi också? Nää, inte flera dygn till i Lakki Marina, hur trevligt och välordnat där än är. Man ligger nära trafiken, färjor kommer och går mitt i natten och det är liv och russel hela tiden. Svårt att sova minst sagt.

Vi bestämde oss för att istället åka med vinden söderut, runda Leros södra udde och slinka in i Xerokambos skyddade vik.
Som tur var fanns en ledig boj. Nu gäller det att tänka om. Odd har redan somnat med en bok. Jag ska ägna mig åt att skriva en.

Övning i tillit. Vi litar på Lefteris, ägaren till Aloni restaurant. 

Lakki stad på Leros är väldigt fin. Här finns grekiskt vardagsliv, vanliga affärer utan en massa souvenirer. Två marinor, den ena storskalig, lyxig och anpassad till de mest bortskämda båtägarna. Den andra, Lakki marina, en mindre anläggning inklämd mellan färjeterminalen och stadskajen, där man ligger gratis.  Lakki marina erbjuder färskvatten, el, fina duschar och tvättmaskin, och det var vad vi behövde efter nästan en vecka på helt egen försörjning. El klarar vi oss utan helt, tack vare solpanelerna. Vatten behöver vi fylla på efter en vecka.

I Lakki kan man köpa allt, från vaxdukar till getpinglor. Frukt- och grönsaksutbudet är enormt, jag hittade zucchiniblommor! Eftersom vi hade landström plockades den elektriska frityrkokaren fram, och vi lagade fetaostfyllda, friterade zucchiniblommor till middag. Den kaloribomben hade vi förbrukat i förväg, genom en låååång och framförallt brant och backig cykelutflykt.

Oemotståndligt.

Vi cyklade medsols. Nästa gång väljer vi motsols. Backen upp från Lakki hela vägen till Gorna Bay var mördande.

Getpinglor. Måsteha.

Här händer inte mycket. Vi har gått in i semestertempo och förtöjt vid en boj i viken Emborio på sydöstra sidan av Kalymnos. Alldeles nära Telendos, dit vi reste hela familjen föröver tjugo år sedan, och där minstingen J lärde sig simma. Vindarna är ljmma, solen strålar och det är +24C i vattnet.

Det står Captain Costas Restaurant på vår gula boj. Det är en liten vink om att vi bör äta på den rrstaurangen eftersom vi utnyttjar deras boj.

Odd på simtur.

Oss fårägare emellan. Fast gubben till höger har sex, sjuhundra stycken. Getter. 

Lättnaden är total. N är hemma igen, med ett extrahjärta inopererat. Inte kunde man föreställa sig att det han redan hade inte var gott nog.

”God mat, men hur fan spolar man på toan?? Ursäkta lukten!” Gästboken hos getbonden var full av lyriska inlägg skrivna av seglare från hela världen. De enda dumma och ohyfsade var på svenska. ”Vi ska alltid minnas detta som vår sämsta dag någonsin.” Hur är man funtad när man skriver så i en gästbok utlagd i en minirestaurang hemma hos en getbonde på en enslig ö?

Så fort vi förtöjt i viken på Levitha, över sju timmars gång från Nisyros, tog vi oss iland och upp för den steniga stigen till getbondens gård för att fråga om vi kunde få något att äta. En australisk seglare hade berättat för oss hur han för tjugo år sedan ätit middag tillsammans med öns getbonde, i familjens eget kök, och hur han fått mata en killing med nappflaska under bordet.

Våra romantiska förväntningar grusades när vi öppnade den blå porten i muren, och såg den lilla uteserveringen på innergården. Bonden själv hälsade oss välkomna och tog i hand. Han pratade bra engelska. Under ett halmtak stod åtta små bord med vaxduk. Innanför den höga muren fanns ett par, tre låga hus sammanbyggda i längor, och en ganska stor kyrka. Genom öppna dörrar skymtade vi mejeri, slakteri, bostadsrum och och toalett/dusch. Det var kliniskt rent och prydligt överallt.

Gamla mamma höll sig i köket och lagade maten, menyn bestod av getost i olika skepnader, ugnstekt lamm, kolgrillade biffar av lamm- och getfärs, stekt lammlever, nyfångad, stekt red snapper och så grekisk sallad förstås.

Tre mindre fiskebåtar anlöpte viken sent på kvällen, när det satt matgäster vid flera av borden. Fiskarna kom in genom den blå porten, försvann in genom dörrar, kom ut igen nyduschade, gick tvåldoftande förbi vårt bord och tillbaka ner till sina båtar, sov ombord och var borta innan vi vaknade. Så många frågor som inte fick svar…

Över ön ringlade de högsta gärdsgårdar vi sett, säkert två meter höga, med tredubbla rader sten och taggigt buskris på krönet för att hindra getterna att hoppa över. Mitt på ön, omgiven av buskar och stenöken, ingärdad av dessa murar likt en Edens lustgård, öppnade sig en odlad slätt, kanske tio hektar åkermark. Vi såg en harv och en mindre traktor. ” Jag odlar mat till djuren”, sa bonden när vi frågade. Naturligtvis, mumlade vi och skämdes för den dumma frågan.  Murarna var flera hundra år gamla, krävde mycket underhåll men var nödvändiga för stt ha åkrarna ifred och hålla getter och killingar åtskilda. ”Annars blir det ingen mjölk över till oss”. Vi kände oss ännu dummare.

Varje morgon handmjölkade han ett hundratal getter. Han beklagade vänligt att jag inte kunde få fota, eftersom getterna skulle bli skrämda av en främmande människa.

Vi lämnade Levitha med delade känslor. Maten var god, men vi hade ju hoppats på något mer. Velat få höra hur livet levdes på ön, hur familjen såg ut, om bonden var gift och var frun och barnen fanns i så fall. På Kalymnos? Samtidigt insåg vi att det var för mycket begärt. Inte kan familjen förväntas dela med sig av sitt liv till alla oss som kommer på besök och sedan seglar iväg nästa dag. Inte vill de reduceras till pittoreska livsöden, låta sig konsumeras som souvenirer för oss att ta med hem.

Vi skrev förstås något fint i gästboken. Jag undrar fortfarande hur det kan finnas en svensk seglare som är så korkad att han inte vet hur en vattentoalett fungerar? När det dessutom står en full vattentunna på golvet bredvid toan, med en stor skopa i?

Kvällens matgäster i viken. En killing i busken.

På väg längs muren upp till gården.

På andra sidan muren.

Också instängda bakom mur.

Hur många getter? Eller kanske är det får. Typisk getöken.