Efter några ordentliga gaspådrag kom vi nästan fram till pontonen i Yachtclub Melba i Budapest. Nästan. Bara en halvmeter fattades. Ekolodet visade 1.20 femtio meter ut från bryggan, som tur var består botten av lera.
Det var inte alls meningen att vi skulle ända hit idag, vi skulle ankra i en fin liten sjö, med djupt och rent, badbart vatten enligt alla donaufarares bibel Die Donau. Men vi fastnade i inloppet till sjön, fast vi försökte tre gånger.
Besvikna tog vi oss en liten bit till, till gästhamnen i Nagymaros. Odd ringde för säkerhets skull. Gästhamnen var torrlagd och alla båtar instängda, hamnkaptenen sa att det var knädjupt.
Eftersom det bara var drygt tre timmar kvar till Budapest fortsatte vi dit. Någon försäkrade på perfekt engelska i telefon att det var tillräckligt djupt och att vi var välkomna. Lättade till sinnes såg vi framför oss en stor och proffsig storstadsmarina där alla problem med djupet skulle vara glömda. Även ute i farleden måste man nämligen vara fullt koncentrerad och inte hamna utanför bojarna. Som ibland stämmer med karta och Navionics, ibland inte. Många bojar är borta, och lika ofta ligger det nya bojar utlagda. Ekolodet går under två meter titt som tätt. Ibland hade vi en pråm framför oss och kunde köra Följa John, men de går alltid ett par knop fortare än vi och drar ifrån oss.

Men redan i det smala inloppet till marinan, under en bro, blev det kritiskt. Efter att ha plöjt igenom ett par lervallar i inloppet till marinan blev det alltså definitivt stopp.
”Du kan väl försöka bara en halvmeter till”, sa Odd, och med ett kraftigt gaspådrag kom vi faktiskt så långt att peket nådde fram och vi kunde ta oss iland med hjälp av stegen. Hur vi ska ta oss ut härifrån är en annan fråga. OM vi kommer ut igen, och inte blir fast här tills höstregnen kommer. Vi har ringt till övriga marinor i Budapest. I den ena är vattenståndet 85 cm, i den andra lovade de att djupet var tillräckligt, men vi vågade inte lita på det och riskera att irra omkring på Donau utan natthamn i mörker.
Dagens etapp blev den längsta hittills, 62 distans. Dessutom en 2-dag, alltså ingen mat. Naturupplevelsen och vädret höll humöret uppe. Det var en underbart vacker sträcka, alldeles innan gränsen till Ungern gör Donau en tvär knyck söderut och mäktiga bergsmassiv kryper nära. Breda sandstränder och sandbankar längs hela floden för tankarna till Thailand. Ju närmare vi kom Budapest, desto intensivare var badlivet.
Vi blev vänligt mottagna, fast hamnkaptenen hade gått hem. Den som hade försäkrat oss att djupet var tillräckligt visade sig vara en servitör på marinans restaurang. Den ende här som talar ett annat språk än ungerska.
Nu har vi tänt all tillgänglig belysning ombord och hoppas att ingen rammar oss under natten. Imorgon hittar vi säkert en lösning. Vad är detta annat än ett lyxproblem.

Stolpen till vänster i bild är pontonbryggans förankring, bryggan stiger eller sjunker längs med stolpen beroende på hur högt vattnet är. Just nu är bryggdäcket alltså så lågt att jag inte fick med toppen på stolpen i bilden.

Det går för fort. Det är egentligen ett helt vansinnigt projekt;  flyga till Budapest sent torsdag kväll, hetshandla och hetsuppleva en mikrodel av den vackra ungerska huvudstaden under hela fredagen och halva lördagen och sedan hem igen lördag kväll. ”Nu har jag sett Budapest!” Men hallå…

Hela systemet rusar, kuggarna slirar när jag försöker sakta ner. Det började redan igår. Jag glömmer kvar mobilladdaren på hotellrummet, hetsäter små chokladkex när jag skyndar ensam i Budapests gamla saluhall under den sista halvtimmen innan minibussen hämtar till flyget. Provsmakar alldeles för många sorter i taxfreeshopen. Som jag inte ens gillar. Metaxa och plommonsprit. Hemma mitt i natten efter bilresa från Rygge flygplats i Norge. Då sätter jag mig framför datorn och laddar upp min bild på schackspelarna till Fotosöndag. Kollar på Facebook om min bild Hummermorgon verkligen tog sig till Finalen i Bohusläningens tävling.  Det gjorde den, och jag blir otroligt jätteglad! Av över 700 inskickade bilder har just min placerat sig bland de 10 överst på Topplistan. Tack vare alla som röstat på den på Facebook. Visserligen efter att jag tjatat och påmint och raggat röster, men jag har ju inte kunnat tvinga någon att rösta.  

När somnar jag äntligen? Långt efter två. Fast egentligen är hon ju bara ett, klockan ska ju ställas tillbaka.  (Är jag riktigt klok?)

Nu: förmiddag i fleecemorgonrocken hemma på Flatön, frost på marken, tyst i huset. Odd hämtar Sigge hos hundvakten. Idag är det återhämtning, inget annat. Det betyder långpromenad (nej, inte joggning), pula lite med nytagna mobilbilder, packa upp väskan. Vrida och vända på alla små presenter jag köpte till barnbarnen i olika gatustånd i Budapest. 

Skriva en timme. Äta lunch med A och P som kommer från stan för husbyggets skull. Det blir mackor till lunch, med kryddstark ungersk korv.

Inte äta upp resten av chokladkexen. Inte äta upp resten av chokladkexen.

Viktigt tillägg om Budapets världsberömda spa: Jag läste om det i Tripadvisor innan vi åkte. Där stod att det var snuskigt, illaluktande (luktar urin överallt påstod någon), förfallet, dålig service, långa köer, ingen information på engelska osv osv. Gnäll och klagomål. Vi var där en lördag från kl 10 till kl 13.30 och jag lovar att ingenting, inget av det som stod i Tripadvisor stämde. Möjligen var de stora och bekväma omklädningshytterna i trä lite slitna.

Slutsats? Ta Tripadvisor med en ordentlig nypa salt, det är gnällspikarnas eldorado.