27 augusti, Kategori: Båtliv

Strandsatta efter tre försök. Budapest 27 augusti.

Efter några ordentliga gaspådrag kom vi nästan fram till pontonen i Yachtclub Melba i Budapest. Nästan. Bara en halvmeter fattades. Ekolodet visade 1.20 femtio meter ut från bryggan, som tur var består botten av lera.
Det var inte alls meningen att vi skulle ända hit idag, vi skulle ankra i en fin liten sjö, med djupt och rent, badbart vatten enligt alla donaufarares bibel Die Donau. Men vi fastnade i inloppet till sjön, fast vi försökte tre gånger.
Besvikna tog vi oss en liten bit till, till gästhamnen i Nagymaros. Odd ringde för säkerhets skull. Gästhamnen var torrlagd och alla båtar instängda, hamnkaptenen sa att det var knädjupt.
Eftersom det bara var drygt tre timmar kvar till Budapest fortsatte vi dit. Någon försäkrade på perfekt engelska i telefon att det var tillräckligt djupt och att vi var välkomna. Lättade till sinnes såg vi framför oss en stor och proffsig storstadsmarina där alla problem med djupet skulle vara glömda. Även ute i farleden måste man nämligen vara fullt koncentrerad och inte hamna utanför bojarna. Som ibland stämmer med karta och Navionics, ibland inte. Många bojar är borta, och lika ofta ligger det nya bojar utlagda. Ekolodet går under två meter titt som tätt. Ibland hade vi en pråm framför oss och kunde köra Följa John, men de går alltid ett par knop fortare än vi och drar ifrån oss.

Men redan i det smala inloppet till marinan, under en bro, blev det kritiskt. Efter att ha plöjt igenom ett par lervallar i inloppet till marinan blev det alltså definitivt stopp.
Du kan väl försöka bara en halvmeter till”, sa Odd, och med ett kraftigt gaspådrag kom vi faktiskt så långt att peket nådde fram och vi kunde ta oss iland med hjälp av stegen. Hur vi ska ta oss ut härifrån är en annan fråga. OM vi kommer ut igen, och inte blir fast här tills höstregnen kommer. Vi har ringt till övriga marinor i Budapest. I den ena är vattenståndet 85 cm, i den andra lovade de att djupet var tillräckligt, men vi vågade inte lita på det och riskera att irra omkring på Donau utan natthamn i mörker.
Dagens etapp blev den längsta hittills, 62 distans. Dessutom en 2-dag, alltså ingen mat. Naturupplevelsen och vädret höll humöret uppe. Det var en underbart vacker sträcka, alldeles innan gränsen till Ungern gör Donau en tvär knyck söderut och mäktiga bergsmassiv kryper nära. Breda sandstränder och sandbankar längs hela floden för tankarna till Thailand. Ju närmare vi kom Budapest, desto intensivare var badlivet.
Vi blev vänligt mottagna, fast hamnkaptenen hade gått hem. Den som hade försäkrat oss att djupet var tillräckligt visade sig vara en servitör på marinans restaurang. Den ende här som talar ett annat språk än ungerska.
Nu har vi tänt all tillgänglig belysning ombord och hoppas att ingen rammar oss under natten. Imorgon hittar vi säkert en lösning. Vad är detta annat än ett lyxproblem.

Stolpen till vänster i bild är pontonbryggans förankring, bryggan stiger eller sjunker längs med stolpen beroende på hur högt vattnet är. Just nu är bryggdäcket alltså så lågt att jag inte fick med toppen på stolpen i bilden.

image

Kommentarer

Inga kommentarer än