Det är fortfarande ingen ordning på mina dagar.
Efter snart ett år som pensionär är jag alltjämt förvirrad. Jag som hade sån koll, sån struktur på vardagen förut. Tidiga morgnar med skrivande, långa promenader, tre dagar i veckan spinning eller gympa. Jag vill ha tillbaks det där!
Jag vinglar omkring i tillvaron, fladdrar från projekt till projekt, från uppgift till uppgift. Börjar spela bouzouki, seglar runt i grekiska övärlden, håller föredrag, signerar min roman i olika bokhandlar, börjar lära mig att bokföra själv, engagerar mig i Kryssarklubbens medelhavsgrupp, producerar fotoböcker, läser tre romaner samtidigt, startar ett ljudboksprojekt, målar porträtt i olja, seglar till Las Palmas. Samt skriver på min andra roman, med allt vad det innebär av research, besök på museum och i tidningsarkiv och samtal med gamla människor.
Jag försummar barnbarnen, de träffar inte mormor/farmor oftare idag än när jag jobbade heltid. Jag hinner aldrig vara med på några uckespelningar. En annan sak jag försummar totalt är motion. Nio månader nu, i stort sett sittande. Nio månader räcker för att skapa en helt ny kropp, som alla vet.
Hur blev det såhär? Jag är ju äntligen fri. Inget ansvar, inga krav, inga mail, ingenting. Hela dagarna att disponera efter eget val. Vad såg jag framför mig de där långa åren när jag längtade så intensivt till den här tiden? Jo, jag minns. Jag drömde om tidiga skrivmorgnar framför datorn, långa inspirationspromenader, gym eller spinning tre gånger i veckan…
Obruten tid. Planering. Heliga förmiddagar. Facebookförbud. Innerst inne vet jag hur dagarna borde ordnas. Det är jag själv som förvandlar livet till plockepinn och saboterar friheten. Nu tar jag en lång promenad ner till Bua brygga och runt Kattemyra, låter hjärnan ostörd sortera upp i röran.
Rubriken är lånad från favoriten Bodil Malmstens bok ”Det är fortfarande ingen ordning på mina papper”.
Fotografera hinner jag inte heller med längre. Den här bilden tog jag i alla fall med mobilen i förrgår natt när månen lyste så fantastiskt och röken steg upp ur skorstenen.
Blir det någonsin klart, det här porträttet?
Fyra dagar till take off.
Egentligen hade jag inte tid. Om fyra dagar drar vi till båten i Svarta Havet och jag är mitt uppe i min boklansering. Men kursen i porträttmåleri var inbokad sedan flera månader. Det är en fortsättningskurs, jag har tappat räkningen på hur många gånger vi har träffats i Ewa Evers atelje, de andra kursdeltagarna och jag. Ett par gånger om året blir det, alltid samma kvinnor, vi känner varandra väl vid det här laget. Vad skulle kunna få mig att avboka? En bruten hand?
Jag vet ingenting annat som pumpar upp slappa skaparmuskler och en trött hjärna lika effektivt. Först en riktigt lyxig frukost, sen en timmes helt uppslukande kroki, därefter genomgång och repetition av skiktmålningsteknikens procedur och material. Sen försjunker var och en i sina projekt. Ewa Evers går runt och handleder efter vars och ens önskningar.
Ursprungsmålningen i gråskala, den med örat, är målad under en kurs 2010. Sen tröttnade jag på målningen och den blev stående med ansiktet mot väggen, tyvärr ett ganska vanligt öde för mina verk. I januari i år fick jag en idé om att porträttet skulle förses med ett krusigt hårsvall. Den stora bilden är så som målningen ser ut nu, efter helgens nya färgskikt. Jag börjar tro att det kan bli något så småningom. Fast örat måste jag flytta, det syns tydligt när man jämför bilderna. Och näsan. Den var ju fin i början, 2010. Nu har den förvandlats till en odefinierad liten knöl.
Det får vänta till november, när det är dags för nästa målarhelg. Drömmen är att en dag bli så självständig att målargrejerna kan få följa med till Medelhavet. Tänk att kunna sitta i båten och måla mellan skrivpassen. Min förebild är den modiga och fantastiskt skickliga akvarellmålaren Elizabeth Tyler som seglar och målar ensam i Medelhavet på somrarna och bor i Skåne under vinterhalvåret. Henne skulle jag vilja dela hamn med någon gång!
Att stå ut med att det blir dåligt.
Hela helgen har jag varit på kurs hos Ewa Evers. Porträttmålning i olja med skiktmålningsteknik. Det är tredje eller fjärde gången på lika många år tror jag. En del av pannåerna jag tog med mig till kursen har jag hållit på med i flera år. Dvs mellan kurserna händer inte så mycket med de halvfärdiga porträtten. De stirrar anklagande på mig från sina lister längs väggen. Det blir sällan av att jag målar hemma, kunskaperna räcker inte till när jag inte har Ewa i närheten att fråga till råds.
Det svåraste med att måla porträtt är att stå ut med hur fult det är medan man håller på. (Jämför Bodil Malmsten: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen.”) I skiktmåleriet bygger man upp former och uttryck genom att hela tiden måla över det man just har gjort med nya färgskikt. I vissa stadier kan man vara rätt så nöjd. Men för att komma vidare måste man ändå måla över barnets rosiga kinder och haka med en lasyr av Verona grönjord som man smutsar ner ordentligt med bränd umbra.
Bygg upp – fördärva – bygg upp. Var modig! Var uthållig! Så står det på blädderblocket där Ewa skrivit upp principerna för skiktmålning. Det är precis som med skrivandet. Man måste våga tro på att det lönar sig i längden att förstöra det man just byggt upp. Under den färdiga ytans sparsmakade komposition skimrar förhoppningsvis djupet – alla års grundarbete med gestaltning, miljö och intrigbyggnad.
Kroki har jag aldrig provat förut. Som uppvärmning fick vi teckna porträtt efter levande modell hela förmiddagen igår. Ewas proffsiga dotter Isabel bytte ansiktsuttryck och pose efter två minuter. Så fruktansvärt svårt att hinna fånga med tuschpenna eller kol. På slutet rörde hon sig hela tiden, stannade bara kanske två sekunder i varje position. Pappersarken fladdrade och koncentrationen var total. Jag tyckte varenda teckning var helt misslyckad. Men idag ser jag med andra ögon. Den allra sista övningen på femton minuter är jag hyfsat nöjd med. Minst tjugo skisser hamnar i papperskorgen.
Min arbetshörna i Ewas atelje. Vi är sju stycken uthålliga porträttmålare som träffas hos Ewa i Stenungsund.
Två minuter i varje pose… nästan omöjligt. Under två övningar fick vi dessutom inte lyfta pennan från papperet, och uppmanades att försöka få med lite bakgrund. Du ser nog vilka…
Konsten att göra en tavla
Hela helgen tillbringade jag i trance. (Ett annat ord för kurs i barnporträtt med skiktmålningsteknik.) Vi var det vanliga gänget samlade hemma hos Ewa Evers i hennes atelje i Bleket. Det var ett år sedan sist, och lika länge har mina påbörjade barnporträtt stått i stort sett orörda hemma.
I år tog jag inte med mig min systemkamera, bara mobilen, vilket resulterade i betydligt färre bilder än vanligt till Facebook. Inga alls på deltagarna till exempel.
Å andra sidan kunde jag koncentrera mig helt på det egna måleriet, vilket kändes skönt.
Upptäckt: Det är skönt att sluta med saker som man känner sig lite tvungen att göra. Pålagor som man lägger på sig själv för att vara duktig, snäll eller sparsam, välj det som passar. Lika skönt som att rensa ut saker man har sparat i källaren eller garderoben bara för att man är rädd att ångra sig om man kastar.
Ingen av de sju påbörjade målningar jag hade med mig blev klara. Men den här gången känner jag mig mer taggad än vanligt att fortsätta måla hemma. Jag har fått fler pusselbitar av Ewa, det känns inte lika svårt med tekniken.
Eller rättare sagt, hon har förklarat och visat tydligt och tålmodigt för femtioelfte gången. Den här gången tror jag att jag äntligen fattar. Kanske.
Dessutom har jag fått lite bättre kläm på färgerna, vilka man använder i olika stadier av målandet och hur de kan blandas. Ewa gjorde en pedagogisk demonstration med hjälp av sin palett. Kalla färger på ena sidan, varma på den andra. Röd rund plopp betyder transparenta kulörer, rött streck betyder halvtransparent.
Grunden i akryl, målad med svamp och med hjälp av schabloner. Koncentration på formen, ljus och skuggor, inga detaljer. Fyll hela ytan!
Oljemålningen kan börja. Tunna lasyrer i skikt på skikt som får torka emellan. Transparenta färger. Medium som får oljefärgen att torka snabbare. Fortfarande fokus på stora ytor, hur faller ljuset, var finns skuggan och hur ser formerna ut.
Farmorsfrågan nr 194: Vilka genvägar använder du?
– Posted using BlogPress from my iPhone
Söndag med extra allt.
Dagen började tidigt, med Mini på köksgolvet medan jag meckade söndagsfrukosten. Man vill ju gärna samla pluspoäng. Därför blev det bacon och stekt ägg och nybakat surdegsbröd och jordnötssmör och you name it…;-)
Sen blev det ponnypromenad igen, och lunch och målning och… plötsligt är det söndag eftermiddag och vi är ensamma igen. Endast diskmaskinens eviga brummande hörs.
Det oroar mig lite att jag blir så trött efter en helg med barn och barnbarn. Vad är det som händer med en egentligen, hur blev jag så beroende av tystnad och egentid? Jag som hade hur mycket energi som helst och stod mitt i stormens öga med barn och jobb och hästar och höns och jordgubbsodling. Jag håller väl inte på att bli gammal?
Äntligen färdig! Mamma ska få den i julklapp. Fast i förskott. Man ska aldrig skjuta upp något.
Posted using BlogPress from my iPhone
Snart klart.
Snart är jag klar med mitt första egenhändigt målade porträtt i olja. Det är ett år sedan jag gick den första kursen i Barnporträtt hos Ewa Evers i Bleket på Tjörn. Det var även mitt livs första kurs i oljemålning, och efter två dagar hade jag åstadkommit flera knappt halvfärdiga målningar. Tekniken kallas skiktmålning, man målar skikt på skikt i tunna, tunna lager. Målningarna har stått hemma sen dess utan att jag har rört dem. Det var förstås meningen att vi skulle fortsätta på egen hand, men jag kände mig totalt villrådig när kursen var slut, vågade inte dra ett penseldrag.
Men efter den andra kursen för en vecka sedan lossnade det. Den här gången kom jag hem från Ewa med ännu fler påbörjade porträtt, men nu har jag faktiskt vågat fortsätta hemma.
Porträttet av min mamma som 4-åring är nu nästan färdigt. Det som återstår är en justering av blicken, och ett avslutande färgskikt i ansiktet för att hon ska få den där bleka porslinshyn som jag ser för mitt inre öga. Imorgon är färgen kanske tillräckligt torr för att jag ska kunna lägga på det sista tunna skiktet av vit zinkoxid spetsad med lite alizarinrött.
Hur kan man glömma gå på en konsert med Ale Möller?
Det ringde. Det var min syster. ”Var är ni? Jag kan inte hitta er?”
Hon var där vi skulle ha varit. På en helt fantastisk, underbar, efterlängtad konsert i Göteborg med Ale Möller. Som jag köpte biljetter till för en månad sedan, och som vi har sett fram emot ända sedan dess. En konsert som vi verkligen behövde för att komma upp ur vintergropen som vi redan grävt ner oss i. Både Odd och jag hade skrivit upp ”ALE MÖLLER 19.00!” i kalendern på köksväggen och i våra mobiler och sett fram emot en helkväll i Göteborg direkt efter min kursavslutning.
Istället satt vi hemma och gjorde ingenting. Glömde bort Ale Möller! Odd utmattad efter diverse reparationer och en sista dust med TV-antennen uppe på taket. Jag precis hemkommen från målarkursen och full av entusiasm över allt jag hunnit med. Jämmer och elände vilken oförlåtlig miss, och inte kan jag skylla på någon! Jo förresten, jag skyller på Ewa Evers! Hon måste ha hypnotiserat mig.
Det har varit två dagar helt tömda på precis alla tankar utom de som handlat om färg och form. Ingenting blev riktigt färdigt den här gången heller. Oljefärg tar tid, den måste få torka mellan lagren. Men nu har jag ju en egen atelje här hemma och allting kan stå framme. Och efter den här repetitionen känns det som om kunskaperna från förra kursen för ett år sedan faktiskt har fastnat.
Så här såg mina barnporträtt ut idag. Lite mer än halvfärdiga tror jag. Kan knappt bärga mig innan jag får fortsätta, men nu måste oljefärgen torka innan man kan lägga på fler lager färg.
Tuffa tanter lever bäst.
Den här helgen är jag på kurs i oljemålning igen, hos konstnären Ewa Evers på Bleket, Tjörn. Temat är barnporträtt, precis som förra gången för lite mer än ett år sedan. Ursvårt och underbart roligt. Jag är så nöjd med dagens arbete, fast det bara är halvfärdigt och knappt det.
Äldst på kursen är Ulla som fyllde 70 alldeles nyss. Man blir glad när man träffar kvinnor som inte alls motsvarar bilden av – ja just det – äldre kvinnor. Kvinnor som helt enkelt fortsätter vara sig själva fast åren går, utan att ta på sig gammalgumma-rollen. Professor Bodil Jönsson som skrivit bla boken ”Tio tankar om tid” är en sådan kvinna. Ulla är en annan. Hon bloggar varje dag på www.lillasolberga.blogspot.com Gå in där, läs och njut av ett annorlunda pensionärsperspektiv, och kolla hennes fina glasmålning av hjärnan.
Undermålning på glas är en annan konst som Ewa undervisar i, jag har bloggat om den kursen två gånger tidigare, i september 2010 .
Två nya barnporträtt har jag påbörjat idag, plus att jag hoppas att äntligen få färdigt de två halvfärdiga målningarna från kursen för ett år sedan. De har blivit stående hemma utan att jag vågat röra dem, av rädsla att förstöra om jag målar utan ledning. Jag kan ju absolut ingenting.
Mitt första ”konstverk”, från den allra första kursen jag gick hos Ewa, har jag lovat mig själv att inte måla över. Det är roligt att ha ett minne av utgångsläget. Uppgiften var att måla hur ett tyg faller, alltså försöka måla skuggor och veck på en duk, en schal eller kanske en gardin. Jag valde att måla en beduin i öknen. (Nej, jag tänker inte visa något foto.) Pannån står och skäms med baksidan utåt på en hylla. Motivet liknar mest av allt en ilsken kirurg, om man vill vara välvillig. Allt man ser är två arga ögon mellan ett åtsmitande munskydd och en lika tight operationsmössa.
Dagens nya barnporträtt är dels en bild av min mamma, ungefär 3 år gammal, med busig blick och finklänning. Jag målar av fotot som pryder omslaget på ”Boken om Mamma”.
Dessutom har jag målat av ett foto som jag själv tagit av en tankfull Mini, ca 3 månader, i pappas famn. På båda målningarna är endast underarbetet färdigt. Färgläggningen återstår, och en del korrigeringar förstås. Mini är verkligen inte så skelögd som man kan tro av min målning…
Målarkurs hos Ewa Evers på Tjörn.
Idag har jag njutit oavbrutet hela dagen. Jag är på målarkurs hos konstnären Eva Ewers. Vi är 7 damer som samsas i hennes stora atelje i Bleket på Tjörn. Temat för kursen är undermålningsteknik, vi målar i olja i många tunna skikt.
Vilken otrolig lyx att få disponera Evas kunnande och hela hennes atelje med allt material i 2 hela dagar! Det är 30 år sedan jag senast målade med oljefärger, och då målade jag fiskebåtar i solnedgång efter ett vykort…
Jag körde hem som i ett rus. Det här vill jag fortsätta med! Inte bara imorgon utan hela livet.
