11 mars, Kategori: Okategoriserade

Stör jag?

När man är gravid ser man barnvagnar och bebisar överallt, och när man är farmor ser man artiklar och kommentarer om svärmorsproblem överallt.

När jag blev  farmor var jag från början övertygad om att det inte skulle vara någon som helst skillnad mot att vara mormor. Svärmor var jag ju redan, till min dotters man.

Varför skullle relationen med min sons fru vara svårare och mer komplicerad än den med min dotters man? Varför skulle relationen med min sons barn bli annorlunda än den med min dotters barn?

Jag tror att det där bara är gamla fördomar som antagligen går tillbaka till det gamla bondesamhället, när det var oundvikligt med en maktstrid mellan svärdotter och svärmor.  Den nya, unga hustruns uppgift var ju att med tiden ersätta mor i huset , och den äldre kvinnans uppgift var att lära upp och förmedla sina erfarenheter.  Klart det blev konflikter.

Alla klyschor, dåliga skämt och allt prat om svärmorsproblem gjorde mig rädd att störa när jag blev mormor. Det kändes som om  vad jag än gjorde så kunde det tolkas som att jag la mig i, försökte bestämma, tog parti eller kom med kritik. Det berodde inte alls på de nyblivna föräldrarna, det var bara jag som var så osäker i min mormorsroll.

Stackars barn, först fick hon ta smällarna när jag var förstagångsmamma,   sen när jag blev förstagångsmormor…

Nu vet jag att det enda man behöver anstränga sig för att vara som svärmor, mormor eller farmor är älskvärd. Man har ingen automatisk äganderätt till det nya barnbarnet. Man måste vara värd att älska. Göra sig uppskattad och efterlängtad. Det är upp till var och en att komma underfund med hur det ska gå till.

Sen behöver man inte vara särskilt rädd för att störa.

Tryggare kan ingen vara.

Kommentarer

Inga kommentarer än