18 september, Kategori: Barnbarn, Okategoriserade

Sorg för första gången.

Nu är det inte roligt hemma hos Lilla S och lilla A. Älskade katten Zackarina har blivit överkörd av en bil så illa att hon dog.

Zackarina var barnens första egna djur. Det måste ha varit en hemsk chock.

Jag minns när jag var 6-7 år och mitt marsvin Laban blev dödad. Det var på våren,  Laban hade fått komma ut i solen i sin låda. Jag kom på cykel från Nilssons affär och hade köpt sallad till honom, och fattade först ingenting. Labans låda låg uppoch ner i gruset och i vinbärsbuskaget stod tant Torsells hemska stora hund och skakade våldsamt någonting som han hade i munnen. Det nästa jag minns är att jag satt i mammas knä och grät helt otröstligt. Tant Torsell sa att hon skulle köpa ett nytt marsvin och jag skrek att jag bara ville ha Laban…

Om man ska försöka se någonting lite positivt i eländet så är det i alla fall att de hittade Zackarina. Hon försvann inte bara. Det hade faktiskt varit värre.

Och så finns ju Findus kvar, Zacharinas unge.

 

Mamma A skickade den här bilden på Zackarinas grav, och texten: ”Hej då, vi ses i Nangijala.”

Kommentarer

  1. Kommentar av E. den 18 september, 2010 kl 10:40

    Att ha husdjur när man är liten tror jag är en stor fördel. Man lär sig knyta band, kamratskap, man lär sig visa hänsyn och ta ansvar. Det är så mycket glädje, men kan också innebära så mycket sorg. Jag tror att sorgen kan vara nyttig, som en slags helhet i förberedelsen inför vad som kommer senare i livet.

    Det värsta jag var med om som barn var när min katt Cedric blev överkörd. Så otroligt ont det gjorde i lilla sjuåriga mig, jag minns det som igår. För mig var det som att ett ljus gick upp. Helt plötsligt förstod jag vad jag inte förstått några år tidigare när vi begravde min fars föräldrar (med några få års mellanrum) – hur ledsen man kunde bli när någon man älskade plötsligt försvann. Under farmor och farfars begravningar var jag mest ledsen över att min pappa var så ledsen. Jag lärde mig sorg, att identifiera sorg och kanske också till en viss del att hantera sorg.
    Sorg blev något verkligt.

  2. Kommentar av E. den 18 september, 2010 kl 10:42

    Jag ville lägga till att jag känner både för och med systrarna A och S, men av någon anledning kom det inte med.

    Tur att de har Findus som tröst och som minne av Zackarina!

  3. Kommentar av Katinka den 18 september, 2010 kl 02:38

    Så fint och självklart det blir när du beskriver dina tankar om sorg. Att det är något man måste lära sig att känna igen och att hantera. Vilket misstag det är att försöka skona sina barn från sorg, t ex genom att säga att ett älskat djur som har dött har ”flyttat ut i skogen”. Jag vet faktiskt någon som sa så!

  4. Kommentar av Evelina den 21 september, 2010 kl 08:09

    Nej så jobbigt 🙁 Husdjur blir ju familjemedlemmar de också och självklart sörjer man när de försvinner…