8 februari, Kategori: Farmor svarar själv

Svar på Farmorsfrågan nr 136.

När jag ska beskriva för en ny bekantskap hur vi bor och lever, brukar jag drabbas av väldigt motstridiga känslor. Hur mycket ska jag berätta? Ska jag beskriva precis som det är, eller dra bort en del av det mest idylliska?

Jag behöver kanske inte berätta att vi har får? Eller att vi bor bara fem minuter från vår båtplats?

Men sen berättar jag ändå som det är. Om vår lilla ö dit man bara kan komma med färja. Om hur jag har min arbetsplats tvärs över gårdsplanen. Om barn och barnbarn och hund och lammungar och kvällsturer med båten efter jobbet.

Det fyller mig med glädje och tacksamhet att berätta.  Jag målar upp en bild av det som är fint och underbart, och njuter av min ofattbara tur i livet.

Fast jag tiger förstås om det svåra och besvärliga. Inte berättar jag om helvetesåren med barnens miserabla skolgång, om skolskjutsbråk och bygglovstvister med badgäster eller trängseln och färjköerna under sommaren.  

Numera förstår jag att så här är det för de flesta. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag skönmålar lite. Det ingår. Alla gör det.  🙂

Kommentarer

  1. Kommentar av E. den 9 februari, 2011 kl 10:24

    Precis! Det gör vi alla. Jag tror inte att det handlar om att förhärliga vardagen eller skryta. Om man tänker rent praktiskt så är det ju bättre att minnas det som är bra än att stanna i och fokusera på det dåliga. Man kommer längre på det viset. Ibland kan man behöva påminna sig om hur bra man faktiskt har det. När jag berättar om min hund och mitt jobb slås jag ibland av hur bra det faktiskt är. Och är ju trots allt på grund av det bra som man står ut och klarar av det jobbiga. Kvällsdoppet på Svarteskär kan kanske vara värt en extra barnfamilj på dagen.

  2. Kommentar av Katinka den 9 februari, 2011 kl 08:30

    Så skönt att du också tycker så! Och ja, ett naket kvällsdopp på Svarteskär sent i augusti uppväger nästan vad som helst. 🙂

  3. Kommentar av Fjortisensmorsa den 9 februari, 2011 kl 11:21

    Jag tänker också sådär..att man har det oförskämt bra..kanske för bra? Nej, man kan inte ha det för bra men man ska alltid komma ihåg att vara tacksam för det man har. När sedan tonåringen får ett utbrott, jobbet suger och vinden piskar då ingår det också i paketet men det är inte det som tar över livet och därför kanske man inte berättar om det
    det första man gör..och så är det ganska tråkigt att få höra en massa gnäll första gången man möter en annan människa 😉

  4. Kommentar av Katinka den 9 februari, 2011 kl 08:36

    Just det, känslan att man har det kanske för bra? Det kan ju inte vara rättvist… Kanske är man lite rädd att säga för mycket, en sorts vidskeplig skräck att det fina ska tas ifrån en.
    Tack för din kommentar!