6 februari

Mamma 92 på Flickr!

Jag har alltid varit den där irriterande familjefotografen som jämt ska störa alla dop, bröllop och födelsedagar.

Men riktigt biten blev jag först i somras, efter en fotokors på Nösunds Värdshus med min nyköpta kamera Nikon D60. Efter den kursen bytte jag upp mig till en Nikon D300s och gav mig hän på riktigt. Jag fotograferar både på jobbet och privat. Mest privat, om jag ska vara ärlig…

För att utvecklas som fotograf behöver man ständigt utmana sig själv och tänja på gränserna för sina kunskaper. Då är det perfekt att gå med i någon grupp på fotosajten Flickr. Jag är med i Fotosöndag, 365bilder2011 och Fotografer för livet. I gruppen Fotosöndag får man ett nytt tema att fotografera varje vecka. Temat ska redovisas på söndag, och meningen är alltså att medlemmarna i gruppen ger varann konstruktiv kritik. Den här veckan var temat ”hjälte” och jag har lagt upp en bild på min mamma, 92. Oj så mycket fina kommentarer jag har fått, och dagen är inte slut ännu! Kommentarer mottages tacksamt, även från icke-fotografer! 😉

6 februari

Imorgon börjar det!

Imorgon börjar jag på Xtravaganza. Det är Caroline som är PT på mitt gym Allsports som har inspirerat mig. Det blev en plats ledig i en testgrupp, och jag kunde inte stå emot. Fast jag lovat mig själv att aldrig mera banta utan acceptera min kropp som den är och bara försöka äta rätt och röra mig mer.

Men jag önskar varje dag att jag vägde 10 kg mindre, nu ska jag sluta önska och göra något åt det. Och sen ska jag behålla en vikt runt 70 – 75 kg. Det är egentligen där utmaningen ligger. Att gå ner i vikt är ju egentligen inte svårt, det har jag klarat förr med en kombination av Viktväktarna och Cambridge. Nu SKA jag lära mig hålla min målvikt. Tänk att kunna jogga igen, det längtar jag efter. Och att kunna hoppa iland från båten på en klippa utan att vara rädd för att paja knäna eller bryta benen. Ett sånt där mjukt och spänstigt hoppiland som jag minns från förr! 🙂 

6 februari

Vackert.

Nu blommar amaryllisen i uterummet. Egentligen skulle den ha blommat i jul, men eftersom det är så svalt i uterummet tog det mycket längre tid. Vilken tur att  den inte passade på när jag var bortrest. Jag älskar blommor men har inte så mycket tålamod med dem längre har jag märkt. Det är inte katastrof om något vissnar och jag måste kasta en kruka, det känns inte längre som att ha svikit en familjemedlem. Det måste väl vara rätt sunt?