27 mars, Kategori: Okategoriserade

Hur kunde vi? Hur tänkte vi?

Den här artikeln i GP kommer att /borde väcka en ordentlig debatt om familjepolitiken i Sverige!

GP har spetsat till rubriken:

”En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka!”

För mig och många i min generation, födda på 50-talet, vrider artikeln om en kniv i själen. Det går ju inte att göra ogjort det vi gjorde på 70- och 80-talet med barnen. Dagis eller dagmamma så tidigt som möjligt var norm för den som hade jobb. Innan barnen kunde prata eller gå, lämnade vi dem hela dagarna till någon annan, eller rättare sagt till några andra.

Att vara hemma med sina barn om man kunde få dagisplats var mossigt, tråkigt, själsdödande. Om man inte var religiös eller överpräktig vill säga. Då var man kanske medlem i HAR, en militant hemmafruorganisation. Vi mammor och pappor med spännande jobb och bra betalt rynkade på näsan åt HAR. Visserligen grät mitt barn hjärtskärande när jag lämnade på morgonen, men när jag ringde och kollade från jobbet var hon/han glad igen. Ingen skada skedd – eller?

Idag, med 40 års perspektiv på mina 4 barns uppväxt, kan jag helt enkelt inte fatta hur vi prioriterade de där första småbarnsåren. 

Vad var det vi var så rädda att behöva offra?

Jo jag vet, villalån skulle amorteras, man måste ha två bilar om man bor på landet (måste?) , ridning var familjens stora – och dyra – hobby. Men vi hade säkert kunnat växla ner några gånger i vårt liv, för småbarnens skull, utan att förlora jobbet eller sälja huset. Om vi verkligen hade velat och förstått att det var viktigt på sikt.

Våra barn blev inte psykiskt sjuka eller på annat sätt allvarligt skadade av sina många timmar med dagmammor och dagisfröknar. Men tiden vi förlorade tillsammans är borta. Jag saknar den, mitt liv är fattigare än det skulle kunnat vara. Kanske deras också.  Jag är avundsjuk så det värker på dagens föräldrar som drar ut på barnledigheten i över ett år, och sedan gör allt för att hämta tidigt på dagis. De har insett vad som är viktigast just nu i deras liv. Våra barn gör inte samma val som vi gjorde.

 Säkert är artikeln smärtsam läsning för massor av föräldrar även idag. Särskilt för enastående, heltidsarbetande mammor med ensam vårdnad. De är vår tids stora hjältar.

Heja GP och professor Annica Dahlström! Den här debatten är så viktig, hoppas den inte fastnar i genuskrig bara!

 

Kommentarer

  1. Kommentar av Jan-Ola Gustafsson den 27 mars, 2011 kl 05:38

    Tack för ditt kloka och ärliga inlägg! Dagistvånget för alla som kommit att kallas ”Makarna Myrdals förbannelse” fick en rivstart med genomförandet av särbeskattningsreformen 1971. Vi var många som fick lida för detta fast på olika sätt. Min fru som själv var barnsköterska på daghem redan i mitten av 1960-talet hade beslutat sig för att ta hand om de egna barnen i hemmet om/när vi fick egna barn. Detta utifrån vad hon sett av stora barngrupper och omöjligheten att kunna ge en fullödig omsorg åt daghemsgruppernas individer redan då.
    Att ta hand om första barnet f-69 gick bra eftersom dåvarande skattetabellerna medgav existensmöjlighet för en familj på en förvärvsinkomst. Fram till 1971 då särbeskattningsreformen drabbade landet. Andra barnet f-72 kom sedermera och för barnens bästa
    valde jag att under ett antal år arbeta i veckorna utom hemmet med traktamente som inkomstförstärkning medan hustrun följde sitt hjärta och tog hand om barnen. Många episoder i barnens utveckling fick jag inte själv uppleva, men vår lösning gav i alla fall två harmoniska barn trots att vi under ett stort antal år inte kunde glänsa med alla de materiella fördelar som vår omgivning ståtade med.

    Förhoppningsvis kommer någon förnuftig politisk/ekonomisk sakkunnig att se till att vi får en ändring i det gällande ondskefulla och odemokratiska systemet som har skadat otaliga familjer under många årtionden.

  2. Kommentar av Krister Pettersson FAMILJEKAMPANJEN den 27 mars, 2011 kl 05:49

    Tack för denna mänskliga reaktion !

    Vi många offer för svensk totalitär familjepolitik har samlat oss i olika protestorganisationer, Familjekampanjen, Haro, Barnens Rätt, Hemmaföräldrar, Föräldraupproret etc och alla har vi varit med om att nonchaleras, att förolämpas, att refuserar av nomenklaturan i politik och media.

    Vi är ytterst tacksamma, att nu äntligen forskningen och statistiken har hunnit så långt, att vi får stöd av väletablerade personer. Och att viktiga media, som GP, inte längre kan refusera och nonchalera oss och de alla de negativa fakta som kommer fram om den förfärande familjepolitikens följder.

    Men – denna debatt, detta oerhörda våld på mänskliga rättigheter, denna oerhörda förlust, ekonomiskt och mänskligt, som den socialistiska, totalitära familjepolitien innebär, kunde ha uppmärksammets för 20-30 år sedan. Om inte nomenklaturan i media under så lång tid har censurerat oss protestanter. GP är därvid bland de värsta och borde skämmas ögonen ur sig vid det här laget.

    Krister Pettersson FAMILJEKAMPANJEN

  3. Kommentar av Linda den 29 mars, 2011 kl 04:49

    Jag är faktiskt stolt över att kunna säga att min dotter var hemma från dagis tills hon var 4år sedan började hon gå 2 dagar i veckan några timmar bara för att få lära känna dom som hon sen ska träffa varje dag i skolan.Likaså har jag gjort samma med sonen.Men det är som du säger ensamstående föräldrar osv är hjältar…