23 juli, Kategori: Okategoriserade

Kära Norge – vad kan jag göra?

Som många andra kämpar jag med känslor av sorg, ilska, tomhet och förtvivlan idag. Norge är så nära, bara några mil bort.

Jag är så imponerad av statsminister Stoltenberg och hans justitieminister. Varje gång de har stått i TV på någon ny presskonferens har de sagt kloka, eftertänksamma, kärleksfulla saker. Som att det viktigaste nu är att ta hand om varandra. Att visa omtanke och respekt.

Sedan igårkväll, när jag först läste om morden i Norge på Twitter, har jag hängt som fastkedjad på Twitter och framför  NRKs sändningar på TV. Det går inte att slita sig, det går inte att hitta något som känns viktigare att göra än att få veta mer, försöka förstå.

Jag har tänt ett ljus på bordet framför TVn och med hjälp av Twibbon lagt till en norsk flagga i min profilbild på både Facebook och Twitter.

Men till slut mår jag bara illa av all sörja som kommer upp när jag försöker få reda på mer om den här AndersBBreivik.

Vad kan jag göra, konkret? Inte trösta alla sörjande, mammor och pappor, syskon, mor- och farföräldrar, kompisar. Inte någonting som ändrar det som redan hänt.

Men jag kan bli bättre på att säga emot när någon uttalar sig rasistiskt eller slappt fördomsfullt. Det är så lätt att bara tystna och se bort när det hoppar grodor ur munnen på någon man tycker om eller är beroende av på något annat sätt. 

Jag kan bli bättre på att berätta om vilken rikedom det är att leva i en mångkulturell familj. Snart ska jag lägga ut recept på N:s underbara Injeras och kycklinggrytan som han lärde mig laga i helgen.

Kommentarer

  1. Kommentar av marianne den 24 juli, 2011 kl 09:48

    Jag tänker som du. Vi måste ta ansvar för att säga ifrån när vi hör rasistiska uttalanden. Det är vi skyldiga våra barn, barnbarn, oss själva, de som dog i Norge och alla andra som drabbats av rasistiska dåd.