6 oktober, Kategori: Farmor svarar själv

Svar på Farmorsfrågan nr 185.

Det här svaret har jag funderat på ett par dagar. Vänt och vridit på det som kommit upp i huvudet. Synat mina tankar och känslor kritiskt. Är det verkligen sant? Kan jag stå för det? Låter det inte väl hårt?

För svaret jag kommit fram till är nämligen: Det blir mindre och mindre viktigt att vara omtyckt av många.

Det räcker att mina barn och barnbarn älskar mig för den jag är, trots att de inte har valt mig. Och att min man fortsätter att välja mig, varje dag.

Det finns förstås fler familjemedlemmar och vänner som jag älskar och vill vara älskad tillbaka av. Men det där ”ju fler vi är tillsammans, ju gladare vi bli” det gäller inte för mig. Kvinnotidningarnas reportage om hur viktigt nätverket och vännerna är för hälsan stressar mig oerhört ibland.

Mina nära vänner kan räknas på ena handens två fingrar. Jag tror det beror på att jag har så svårt för att kompromissa.

Men det vore fel att säga att jag struntar helt i vad alla andra tycker. Det vore att ljuga för sig själv. Det märkte jag inte minst på skrivarkursen i helgen, där en yngre författarinna hade bestämt sig för att jag var en ytterst odräglig person. Så fort jag yttrade mig himlade hon med ögonen och sökte samförstånd med sitt lilla hov som satt bredvid henne. (Men ååååh – vem tror hon att hon ääär?) Förmodligen hade jag provocerat henne med något jag sagt om mig själv när alla deltagare skulle presentera sig för varann. När jag ville diskutera grammatiken i en väldigt populär bok måste hon påpeka att den var helt ointressant, men att hennes mamma nog hade läst den. Vad jag än sa invände hon.

Nej, hennes ogillande kan inte skada mig eller ens göra mig ledsen. Men att helt skaka av sig går inte, om inte annat blir jag nyfiken. Varför tyckte hon så illa om mig? Vad var det jag sa som var så hemskt?  Att jag drömmer om att bli författare? Att  jag har ett företag?

Igår var det min kväll med lille L igen. När mamma K gick till sitt lärarjobb åkte vi till mamma L med familj och fick världens godaste middag och en massa goa kramar.

Vid läggdags åkte vi hem till lille L, och jag läste saga medan han drack choklad i nappflaska och åt kanelbulle i sängen. När mamma K kom hem hade vi båda somnat. Hon hade köpt handgjorda konfektkulor från Bräutigams som tack för hjälpen. Men de här kvällarna varannan vecka med lille L är verkligen ingen uppoffring, de är en ren förmån.

 Tiny ääälskar att prata i telefon. Hon är en dröm för en frånvarande mormor. Hon kan springa omkring och pladdra i mobilen hur länge som helst, peka och skratta och prata långa obegripliga haranger. Här är det farbror M som har varit hos tandläkaren och behöver lite tröst och förståelse.

Kommentarer

  1. Kommentar av Lena Eliasson den 7 oktober, 2011 kl 01:04

    Vilken fullkomligt odräglig attityd hon visade upp på skrivarkursen. Jag hade blivit både arg och ledsen och blir det nu å dina vägnar. Hmm, har nog en del att lära av dig.

  2. Kommentar av Katinka den 9 oktober, 2011 kl 02:02

    Tack för medkänslan! Men jag blir bättre och bättre på att inte låta andra människors attityder få mig att må dåligt. Det känns riktigt bra! 🙂 Jag kan titta på henne och säga till mig själv: Vad har hon för problem med mig? Kram!