26 november

Från min cell i Las Palmas.

Aldrig har jag bott i ett så litet hotellrum. Toalettdörren går inte att öppna helt eftersom den stöter emot toalettstolen. Det enda fönstret står öppet in mot gården. Egentligen är det ett hostel, dvs ett slags vandrarhem, och kostar därefter. Bara 300:- dygnet. Ingen frukost.  

 

Men det är rent och snyggt och alldeles tyst, det har internet och dygnetrunt bemannad reception. Den lilla enkelriktade bakgatan Calle Naval sträcker sig mellan hamnområdet i öster och stranden Las Canteras i väster.  

 
Jag bor på nr 71, om jag tar till höger genom porten är det bara ett par hundra meter till stranden. Utan att man behöver korsa någon trafikerad väg är man plötsligt uppe på strandpromenaden som sträcker sig så långt ögat når. Men jag behövde bara gå några steg innan jag hittade en utsiktsplats som inte gick att motstå, inte menyn heller förresten. Grillade zucchini med stekt ost…mmm! 
Här skulle jag kunna sitta hela dagen. Folk av alla sorter, i alla åldrar, umgås eller bara flanerar. Kvarteren är gamla och vilka hus som är hotell märks knappt. Det verkar vara nästan lika många spanjorer som turister som njuter av lördagseftermiddagen längs stranden. Det är varmt, +22 C sa piloten när vi landade. 

Enda motgången hittills är min förkylning. Halsen gör ont, hostan skräller och ögonen svider illröda, trots att jag har pumpat dem fulla med gul antiseptisk ögonsalva. Imorgon får jag försöka hitta ett söndagsöppet Pharmacia och se om de kan erbjuda någon dundermedicin.