6 mars, Kategori: Okategoriserade

Rånad på stranden.

Det kanske inte heter rånad när man blir bestulen medan man ligger och dåsar i solen på beachen?

Det här är i alla fall vad som hände.

Mellan 15 – 17 tar jag en skrivpaus och går ner på stranden. Jag breder ut min handduk mellan en svensk barnfamilj på åtta personer och ett norskt pensionärspar. Det är kanske 10-15 meter mellan oss. Det gör mig ingenting att det är lite tätt med folk, det är mysigt att ligga och lyssna på småpratet i bakgrunden. Om jag ville skulle jag kunna lägga mig betydligt mer ostört längre bort, men det gör jag alltså inte.

Jag lägger mig på mage på handduken, den nyköpa strandbagen ligger bredvid mig, också på handduken. Jag kan känna den mot kroppen. I den ligger min magväska med ungefär 30 Euro, min Iphone, min hotellnyckel, mina nya jeansshorts och bikinibyxor, och en blus. Och så min anteckningsbok förstås. Den har jag alltid med mig.

Eftersom klockan är 15 är jag inte rädd att bränna mig, så jag kopplar av och dåsar nog en stund. När jag ska vända mig över på rygg är väskan borta.

Det är en helt overklig känsla. Kan det vara sant? Jag reser mig och frågar den svenska familjen om de sett något? Nej. Det norska pensionärsparet då? Nej. Alla blir ledsna för min skull och kan inte förstå hur det har kunnat hända mitt framför ögonen på dem.

Jag drar mig till minnes en situation igår. Då låg jag nästan på samma ställe, och gick ifrån min väska och min handduk en liten stund. (Först svepte jag handduken om väskan så att den inte skulle vara så iögonfallande.) Jag gick kanske hundra meter längs stranden, inte längre än att jag såg mitt knyte hela tiden. På tillbakavägen såg jag en mycket brunbränd man i badbyxor stå och röka precis där mina saker låg. Så nära en hög med saker på stranden skulle jag aldrig ställa mig, om det inte var mina saker. Han stod där som om de hörde till honom. När jag kom flyttade han sig till ett sällskap längre bort.

Att bli av med min Iphone har varit min mardröm. Nu har det hänt, och världen gick inte under.

Jag har köpt en liten rosa spansk mobil för 30 Euro, med ett spanskt kontantkort. Jag har gått in på Findmyiphone.com och sett till att allt innehåll på min Iphone raderas. Imorgon går jag till Vings kontor och får hjälp med polisanmälan.

Det enda som gnager är hotellnyckeln med mitt rumsnummer i stora siffror. Fanns det någonting i min väska som skvallrade om namnet på mitt hotell?

Jag är också hemskt ledsen över att min anteckningsbok är borta.

Men jag tänker inte låta detta förstöra min tid här.

Jag är glad att jag inte hade pass, kontokort och en massa pengar i väskan.

Och jag är tacksam att jag inte lever ett liv där jag behöver stjäla från turister för mitt uppehälle. För som Evert Taube skrev: ”Vem har sagt att just du kom till världen, för att få solsken och lycka på färden?”

Kommentarer

  1. Kommentar av Lena Eliasson den 7 mars, 2012 kl 11:06

    Tror jag vet precis hur det känns och kommer att tänka på en sak som hände mig när jag var i Paris med barnen någon gång på 80-talet. I metron på väg till Gare du Nord – och hem till Göteborg igen är det trångt – så vi får stå. Håller båda barnen i handen och har hängt axelväskan med pengar (tack och lov inget pass här heller) över magen. Precis när vi lämnar en hållplats säger någon bredvid mig att ”han där tog din plånbok” och pekar på en man som försvinner i vimlet.
    Så dags då! Blev dessutom så överrumplad och kunde inte fatta hur någon kunde göra en sådan sak? Ge sig på en mamma som har fullt schå att hålla koll på barn och resväskor i en knökfull vagn!? Men som sagt ”vem har sagt att just du kom till världen…”

  2. Kommentar av Katinka den 7 mars, 2012 kl 10:06

    Fy vilken hemsk upplevelse, den slår ju min strandryckning med hästlängder. Som mamma med barn känner man sig ju ”fredad” på ett annat sätt än som ensam tant på stranden.