30 april

Prestationstårtan.

Nu höll jag på att trilla i den igen, den där gropen jag gräver åt mig själv när jag för ett ögonblick släpper kontrollen och tittar åt annat håll.

Jag hävdar till exempel att jag kopplar av genom att jogga, men i själva verket går högerhjärnan på högvarv och det är nästan därför jag joggar. Varför skulle jag annars  ta med anteckningsbok och penna i bröstfickan när jag ger mig av? Vem tror jag att jag lurar?

Skrivandet går trögt just nu, men däremot läser jag en massa. Johan Theorins böcker från Öland till exempel, som jag beundrar så oerhört. Bland annat eftersom han lyckas skapa så trovärdiga karaktärer och är så bra på att beskriva miljöer. Handlingen är också så himla bra. Så spännande att jag inte kan lägga ifrån mig boken fast det är andra gången jag läser Skumtimmen. Just den boken var sommarföljetong i Bohusläningen samma år han debuterade, och jag slet åt mig tidningen före Odd varje morgon hela den sommaren.

(I somras var det ”Snabba cash” av Jens Lapidus, helt oläslig, vilken besvikelse!)

Jag studerar de här böckerna i hopp om att lära mig något om vad det är jag fastnat för. Hur gör han när han skriver för att det ska bli så spännande att andningen flyttar upp i halsen?

Det är bara det att min tro på mig själv krymper i samma takt som jag vänder blad och noterar hans hantverksskicklighet. Hur ska jag…?

Men på morgonrundan idag kom jag faktiskt till insikt om en viktig sak. Det är ju bara den färdiga tårtan jag ser. Inte kastrullen med vidbränd fyllning, inte alla bortskurna kanter från sockerkaksbottnarna eller strösslet som hamnade på golvet när burken välte. Inte de halvruttna jordgubbarna som fick kastas eller marsankrämen som måste vispas ihop i all hast eftersom den hemkokade vaniljkrämen inte räckte. Inte alla trasiga chokladdekorationer som hamnade i magen istället för på tårtan. Inte all vispgrädde som blev över. Inte disken som översvämmar köket.

Så nu har jag bestämt mig för en ny strategi. Igen. Den här gången är den min egen. Jag ska fortsätta skriva på mitt utkast, och jag ska verkligen försöka få det färdigt till midsommar.

Men istället för att ställa sådana höga prestationskrav på mig själv som jag gör just nu, ska jag ha inställningen att det är ett skelett jag skriver på. Arbetet med miljöbeskrivningar och gestaltning ska jag tillåta mig att lämna ofärdigt. Det måste inte vara färdig romantext i det här stadiet. Mitt utkast kommer därför att vara mycket kortare än mitt redigerade manus.  I alla författarhandböcker jag har läst står det att det ska vara tvärtom. Man ska skriva om och stryka i sitt utkast när man redigerar, inte lägga till mer text.

Men det är helt OK, det kanske är just min metod. Jag har ju alltid varit så obstinat enligt mamma.

 

 

 

30 april

Farmorsfrågan nr 217. Vad är onödigt i ditt liv?

27 april

Ärligt talat…

Hemskt ledsen om jag tagit bort just dig från min långa länklista i vänsterspalten. Men jag kände mig som en stor hycklare varenda gång jag tittade på bloggen. Inte sjutton följde jag alla de där mammabloggarna. Listan har vuxit med åren, många av  namnen där kommer jag inte ens ihåg varför jag lagt upp.

Därför kryssade jag radikalt och tryckte radera på alla. Alla!  I fortsättningen tänker jag vara sträng och bara lägga upp bloggar som har med foto eller författande eller något annat kreativt skapande att göra.

För att liksom markera att min blogg går in i en annan fas nu. Kanske lite mindre barnbarn och mera skapande.

Den här bilden är förstås både och. Undermålning på glas, från ett foto av J när han var tre år. Jag gjorde den under en glasmålningskurs hos underbara Ewa Evers på Bleket.

Om du undrar över alla kommentarer, så är det såhär: Ibland importerar jag en bild till ett blogginlägg direkt från min bildbank på fotosajten Flickr. Där har ibland mina fotovänner redan kommenterat. De har alltså inte sett texten, utan har bara lämnat synpunkter på fotot.

Love

 

24 april

För mycket liv, för lite tid…

Det är åtminstone bättre än tvärtom, eller hur?

Jag är inte riktigt vän med mina datorer för närvarande, och bryr mig inte tillräckligt för att ta tag i det ordentligt. Till exempel funkar det inte att blogga från min Iphone sen jag blev Självständig igen (=lämnade AlltförFöräldrar).

Inte heller Ipaden funkar som förut. Jag kan skriva inlägg men inte lägga in bilder. 🙁

Nyss var jag ute och tittade till fåren, och den vita tackan överrskade med två små fina nyfödda lamm. För två timmar sedan stod hon och mumsade hö som vanligt. Det är omöjligt att förutse när de ska lamma. Jag ska fota imorgon, när det inte är blod överallt… det syns så tydligt på vita lamm, inte så fräscht.

Just den här tackan trodde jag skulle lamma idag, men när det inte blev något imorse tänkte jag att hon väntar väl till imorgon. De brukar aldrig lamma på eftermiddagen eller kvällen. Men igår fick jag en riktig Janteknuff av moder natur. Tro inte att du vet något!

Jag var ju så kaxig över insikten att det kunde vara bättre att vara cool och vänta lite, låta tackan klara sig själv.  Istället för att gripa in och leka barnmorska så fort det hettar till lite i lamningsboxen. Dessutom är det ju väldigt jobbigt att gå upp och ut i fårhuset varannan timme natt efter natt

Men igår fick jag dra ut två döda lamm ur en tacka som inte klarade  av det. Hon hade fött ett levande, sen hade de andra två försökt ta sig ut samtidigt och fastnat på vägen. Usch vilken sorglig dag det blev.  Och vilka samvetskval vi hade. Om vi hade gått upp klockan fem istället för halvsju hade lammen kanske haft en chans.

Nu vet jag hur det känns att trycka tillbaka en lammunge in i livmodern för att en annan ska få plats att komma ut. Det var en häftig känsla, och nu är jag inte lika orolig om det skulle bli nödvändigt igen.

Men tänk vilken skillnad om det hade varit två levande lamm.

 

19 april

Fyra lamm!

I helgen gjorde vi i ordning lamningsboxarna och  stängde in de tre tackor som verkade vara närmast på gång.

De första två lammen kom redan efter ett dygn, och i morse kom två till.

Det var  en riktig rysare. Jag såg att tackan hade sammandragningar vid morgonutfodringen, och när jag tittade till henne efter en timme stod hon upp och hela huvudet på ett lamm stack ut där bak. Det är väldigt, väldigt fel. Framfötterna ska komma först, tillsammans med nosen.  Om huvudet kommer ut först betyder det att lammets ben ligger bakåtvikta inne i tackan och det kan bli omöjligt för henne att föda fram lammet.

Jag rusade in efter handskar och dunken med flytande paraffinolja och beredde mig på att för första gången i mitt liv försöka göra en rättvändning av lammet. Alltså trycka tillbaks lammhuvudet in i livmodern, leta reda på frambenen därinne (med en inoljad, handskbeklädd hand) och dra fram dem i rätt position så att lammet kan födas fram. Det gäller både tackans och lammets liv, plus att det gäller lamm nr 2 också, det som ligger i tackans livmoder bakom sitt syskon.

I teorin vet jag hur man gör, och jag har hört många berättelser om hur det går till. Det är enkelt, påstår de som har gjort det. Somliga fårägare, såna som vakar på nätterna över sina lamningar, verkar behöva gripa in vartenda år flera gånger. Konstigt att det aldrig hänt hos oss? Vi vaktar förstås inte på tackorna på det sättet, oftast har de klarat sina förlossningar själva på morgonen när det är dags för frukost. Ett par gånger har vi fått hjälpa till och dra, när värkarbetet gått långsamt, men aldrig har vi behövt gå in i livmodern och treva efter framben eller huvuden…  Typiskt också att det skulle drabba mig när Odd är borta och jag är ensam!

Tusen tankar hann jag tänka medan jag rusade hit och dit för att hämta allt som behövdes och byta kläder.

Men när jag kom ut till lamningsfållan låg där redan ett litet svart lamm som blev renslickad av sin mamma! Hon hade klarat det själv. Efter ytterligare en kvart kom nästa. Vilken lättnad! Naturen är fantastisk. Kanske behöver jag inte alls ha dåligt samvete för att vi inte nattvakar över våra lamningar? Förmodligen hade jag bara förvärrat situationen om jag hade hunnit börja laborera med min paraffinoljehala handskhand därinne. I vilket fall vet jag nu att man kan ha lite is i magen innan man ingriper.

Nu håller vi tummarna för att övriga sju tackor är lika duktiga.

 

18 april

Åt skogen med alla skrivregler!

Ju fler sidor jag skriver, och ju djupare jag kommer in i min roman, desto mer irriterad blir jag på alla regler som begränsar. Regler som säger hur en roman ska skrivas för att  fungera. Det ska vara höjdpunkter här och vändpunkter där, karaktärerna ska gestaltas si och dialogerna ska presenteras så. Det är som om det finns ett gyllene snitt för hur scener, kapitel och konflikter ska komponeras. Följer man inte regelboken blir det tråkigt och ingen kommer att vilja läsa.

Det är klart att jag förstår att vissa regler måste man följa. Tempus och grammatik och konsekvens med talstreck eller citat.

Och jag tror verkligen att det finns fungerande recept för hur man skriver en viss sorts deckare eller spänningsroman.

Men om det som bor i mitt huvud är  något helt annat, en berättelse på fri hand, utan recept? Kan jag inte få skriva på MITT sätt då? Om ingen vill publicera så skiter väl jag i det, ursäkta ordvalet. Synd om världen isåfall…

Jag har just hört ett indianordspråk som ska få en hedersplats på min vägg bland alla tidslinjer, mindmaps och postitlappar:

Den som går i andras fotspår kommer inte först.

17 april

Farmorsfrågan nr 217. Vad kan du lämna bakom dig?

14 april

Femårskalas.

Tur att det har varit skitväder idag. För jag har bakat en stor del av dagen. Två satser surdegsbröd. Imorgon är det femårskalas i Göteborg. Lille L ska firas med dunder och brak och Darth Waderkalas. Man ska klä ut sig är det tänkt. Pappa L och mamma K har hyrt en lokal i två timmar och bjudit Alla. Dagis, kusiner, kompisar. Farmor slipper klä ut sig har jag bestämt. 

– Posted using BlogPress from my iPhone

13 april

Morgoninspiration.

Det blir en djurbild idag igen. Morgondimman svävade över Björnsundsfjorden i nyckfulla stråk vid sjutiden imorse. Det var nästan helt stilla, alla ljud isolerades och hördes tydligt som ur en högtalare. Strandskatorna visslade, ejderhanarna hoade och en och annan mås klagade också. Ibland syntes hela vår lilla sälkoloni därute på böarna, ibland försvann de i dimslöjorna. Det är två vuxna sälar och fyra kutar som redan är ganska stora.

Det är bara på våren och tidiga sommarmorgnar som sälarna kommer såhär nära. När båttrafiken ökar och sommargästerna hittar ut till sina stugor flyttar sälarna ut i havsbandet. I helgen är det visning på ett litet fritidshus alldeles nära den platsen där jag tog den här bilden. Visserligen med egen brygga och och väldigt enskilt läge. Men ändå. Utgångspriset är 6 miljoner…

My morning seals

12 april

Borås Djurpark!

Djuren gör precis som vi, fast utan all ceremoni.”

Är det ett citat från Tage Danielsson? Påsklovsutflykten med lilla S och lilla A till Borås Djurpark var ett infall som dök upp i Odds huvud igår. Det här citat dök upp i mitt huvud just nu. Det är väl aporna som inspirerat förstås. De är roliga att titta på, men väldigt äckliga också, det går inte att komma ifrån… Sådär gör väl ändå inte vi?

Efter fyra timmar och ca 1000 kr fattigare hade vi i alla fall haft en väldigt lyckad dag och jättefint väder. Massor av djur på nära håll, och söta djurungar. Men hur har folk råd? Det var fullt av barnfamiljer i parken och fullt på restaurang Savannen där maten var jättegod men inte särskilt billig. Det kanske finns nån sorts rabattkort? Hoppas det, för det var som sagt en väldigt stor, innehållsrik och välskött park, med vänliga djurskötare och bra stämning. Jag tyckte bara synd om leoparden som verkade rastlös i sin inhägnad, annars brukar jag tycka synd om alla djur i djurparker. Jag tog massor med bilder och det var verkligen svårt att bara välja ut dessa. Lejonen var också underbara, och tigrarna, och björnarna. Och lodjuret!

 
 
 
 
1 2