6 juli, Kategori: Okategoriserade

Allt har sin tid – nu har jag min.

Jag läser bloggar av unga mammor som plågar sig med orimliga krav. De känner skuld och skam för att de inte hinner, inte orkar, inte är glada nog, smala nog, snälla nog.

Till alla trötta, uttjatade, överviktiga och fattiga småbarnsmammor skulle jag vilja säga: Livet är låååångt. Släpp missnöjet och de negativa tankarna om dig själv. Sluta jämföra dig med falska och glättade bilder av andras perfekta liv. Plocka fram och njut av det goda som finns i just ditt liv, just nu.

Jag önskar verkligen att jag hade vetat på riktigt, när jag var 30 – 40, vilket underbart liv jag levde då med min stora familj.

Tyvärr ägnade jag alltför många dyrbara timmar av det livet till att tänka på hur tjock, slarvig och misslyckad jag var, jämfört med vissa andra. Hur instängd och hindrad jag var.

Det går ju inte att göra någonting åt de där tankarna nu. Men tänk om jag hade kunnat tänka lite längre fram. Kunnat inse att min tid också skulle komma, min egen tid som jag bestämmer över själv.  När jag slipper laga mat som jag inte vill äta själv, när jag kan odla min trädgård och springa mina rundor när det passar mig.

Helt bortkastade var kanske inte de där timmarna av ältande och avundsjuka, för något har jag ändå lärt mig.

Som 62-åring  försöker jag verkligen göra precis tvärtom, och uppskatta det liv som är mitt och den person som är jag. Tanken att jag skulle försöka mäta mig med någon ung succéförfattare i storstan, som får sitta i morgonTV-soffor och gå på champagnemingel och träffa Jan Guillou är inte bara absurd, den är direkt avskräckande.

Om det fanns minsta risk att mitt skrivande skulle leda till sådana situationer skulle jag drabbas av livslång skrivkramp.

Min prins

Kommentarer

Inga kommentarer än