31 augusti

Smartare modetänk på väg.

Idag hörde jag i programmet STIL i P1 om en ny modefilosofi  som har fötts i  New York (var annars?) och som nu sprider sig så sakteliga över världen, via storstäderna förstås. I Sverige lanseras filosofin i boken Modemanifestet av Sofia Hedström som bor i New York och också intervjuades i programmet.

Lyssna på programmet du också! Jag fick mer än en tankeställare och tänker handla kläder på ett annat sätt i fortsättningen.

Kläder och mode kan vara ett känsligt kapitel, särskilt om man som jag varit överviktig i många år. Det blir lätt för mycket om jag råkar gå in på Indiska eller Joy numera, eftersom jag blir så glad när plaggen i storlek 38 passar att jag köper dem av bara farten. De kostar ju så lite… Jag vet inte hur många skira blusar och tunikor i tunn vit bomull med spetsbrodyr som hänger i garderoben. Minst ett par har aldrig blivit använda.

Däremot använder jag mina Replay nästan jämt. Belöningsjeansen som jag köpte när jag nådde min målvikt för 1,5 år sedan. Ett stort hemskt hål på ena knäet lagades av duktiga designern mamma K som sydde en konstnärlig lapp av ett gammalt örngott och en sari jag köpt i Malaysia. Jag älskar mina jeans, liksom den bordeaufärgade skinnjackan jag köpte i Lailas secondhand på Götabergsgatan i Göteborg nästan samtidigt. De här kläderna är mer än bara kläder, de är en del av min (nya)  identitet.

Ett annat plagg som jag verkligen älskar är den tunga, tjocka ullkoftan i växtfärgad ull som jag köpte i Havsverks lilla affär i Kungsviken i somras. Den kostade fem gånger så mycket som glitterkoftan på Indiska (fast jag fick köpa tre glitterkoftor eftersom de inte höll att tvätta).

Precis som jeansen och skinnpajen  är ullkoftan mycket mer än bara ett plagg. Den innehåller också minnet av båtturen över Koljefjorden, blixtförälskelsens ögonblick i butiken och inte minst vetskapen om vem som har färgat och stickat koftan.

En vän för livet.

 

Min stil