Fem scener kvar. Fast jag skrivit tre sen igår, när det var sex kvar. De förökar sig av sig själv medan jag håller på.  Jag skulle aldrig kunna skriva en bok om hur man skriver en bok. Det enda jag kan säga är att den hittar på sig själv. Man behöver bara sitta på sin ända och skriva ner vad som händer. Vilket inte alltid är det lättaste. Skjuta-upp-sjukan kan ibland vara mycket svår.

Här sitter till exempel jag nu och skriver blogg, istället för att ägna mig åt vad som händer på polisstationen i Henån (som återuppstår i min bok).

En annan aktivitet för att skjuta upp själva skrivandet var ikväll att räkna efter hur många personer jag har hittat på för min roman.

Det blev 75 människor. Sjuttiofem påhittade personer. Minst. En post-it lapp för varje, men några mindre viktiga har jag nog faktiskt glömt att skriva upp.

Inte alla, men många, är ganska kompletta karaktärer med släktband, yrken, familjeförhållanden, barndom etc.

De här personerna har jag förstås inte hittat på allihop från början. De tillkommer allt eftersom berättelsen utvecklar sig. Sedär, där dök det upp en rullstolsbunden fågelvän på Käringön. Och där en omtänksam präst på 1920-talet.

Flera av dem måste jag byta namn på när det blir dags att redigera. Jag har både Elisabeth, Elina och Olena. Funkar inte, går inte att hålla isär. Samt två eller tre Gunnar, och en Hedvig som plötsligt hette Hildur nästa gång jag  skrev om henne.

Namn är faktiskt jättesvårt. En massa fina namn har jag fått avstå ifrån bara för att det finns någon med det namnet i familjen eller i grannskapet. Torvald och Ally till exempel. Våra snälla grannar. Underbara namn. Men då skulle dom kanske tro att  – ja, ni förstår.

Dessutom måste alla dessa 75 ha efternamn också..

Nu ska jag först skriva i 30 minuter om den där polisstationen. Sen får jag lov att gå ut och köpa lite chokladöverdragna jordnötter. Bara ikväll.