30 november

Onödigt rik.

Vem är onödigt rik? Förmodligen aldrig någon i första person. Dvs aldrig ”jag”. Det är nog alltid någon annan, nån som har mer än ”jag”.

Odd och jag filosoferade över detta idag när vi gick omkring i Las Palmas gästhamn, där massor av segelbåtar just nu ligger och väntar in rätt vindsituation för att ge sig av på färden över Atlanten mot Västindien. Vi såg flera svenska båtar, en del inte större än vår egen LM32. Fast betydligt mer välutrustade förstås.

Vi såg också flera jättelika lyxbåtar med inhyrd besättning som fejade och putsade på dyrgriparna iklädda likadana kläder med ”Crew” på ryggen och  med musik på hög volym.

Om man har så mycket pengar att man betalar fyra man för att sköta om sin båt när man inte själv har tid, lust eller ork, och inte ens själv är ombord – då är man väl ändå onödigt rik?

Tänk om det fanns en sorts förmögenhetskompensation. Precis som man köper utsläppsrätter när man flyger för att kompensera för miljöförstöringen så skulle man vara tvungen att köpa rrättviserätter när man överkonsumerar för att kompensera för obalansen i levnadsvillkor i världen.  Pengar som skulle gå till SOS barnbyar eller Läkare utan gränser eller Rädda Barnen m fl organisaitoner.

Jag vet att det är naivt och ogenomförbart. Men ändå.

 

29 november

Jag vann NaNoWriMo!

Alldeles nyss laddade jag upp alla ord jag skrivit på min roman under november månad på NaNoWriMos sida för textvalidering. (NaNoWriMo = National novelwriting month.) Jag visste ju innan att de skulle räcka med god marginal, jag har hållit koll på antalet ord varje dag. 50 318 ord blev det.

Jag kanske ska förtydliga att ALLA som når målet 50000 ord under november anses som vinnare. Man tävlar bara mot sig själv, mot sitt eget sämre jag som bara vill skjuta upp, hitta på ursäkter, slösurfa och hänga på facebook istället för att SKRIVA DEN DÄR ROMANEN.

NaNoWriMo samlar tusentals optimistiska skrivare i Sverige och hundratusentals i hela världen varje november. En av de stora fördelarna med att delta är att man få så bra peptalks under vägen av olika författare. Igår publicerades det sista, av Nick Hornby, en av grundarna till NaNoWriMo. Den texten är något av det bästa jag läst som handlar om författande. Jag länkar till den här. (Försöker i alla fall)

Läs den texten, om du gillar att skriva eller hör till dom som gärna har (kritiska)  åsikter om andras texter! Eller andras dikter. Eller andras konstverk över huvud taget.

Det jag fastnade för var bl a detta: Hur kan du veta om du är en bra författare? Svaret är att det kan ingen veta. Inga andra författare vet det heller. Dom som säger att dom vet har oftast fel. Det finns inga måttstockar för romaner eller författare. Recensenter tycker olika, läsare tycker olika, författare tycker olikaGeorge Bernard Shaw tyckte t ex att Shakespeare var en dålig författare.

Alla vet om en  höjdhoppare är bra eller inte, eftersom han antingen klarar eller river ribban. Men ingen kan definiera vem som är en bra författare.

27 november

Regn och blåst i Las Palmas.

Dagen började med mulen himmel,  regnstänk och blåst och det har bara tilltagit.

Vi struntade i motionsrunda och gick istället en morgonpromenad till Mercado Central, en jättestor, modern saluhall. Jag älskar saluhallar, kan gå omkring hur länge som helst och titta på alla olika frukter och grönsaker, studera folklivet och handla lite här och lite där.

Vi bestämde oss genast att i fortsättningen bara handla stapelvaror i vår supermarket på hörnet, och gå hit för att köpa färskvarorna. Det var en så otrolig skillnad på kvaliten och utbudet. Vi handlade färsk basilika, stora, söta kanariska apelsiner, knallgrön spänstig broccoli, färsk lök och små goda kanariska bananer.

Nu har vi tre middagar kvar att laga tillsammans innan Odd reser hem igen, och vi planerade dem allihop i detalj där inne i hallen. Det blir panerad kycklingfile med inbakad Cordon Bleue (fanns förberedda), fyllda köttfärsbiffar (dito)  och stekt bläckfisk som jag älskar och Odd är mera tveksam till. Han tror inte man fixar att laga till dem så det blir gott. Men i fiskdiskarna i hallen fanns färska, små tioarmade ”squids”  som blir sådär möra och läckert knapriga, jag har redan kollat recept på nätet.

Vi köpte ju himmelskt god lax igår. Den såg inte riktigt ut som vår vanliga lax,  det var en annan röd färg. Vi tyckte att smaken var ännu godare än den vi brukar laga hemma, och vi sa till varann att det måste vara vild atlantlax.  Jag frågade i saluhallen idag. Dvs jag sa: ”Donde origin el salmon?”  (Rakt översatt ”Var ursprung lax?”)  Mannen bakom disken log och svarade: ”Norway”

 

Lokala firrar – men hur tilagar man dem?

27 november

Idag i Las Palmas

Eftersom bloggen också är min dagbok och dokumentation över vad som händer i mitt liv (inte riktigt allt förstås) så måste jag bara lägga upp den här bilden som Odd tog imorse på balkongen. Den här dagen ska jag spara i mitt minne som en riktigt fin pärla.

Frukosten på balkongen med den här utsikten är helt oförglömlig. Varmt och ljumma vindar, yoghurt, frukt och omelett. Odd gick till busstationen för att lista ut vilken buss vi ska ta för att komma upp i bergen imorgon. Jag skrev. Är uppe i 47000 ord nu under november.

Sen gick vi till klippstranden utanför Las Palmas och badade i jättevågor. När solen gick i moln gick vi hem och lagade en festmåltid på atlantlax och goda grönsaker. Samt ost och vin som vi handlade på vägen hem från stranden.  Vad kan man önska mer?

Dags att gå hem

26 november

Tillvarons mysterier

Morgonrundan går längs med strandpromenaden och sedan vidare utmed kusten ett par kilometer på en grusväg. Den slutar i en avspärrning av militärt utseende. Kusten innanför taggtrådsgrinden är vild och otillgänglig, även om det inte var avspärrat skulle det vara omöjligt att ta sig fram bland de kantiga klippblocken och rasbranterna. Havet bryter mot trasiga lavablock, vattnet sprutar upp som gejsrar ur håligheter och skrevor,  det är otroligt dramatiskt och jag måste ta med kameran imorgon.

På tillbakavägen tog jag en liten omväg för att leta efter bra bildvinklar att fota de enorma vågorna som byggs upp när atlantdyningen närmar sig land.  Idag rullade de in i hård motvind, vilket medförde att skummet på den fräsande, bubblande kammen blåste av som en vit rök ut åt havet medan vågen dånade skallig  in över grundflaken. Omöjligt att fånga med bara iphonen, kräver systemkamera och zoomobjektiv.

Jag gick på stenig mark av orange vulkansand, inte på någon stig eller väg utan på obruten  men ganska slät och helt steril jord. Inte ett grönt strå. Plötsligt trampade jag nästan på en hög rostiga nycklar. Hotellnycklar? Nycklar till klädskåp? En historia kräver att bli berättad. En historia som säkert rymmer rädsla, ilska, svek och brott. För hur kan dessa nycklar ha hamnat här, på en öde strand? Inte av misstag i alla fall.

 

25 november

P D James och flykten från verkligheten

I ett avsnitt av Babel intervjuas den 93-åriga deckarförfattaren P D James om sitt författarskap. Bland annat talar hon om risken som alla författare löper att se verkligheten inifrån sin författarbubbla. Att fly genom att alltid ta rollen som iakttagare. Hon uttrycker det så att inom henne – och kanske inom alla författare – finns en skärva av is som gör att hon inte riktigt upplever verkligheten utan alltid speglar den.

Det där tycker jag är en intressant diskussion. Jag hörde precis samma sak uttryckas av Karl Ove Knausgård, han som skrev mastodontverket ”Min kamp”. Han sa till Skavlan att han ”nog har en släng av autism”.

Det tror jag faktiskt att jag också har, och många med mig. Inte så uttalat att det är en diagnos eller  ett handikapp, men som ett personlighetsdrag. Jag har alltid  varit den som trivs bäst bakom kameran och dokumenterar, hellre iakttar än deltar. Ett sätt att fly, om man så vill. Inte bra. Ganska skämmigt och omoraliskt faktiskt.

Då kommer  nästa fråga: Är fly synonymt med smita? Nödvändigtvis? Är då allt konstnärsskap en flykt, dvs ett smitande från verkligheten?  Kan inte reflektion, spegling och fiktion innebära ett ifrågasättande som i sig också är ett ansvarstagande? Den som håller upp en spegel, den kan väl också bidra till att förbättra världen?

”Vi tillåter inte barnmisshandel!”
 En jättelik barndemonstration på strandpromenadeen längs med Las Canteras. Det mmåste ha varit tusentals barn med plakat och vita ppappershänder på pinnar. Skanderande och sjungande och under stort mediappådrag. Allvarligaa småflickor intervjuades av TV-team. När jag kom hem översatte jag skylten på Google. 

 

 

 

22 november

Vädret i november i Las Palmas

Bara så ni inte är alltför avundsjuka därhemma. Så här ser det ut de flesta morgnar utanför balkongen faktiskt. Solen brukar titta fram någon timme varje dag på eftermiddagen, men om jag hade kommit hit för att sola och koppla av på stranden hade jag blivit väldigt besviken. På snart två veckor har det nog bara varit två riktiga, hela soldagar. Om jag inte hade haft mitt manus att jobba med hade jag gått upp i atomer. Men som det nu är känns det helt perfekt, det är precis lika underbart som jag har föreställt mig. Ända sedan jag bokade det här rummet i mars faktiskt, har jag tänkt på hur det skulle bli att sitta och skriva i sin bubbla helt ostörd i fem veckor.  Och så blev det precis som jag tänkt.:-)

Nu har det visserligen bara gått två veckor än så länge, kanske ska gardera mig lite där, för hemlängtan och tristess…

Men Odd och jag skypar varje kväll, så vi ses ju på sätt och vis i alla fall. Och jag ser på TV då och då! De här med TV-apparna till Paddan är bra när jag vill ha lite omväxling till läsandet. Igår såg jag Babel och Efter tio med Malou von Sivers. Och i förrgår såg jag Solsidan och skrattade högt åt Ove Sundström som fick lustgas. Vilken skådis!

Undrar om man kan se på film med paddan? Det skulle vara mysigt att kunna kolla på Chocolat eller Svart Katt Vit Katt eller Zigenarnas tid eller Brokeback Mountain eller….  Får fråga expertisen bland mina barn.

 

 

21 november

Bästa författarcafeet i Las Palmas

Det sågas och hamras och borras i en lägenhet under mig, så det är omöjigt att skriva på rummet under dagtid.

Jag flyr till Cafe Suecia fast det verkligen inte är nästgårds, det ligger längst upp på Las Canteras, vid den delen av stranden som kallas La Puntilla. (Det var där jag blev av med min Iphone på stranden senast jag var här.)

Men det är härligt att vandra i strandbrynet ett par kilometer med solen i ryggen. Ipaden och tangentbordet i ryggan. Idag är det jättefint väder. Så nu sitter jag här igen på mitt kära café som är så författarvänligt. Tyst och mysigt, trevlig personal och sköna stolar. Tänk att de kände igen mig sen i våras. Jag kör min 30-minutersmetod. 30 minuters skrivande, 10 minuters paus.

I pausen undersöker jag bokhyllan med böcker som är till låns. Jag måste hitta nån sämre läsning än Åsa Larsson, något som inte gör mig förlamad av prestationsångest. Min vän Ewa Evers tipsade om att hon försöker att titta på ”usla eller halvusla verk” när hon är mitt i en skapandeprocess för att inte drabbas. Jodå, där finns flera stycken Harlequin och massor av tröttsamma svenska seriedeckare som jag inte vill namnge för att inte verka förmäten. Men jag orkar bara inte. Det får bli en Helene Tursten och en Mari Jungstedt i alla fall. Fast jag sannerligen inte tycker att de är ”halvusla”. Jag ska försöka sätta mig över mitt ego, låta bli att jämföra. Alice Lyttkens minns jag att mamma brukade läsa. Är det romance? Får nog fråga Simona Ahrnstedt, stjärnan på vår svenska romancehimmel.

Lunchdags. Eftersom servitrisen heter Anette och kommer från Sverige kan jag få min sallad precis som jag vill ha den.  Den kostar 4 € och det blir en stor klick tonfiskröra över som jag får med i en liten plastask ”to go”. Perfekt kvällsmål på rummet ihop med en halv avokado.

kl 15.00. Tar tillbaka det där med jättefint väder. Storm och regn igen, ser nästan ut som åska söderöver.

 

20 november

Beundrarbrev till Åsa Larsson

Hej Åsa,

Alldeles nyss vaknade jag av att dånet från bränningarna utanför mitt fönster har ökat i styrka. Det är högvattnet som rullar in från Atlanten, kanske har vinden friskat också, det kan jag inte se för det är fortfarande alldeles mörkt ute.

Det sista jag läste i natt var din roman ”Det blod som spillts”. Jag släckte precis när jag läst om hur den mördade prästen Mildred kommer tillbaka till sin man och hjälper honom att lämna prästgården. Jag har läst din böcker i baklänges ordning, började med ”Till offer åt Molok” som du signerade åt mig på Bokmässan i höstas. (Jag blev så glad över de personliga raderna du skrev på försättsbladet, om vikten av att vara modig.) Fortsatte med ”Solstorm” och ”Till dess din vrede upphör”. På flygplatsen i Göteborg, på väg hit, hittade jag ”Svart stig” i pocket, den ligger här på hyllan och väntar.

När jag vaknade nyss, av ljudet jag beskrev, befann jag mig fortfarande i byn däruppe i norra Sverige, inte alls i en liten lägenhet i Las Palmas med horisonten utanför balkongen. Jag kände Rebecka Martinssons svarta förtvivlan, hennes skogslängtan och hennes ensamhet. Jag kunde precis se framför mig tallskogen och blåbärsriset, föreställa mig mossdoften och nattkylan där uppe i tassemarkerna norr om Kiruna där hon befinner sig, fast jag själv aldrig har varit längre norr ut än Edsåsdalen i Jämtland. Och jag fylldes av den där känslan av otillräcklighet som drabbar mig så fort jag läser dina böcker. (Eller någon annan riktigt bra bok. Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” till exempel.)

Vad är det för mening med att försöka skriva själv? Jag kommer aldrig att kunna gestalta som du, så att man känner på riktigt att man ligger där på mossan under tallkronorna och hör hur granarna viskar att man ska resa sig upp och gå längre in, allra längst in.

Nästan ännu värre är det när jag stöter på detaljer och skeenden i dina berättelser som jag har skrivit om själv, i mitt eget ofärdiga manusutkast. Jag svär, jag har härmar inte. Jag skrev först och läste sen dina böcker. Ändå är en av mina personer tankeläsare, jag skriver om katter som tänker som människor och jag gav min huvudkaraktär förmågan att kommunicera med sin döda mormor. Jag beundrar din konst mer än jag kan beskriva (det märker du ju) men jag vet faktiskt inte om jag kan fortsätta läsa dina böcker medan jag själv skriver.

Bodil Malmsten har sagt om jag minns rätt: Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är under tiden. Jag tycker det svåraste är att inse att det aldrig kommer att bli lika bra som det bästa som redan är skrivet. Av andra.

Någon okänd har också sagt: Om bara fågeln med den vackraste rösten sjöng, tänk så tyst det skulle bli i skogen då. Jag försöker ta fasta på det och fortsätta pipa med min egen kraxande stämma. Det är ändå bättre att vara en i kören än att sitta tyst och längta tills man trillar av sin gren. Nu ska jag dra på mig träningskläderna och springa min morgonrunda längs stranden. Medan jag har skrivit detta har solen gått upp. Tack för att du inspirerar. Det blir en fin dag.

Kära hälsningar En Beundrare

19 november

Idag flyttar jag!

Tvärs över korridoren ligger mitt nya rum. Jag har flyttat mina pinaler  lite i taget under hela förmiddagen, behöver inte lämna nycklarna till det gamla rummet förrän imorgon.

Det nya rummet har 1. Mindre kök. 2. Lite mindre  rum. 3. Större balkong. 4. Hela havet utanför fönstren.

Vädret är dock detsamma, som synes. 🙂 Men det gör inget, jag har  bästa flytet med min nya skrivteknik: Skriva 30 minuter, pausa 10 minuter, skriva 30 minuter igen. Tre gånger. Jag sätter larmet på mobilen och slutar direkt när det piper.  Hemligheten kanske är att jag aldrig skriver tills jag blir trött på mitt material? Alltid när klockan ringer är jag mitt uppe  i nåt spännande eller intressant som jag är ivrig att få fortsätta med.

 

1 2 3