13 maj, Kategori: Okategoriserade

Loggbok dag 4 och 5. Utmattade i Grenå.

Dag fyra startade vi från Middelfart och hade en härlig segling ut till Samsö. Det blåste 7-8 m/sek från sydväst, vilket betydde ingen sjögång. Kolby Kås längst söderut på Samsö var en liten sömnig färjehamn med bara två andra gästbåtar. Det fanns ingen affär, vi såg bara en enda människa och det var hamnvakten.

Ganska snart kommer den 5e dagens seglats att ha förvandlats till en bra historia att berätta på kalas. Historien om den där gången vi seglade iväg tidigt på morgonen från Samsö i frisk, sydlig medvind, surfade på vågorna i lä bakom den stora ön och tyckte att vi lika gärna kunde fortsätta till Grenå, istället för att stanna i Ebeltoft som vi tänkt.
Fast det var kulingvarning på Kattegatt.
För att rätt ska vara rätt, vill jag säga att jag protesterade. Men inte tillräckligt. Jag borde satt ner foten. Men jag ville inte vara sjåpig. Dessutom tyckte jag också att det var en god idé att tjäna in en hel dag genom att fortsätta.
40 distans senare, totalt urblåsta och ledbrutna efter en vidrig resa, är vi båda helt överens om att det var en idiotisk idé.
Vinden var inte det värsta, det var sjögången. Höga, brytande sjöar in på låringen ( snett bakifrån) lyfte båten och gjorde det svårt, ibland omöjligt att styra. Vi kastades hit och dit i tre timmar, turades om vid ratten. Vi hade behövt säkerhetsbälten. I början seglade vi, när vi fortfarande hade lä bakom Samsö och tyckte det var underbart att surfa fram i 6 knop bara på rullgenuan. Sen, när hela Kattegatt brakade in och vinden ökade några snäpp till, startade vi motorn, men behöll den revade genuan uppe för att stabilisera. Det blev för sent att vända om, tanken på att stångas mot den grova sjön kändes ännu värre än den vilda medvindsdansen.
Jag blev inte rädd, däremot sjösjuk när jag måste lämna över ratten till Odd för att vila. Det var aldrig någon fara, ”bara” väldigt obehagligt.
När vi kom in i Grenås gästhamn var det visserligen lugnt vatten bakom vågbrytarna, men den sydliga kulingen blåste lika grym ovanför dem, tog tag i riggen och gjorde det väldigt svårt att lägga till. Efter tre försök fick jag ge upp gå upp mot vinden-alternativet och låta vinden blåsa oss in på en ledig plats medan jag höll emot med backen. En påle fick Odd tag i och lagt en akterögla på, till slut låg vi still och kunde stänga av motorn.
Summering: Inget har gått sönder, båten skötte sig perfekt, vi har lärt oss en läxa.

Vi hade ju sjöstuvat allting?

Senare:


– Posted using BlogPress from my iPad

Kommentarer

Inga kommentarer än