11 november, Kategori: Författarblogg, Las Palmas, Resor

Förvånande författarförväntningar

Vad gör du härnere då, är du på semester?” Egentligen ska jag väl vara nöjd över frågan, än är jag alltså inte automatiskt inordnad i Las Palmas stora flock pensionerade kvinnor.

Jag skriver på en bok”, svarar jag ofta helt sanningsenligt, för vad ska jag säga? Hittar jag på något måste jag ju fortsätta ljuga, och komma ihåg vad jag sagt tills nästa gång jag träffar personen ifråga eller hennes väninnor. För träffas och pratar gör alla kvinnor här, hela tiden. De flyttar sig längs den långa strandpromenadens via dess många sittplatser likt pinnar och löv som flyter på vattnet, långsamt glider runt i virvlar, bildar nya formationer, möts i samlingar och driver isär igen.

Bara för mitt nöjes skull”, tillägger jag snabbt. Men det hjälps inte, det är redan kört.

Åh, så spännande! Är det en deckare? När kommer den ut?”

Sen får jag säga allt det där, om att jag inte vet, inte tror, fast jag hoppas förstås. Inte deckare, mer som spännande relationsroman. Att jag har hållit på i över två år faktiskt, och att det är väldigt svårt att bli utgiven, jag har redan blivit refuserad. Men att det inte spelar någon roll om jag skriver för byrålådan, jag gör det  ju för att det är så roligt.

För döva öron pratar jag på.

I hennes ögon speglar sig nu en Mycket Spännande Person. Blicken är glad och intresserad,  allt hennes fokus är på mig, en blivande bästsäljarförfattare.

Den måste jag köpa när den kommer ut! Vad ska den heta?”

Om jag istället hade svarat: ”Jag målar. För skojs skull bara, i akryl. Här finns ju så många vackra motiv med havet, himlen och de nakna bergen.”

Då hade min nya bekantskap suckat och sagt att:  ”ja, jag önskar att jag tagit med mina akvarellfärger, det ska jag inte glömma nästa gång. Man skulle kunna sitta på balkongen. Det är ju så avkopplande att måla, även om det inte direkt blir några stora konstverk.”

Varför stör de mig så, dessa tillfälliga, förutsägbara samtal om skrivandet som jag låter mig dras in i?

Är det för allt negativt jag känner mig tvungen att haspla ur mig?

Eller är det för de naiva, gränslösa förväntningarna som sätter ord på mina innersta drömmar och blir till förlamande prestationskrav?

Morning rainbow

 

Kommentarer

Inga kommentarer än