Dagens tre slussar avslutades med La Plante, slussen i Namur där floden delar sig och Meuse viker av söderut mot Frankrike. Våra tidigare slussäventyr hade gjort mig ganska hispig och jag gick in i varenda sluss med mental katastrofberedskap. Men idag gick allting lugnt och städat, pråmarna tog hänsyn och ingen körde med propellern under slussning. Vi fick styrbordsförtöjning i varenda sluss vilket betydde att vi kunde använda den kvarvarande hela mittknapen. Den är nödvändig som säkring när man flyttar upp. Det är en hel vetenskap att kunna hålla båten stilla i slussen när man bara har en fästpunkt och dessutom måste flytta alla linor uppåt medan båten stiger. Så här ser det ut:
La Plante var en utandning, en lättnadens suck, en klapp på kinden av Belgien. En knirkande träsluss med en gubbe i slusshuset som man kunde vinka till, och som svarade klart och tydligt på mitt VHF-anrop. Bara vi i slussen. Gott om fästpunkter i slussväggen, bara någon meters stigning. Solsken och fågelkvitter. Massor av änder och sothöns och små nykläckta andungar i pipande horder.
Den lilla gästhamnen Port d’Amee var sömnig och under renovering och utan hamnkapten och vi togs emot av några solbadande båtägare som verkade förvånade att det kom gäster. Det var strömt att lägga till och en hjälpsam belgare ramlade i vattnet när han skulle ta emot tampen. Men det gjorde ingenting, det var bara skönt med ett dopp försäkrade han.
När det blivit lite svalare cyklade vi tillbaka längs floden, över bron och tog oss upp till det medeltida citadellet som vaktar högt över Namur. Kommer du till Namur ska du absolut göra detsamma. Man vill inte gå därifrån. Man vill läsa alla skyltar, klättra i alla vindlande stentrappor och se alla utsikter. Det känns som en väldigt speciell plats, där man verkligen får kontakt med en tid för väldigt länge sedan.