15 oktober, Kategori: Båtliv

Andras äventyr och egna. Toul dag 97.

Henk från Holland, som räddade oss från en vinter i Nancy, och hans Maureen, satt i vår båt till sent igår natt. Vi pratade segling förstås, utbyte av praktiska råd om avfuktare och annat, men också drömmar och erfarenheter.
De startar nästa höst med sikte på Alaska. När vi undrade över så stora planer kröp det fram att de seglat jorden runt för tio år sedan. Varit på Nya Zealand och i Söderhavet. En långresa på tre år. De har en långkölad stålbåt på tretton ton, men kölen sticker bara 1.60 och båten är ”bara” 36 fot. En lagom stor båt som man kan bli lite avundsjuk på.
Vi kan inte släppa samtalet igår kväll. Varför har vi inte vågat tänka större båt och längre bort, mycket tidigare i livet? Det är inte utan att Wien, som är målet för nästa etapp, framstår som ganska futtigt. Och Svarta Havet, vad är det annat än en jämrans pöl jämfört med Stilla Havet.
Jag kom på det först. Barnen. Vårt livs största bragd. Henk och Maureen är barnlösa.
Nu gillar jag dem ännu bättre. För att de förmådde intressera sig så uppriktigt för bilden på våra sex barnbarn som sitter på väggen i salongen. Och för att de berättade om sina seglingsäventyr så ödmjukt, utan överlägsenhet eller besserwisserattityd. Vilket är ovanligt bland storseglare och långseglare. Maureen tipsade mig till exempel om att bästa sättet att bemöta sin rädsla under hårt väder, är att sjunga högt!

Den gamla läxan som är så svår att lära: Aldrig avundsjukt jämföra med andras prestationer eller ägodelar.

Vi går vår väg:

image

Alltid med ombord:

image

Kommentarer

  1. Kommentar av Berit o Lasse Normark den 15 oktober, 2014 kl 01:39

    Hej, visst är mötet med alla dessa människor en stor upplevelse under resan.

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 15 oktober, 2014 kl 05:39

    Väldigt stor del, Lars.

  3. Kommentar av Hans Klaive den 15 oktober, 2014 kl 06:28

    Alla dessa måste ikoner som man ska ha sett för att sen konstatera att tex lutande tornet i Pisa är en fjutt, en liten lutande pelare. För att sedan jämföra med de goda mötena. Det är ju de som fastnar och de som alltid ar resans höjdpunkt.

  4. Kommentar av Katinka den 15 oktober, 2014 kl 08:42

    Sant Hans, och man kan aldrig förutse när de där goda mötena inträffar. När vi träffas måste jag berätta om traktormannen med hunden som Odd mötte på sin morgonpromenad och inte kan glömma. En riktig syskonsjäl. Märkligt.