Jag lägger över min blogg i fotoböcker, med text och bilder. Just nu håller jag på med hösten 2011. Där dyker författarplanerna upp för första gången, den 11 september.  En magisk lördag. På färjan över till Lysekil drabbas jag av den stora inspirationen, hittar min huvudperson och bestämmer mig för att gå på kurs hos författarcoachen Ann Ljungberg och börja skriva Romanen.

Idag, tre år efteråt, finns det ingenting kvar av den romanen. Jo, den kvinnliga huvudkaraktärens yrke är detsamma. Veterinär, min dröm om framtiden när jag var tio år. Men själva berättelsen är helt annorlunda, och den är dessutom omskriven flera gånger under de här tre åren. Hälften av allt jag har skrivit är nog struket, jag har massor av scener som är bortplockade och sparade i väntan på eventuell återanvändning efter renovering.

Manuset till Marvatten har varit ute på vådliga äventyr, haft förlagskontrakt en gång men kom undan med blotta förskräckelsen från ett oseriöst förlag på randen till konkurs. Jag fick tillbaka avtalsrättigheterna, skrev om och tog proffshjälp med lektörsläsning, skrev om igen. Jag fick napp igen, men det förlaget ville att jag skulle vara med och finansiera hälften av kostnaderna, och det vill jag inte!  Nu väntar jag på besked från flera förlag. Det är bäst att inte hoppas för mycket. Blir det inget kontrakt den här gången har jag bestämt mig för att inte sörja, utan lägga Marvatten i skrivbordslådan och fortsätta med nästa berättelse.

Roman nummer två har länge funnits i mitt bakhuvud. Den är en fristående fortsättning på Marvatten, men händelserna utspelar sig på en annan ö i min närhet. En av huvudkaraktärerna från Marvatten hamnar i farliga situationer som har sitt ursprung i början av 1900-talet. Jag har redan gjort en massa research och har varit helt uppslukad av att utforska persongalleriet och miljön, skriva synopsis och skissa på vad som händer.

Så plötsligt tränger sig en annan historia på och vill absolut bli skriven. Nu, genast! Idén föddes efter att jag hade hört ett samtal mellan några grannar här hemma på Flatön. Det gick inte att få den ur huvudet. Först trodde jag att det var en feel good historia, sen tyckte jag att det mest liknade en halsbrytande skröna, men under några långa promenader rätade alla frågetecken ut sig. Roman nummer tre är en sorglustig berättelse om relationer i en tid när jämställdhet är självklar för vissa och fortfarande omöjlig för andra. En roman där generationsmotsättningar och klyftan mellan stad och landsbygd sätter kärleken på hårda prov.

Roman nummer tre kunde inte vänta, och det visade sig som tur var att den passar in i ett tidsglapp som har uppstått mellan ettan och tvåan. Där finns en lucka mellan berättelserna på ett par månader. Där får trean fint plats. Romanen har ett namn som jag tyvärr inte kan avslöja, det skulle röja för mycket. En del av persongalleriet är detsamma, även om nya har tillkommit. En viktig huvudkaraktär från Marvatten finns med, skönt, jag ville veta hur det gick för henne.

Idag har jag skrivit prologen till trean. Det var lite klurigt, eftersom jag inte vill avslöja könet på antagonisten (boven i dramat). Det känns inte bra att skriva hen heller, det där lilla ordet tar fortfarande för stor plats och stjäl uppmärksamhet från storyn. Annars hade det varit mest praktiskt i den här situationen. Som alltid när jag har haft flyt i skrivandet känner jag mig väldigt nöjd. Förmodligen kommer jag att stryka, skriva om och flytta på texten jag just har skrivit. Men tills vidare är jag bara nöjd med den.

Vad är det för mening att fortsätta skriva om inget förlag vill publicera min första bok, kanske någon undrar.  Ja, vad ska jag annars göra? Litteraturhistorien är full av författare som refuserats gång på gång innan de äntligen blir publicerade. Jag vet att jag har skrivit en spännande, välskriven roman. Det har jag faktiskt papper på, av flera oberoende och kvalificerade bedömare. Om inget förlag bestämmer sig för att ta chansen så är det värst för dem. Jag fortsätter skriva ändå, kanske får jag inget förlag förrän jag skrivit manus nummer fyra, vem vet? Jag har i alla fall roligt hela tiden fram till dess.