17 november, Kategori: Författarblogg

Roman nummer tre har kört om tvåan.

Jag lägger över min blogg i fotoböcker, med text och bilder. Just nu håller jag på med hösten 2011. Där dyker författarplanerna upp för första gången, den 11 september.  En magisk lördag. På färjan över till Lysekil drabbas jag av den stora inspirationen, hittar min huvudperson och bestämmer mig för att gå på kurs hos författarcoachen Ann Ljungberg och börja skriva Romanen.

Idag, tre år efteråt, finns det ingenting kvar av den romanen. Jo, den kvinnliga huvudkaraktärens yrke är detsamma. Veterinär, min dröm om framtiden när jag var tio år. Men själva berättelsen är helt annorlunda, och den är dessutom omskriven flera gånger under de här tre åren. Hälften av allt jag har skrivit är nog struket, jag har massor av scener som är bortplockade och sparade i väntan på eventuell återanvändning efter renovering.

Manuset till Marvatten har varit ute på vådliga äventyr, haft förlagskontrakt en gång men kom undan med blotta förskräckelsen från ett oseriöst förlag på randen till konkurs. Jag fick tillbaka avtalsrättigheterna, skrev om och tog proffshjälp med lektörsläsning, skrev om igen. Jag fick napp igen, men det förlaget ville att jag skulle vara med och finansiera hälften av kostnaderna, och det vill jag inte!  Nu väntar jag på besked från flera förlag. Det är bäst att inte hoppas för mycket. Blir det inget kontrakt den här gången har jag bestämt mig för att inte sörja, utan lägga Marvatten i skrivbordslådan och fortsätta med nästa berättelse.

Roman nummer två har länge funnits i mitt bakhuvud. Den är en fristående fortsättning på Marvatten, men händelserna utspelar sig på en annan ö i min närhet. En av huvudkaraktärerna från Marvatten hamnar i farliga situationer som har sitt ursprung i början av 1900-talet. Jag har redan gjort en massa research och har varit helt uppslukad av att utforska persongalleriet och miljön, skriva synopsis och skissa på vad som händer.

Så plötsligt tränger sig en annan historia på och vill absolut bli skriven. Nu, genast! Idén föddes efter att jag hade hört ett samtal mellan några grannar här hemma på Flatön. Det gick inte att få den ur huvudet. Först trodde jag att det var en feel good historia, sen tyckte jag att det mest liknade en halsbrytande skröna, men under några långa promenader rätade alla frågetecken ut sig. Roman nummer tre är en sorglustig berättelse om relationer i en tid när jämställdhet är självklar för vissa och fortfarande omöjlig för andra. En roman där generationsmotsättningar och klyftan mellan stad och landsbygd sätter kärleken på hårda prov.

Roman nummer tre kunde inte vänta, och det visade sig som tur var att den passar in i ett tidsglapp som har uppstått mellan ettan och tvåan. Där finns en lucka mellan berättelserna på ett par månader. Där får trean fint plats. Romanen har ett namn som jag tyvärr inte kan avslöja, det skulle röja för mycket. En del av persongalleriet är detsamma, även om nya har tillkommit. En viktig huvudkaraktär från Marvatten finns med, skönt, jag ville veta hur det gick för henne.

Idag har jag skrivit prologen till trean. Det var lite klurigt, eftersom jag inte vill avslöja könet på antagonisten (boven i dramat). Det känns inte bra att skriva hen heller, det där lilla ordet tar fortfarande för stor plats och stjäl uppmärksamhet från storyn. Annars hade det varit mest praktiskt i den här situationen. Som alltid när jag har haft flyt i skrivandet känner jag mig väldigt nöjd. Förmodligen kommer jag att stryka, skriva om och flytta på texten jag just har skrivit. Men tills vidare är jag bara nöjd med den.

Vad är det för mening att fortsätta skriva om inget förlag vill publicera min första bok, kanske någon undrar.  Ja, vad ska jag annars göra? Litteraturhistorien är full av författare som refuserats gång på gång innan de äntligen blir publicerade. Jag vet att jag har skrivit en spännande, välskriven roman. Det har jag faktiskt papper på, av flera oberoende och kvalificerade bedömare. Om inget förlag bestämmer sig för att ta chansen så är det värst för dem. Jag fortsätter skriva ändå, kanske får jag inget förlag förrän jag skrivit manus nummer fyra, vem vet? Jag har i alla fall roligt hela tiden fram till dess.

IMG_5973

Kommentarer

  1. Kommentar av Elisabeth Solin den 17 november, 2014 kl 03:58

    Hej Katinka! Så underbart att få ta del av din obändiga skrivarlust. Har du funderat på E-bok? Du är verkligen bra på att bygga upp intresse. Nu sitter jag på planet ner till LP och Eva -Britt som redan är där. Hoppas den trevliga atmosfär du skapade i lgh finns kvar, men notiserna på väggarna är förstås borta. Allt gott, Elisabeth

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 17 november, 2014 kl 05:23

    Hej Elisabeth, du anar inte vad jag avundas dig, jag längtar till Las Palmas så att hjärtat värker.Tack för din uppmuntran!E-bok hoppas jag kommer sen, efter avtal med Riktigt Förlag. Ni kommer säkert att fylla väggarna själva, och atmosfären fanns där redan innan jag kom dit. Det är himlen, vågorna och sommarvärmen som skapar den. Ha det fint och lycka till med kursen.

  3. Kommentar av Bertil den 18 november, 2014 kl 08:19

    Hej! Känner igen mig själv i det du skriver här. Plötsligt får man ett uppslag och blir eld och lågor, skrivandet tar fart. Man skriver och läser, nej det var ju inte så bra det tar vi bort, skriver nytt, läser och tar bort. Slutligen har man skrivit om allt och inte är man nöjd då heller, Då sätter skrivtorkan in, vad gör jag nu? Söker inspiraton? Hur då och var? Går en skrivarkurs? Visst det är säkert en bra idè, där kan man ju i alla fall få lite hjälp. Men vad hjälper det när skrivtorkan i alla fall är total, depp, depp! Hur hittar man tillbaka till den där känslan man hade innan. Ja, jag vet inte. Just nu känns det som man tagit sig vatten över huvudet. Det hör till saken att jag just nu går en kurs i roman skrivning, och där hade jag delvis ett färdigt koncept(nåja, nästan färdigt i alla fall) men efterhand som jag skriver så tappar jag inspirationen. Och nu sitter jag här med tomt huvud och absolut inga ideér, det är inte roligt. Särskilt när man vill men inte kan.
    Kursen är så att man ska skriva ett avsnitt per vecka, och det gick ju rätt bra till sjätte veckan, sen blev det segare och nu står det helt still. Jaja, kanske jag hittar min inspiration någonstans.

  4. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 18 november, 2014 kl 10:12

    Mitt tips Bertil, skit i inspirationen, den är för amatörer. Har de inte talat om det på kursen? Jag ställer klockan på trettio minuter och börjar skriva hur dåligt det än känns. Efter ett tag lossnar det alltid, och klockan ringer ofta precis när man absolut inte vill sluta. Men det är då man ska ta paus. Då kan man börja nästa 30minuterspass med skrivlust. Tänk på vad Bodil Malmsten har sagt: ”Det svåraste med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är under tiden.” En sak till Bertil. Stryk inte så ofta. Försök vänta med strykandet, det tar bort för mycket energi och får dig att tappa farten. Skriva har sin tid, stryka och redigera har sin tid.

  5. Kommentar av Susanne Olars den 18 november, 2014 kl 09:41

    Fortsätta skriva är ju det enda som finns att göra, jag tänker precis lika! Övning ger färdighet, hantverket sätter sig mer och mer och all tid man lagt ner på boken som inte blev nåt kommer ändå till nytta. Och vad är det som säger att den inte kommer sen, så småningom? Varför ska man upp igen på en häst när man ramlat av, men lägga undan pennan för att det inte direkt går som planerat? Nej, hurra för roman två och tre och tjugosju! 😀

  6. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 18 november, 2014 kl 10:08

    Eller hur! Talang är överskattat, övning i tiotusen timmar är allt som behövs för att bli riktigt skicklig sägs det ju. Och så ska man väl ha lite tur också, och bra kontakter är förstås aldrig fel, och bo i Stockholm verkar också vara en fördel… http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/trender/talang-ar-overskattat_6563987.svd

  7. Kommentar av Stina den 8 december, 2014 kl 07:26

    Hej Katinka,

    Jag blir så imponerad av ditt driv! Wow! Jag skriver också på en roman, och det är skönt att läsa att även du inte kan sluta skriva och hoppas trots att förlagen inte står på kö. Det är så fantastiskt kul att berätta. Skapa och berätta – det roligaste jag gjort. Jag funderar på att starta en blogg, men jag vågar inte riktigt. Men den kommer kanske snart. Stort lycka till! Klart som katten att det kommer gå med den viljan du har 🙂

  8. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 9 december, 2014 kl 10:30

    Hej Stina, tack för din kommentar och tack för din peppning. Vad gäller bloggen vill jag bara säga: Gör det! Det är så otroligt bra skriv- och tanketräning om inte annat. Bry dig inte om hur många besökare du får eller att nästan ingen kommenterar, det är ditt skrivande som är det viktiga. Att formulera sina tankar. Jag brukar intala mig att det finns många hundratusentals bloggar och att risken/chansen är väldigt liten att någon ska haka upp sig på just min. Det kan nästan liknas vid att stå på T-Centralen i rusningstid och tala högt för sig själv 🙂 Det viktiga är vad det gör med dig och dina tankar. Gör det! Och skriv BARA för dig själv.