23 december, Kategori: Författarblogg, Okategoriserade, Ukulele

Skatten som äntligen grävdes upp och andra ursäkter.

Detta skrivs som en förklaring till mig själv när jag i framtiden läser min bloggbok och undrar varför det står så lite i december 2014. Jag bekämpade mörkret, skaffade mig fullt upp, samlade på mig nya projekt.

Någonstans i källaren låg kassettbanden som pappa talade in där han berättade om sin barndom i början av 1900-talet, och om hur han startade Billes tryckeri med sin bror på 50-talet. Tillsammans med banden vi spelade in i fjällstugan när barnen var små, banden från bilsemestern till södra England på 80-talet. Familjeklenoder i mögliga burkar längst bak på översta hyllan i samvetet.

Var fanns de? Och vad skulle jag göra med dem när de eventuellt hittades? Någon bandspelare finns inte i huset längre.

Så tog jag ett djupt andetag och började famla bland kartongerna. När jag väl satte igång var det vattenrutsch hela vägen. Jag hittade genast dyrgriparna. Googlade och klickade hem en billig manick för att konvertera banden till MP3-format. Listade ut hur den funkade. Fixade ett konto på SoundCloud, laddade upp och skickade länkar till syskonen.

Det gick till slut men det tog ändå sin tid. Säkert en hel dags arbete.

Det är precis samma sak med ukuleleprojektet på Sjögårdens asylboende i Ellös. Det går som på räls men det tar mitt fokus och min tid.

Bokskrivarprojektet får alldeles för lite tid. Jag vaknar för sent, har tappat bort mina rutiner och lagt disciplinen underst i högen på skrivbordet. Men jag tröstar mig med att det ändå samlas ideer i huvudet. Jag går långa promenader flera gånger i veckan, då öppnas dörren till det kreativa inre rummet och jag står på pass med anteckningsboken och fångar upp allt som kommer över tröskeln.

I senaste numret av Tidningen Skriva  fick jag en riktig författarsmocka. I en  artikel med rubriken ”Städa ditt manus” läste jag: ”Ett manuskript med stora brister i karaktärsteckning, dramaturgi eller logisk helhet fixar du inte genom att putsa på prosan. Att fokusera på språket i ett manus med den typen av grundläggande brister är bara bortkastat arbete.// Det kan liknas vid att rätta till solstolarna på Titanic.”

Där fick jag. Efter jul ska jag ta itu med projektet att stabilisera Titanic och få min roman sjösäker. Det senaste brevet med lektörsutlåtande från Bonniers pekar ju faktiskt med hela handen ut vad jag måste göra. Det känns inte ens motigt att sätta igång, det blir bara inte av, julen och ukulelespelandet och allt möjligt annat kastar hela tiden grus på min fina skrivarbana.

Vi har bjudit in tre gäster från Sjögården till vår julafton. Det fick en konstig effekt på mig. Från att ha suckat och segat med julförberedelserna satte jag plötsligt högsta fart med pynt och matlagning. Varför? För att imponera? Det vore verkligen hjärtlöst i så fall. Hoppas att det bara är projektledaren i mig som väcks till liv. Nya maträtter på julbordet är till exempel roligt, jag har gjort kryddstarka köttbullar, flera olika orientaliska röror och en smaskig sesamdipp med dadelsirap att doppa frukt och kex i till efterrätt.

Samt bakat struvor. Det dubbla struvjärnet har hängt som prydnad på väggen i alla år. Impulsen att försöka använda det kom med GöteborgsPostens julbilaga. Där fanns recept och instruktioner. Igår kväll hjälptes vi åt Odd och jag att fritera. Han höll koll på att oljan inte blev varmare än 180C och jag hanterade struvjärnet. Mot slutet blev det plötsligt omöjligt att använda, smeten vägrade fästa vid järnet. Hade det blivit för varmt? Mormor visste säkert.

julgrupp2 julgrupp1

struvor

gran

Släktklenod som hängt i Odds morfars gran på 1800-talet.

klenod

Andra fornfynd som dyker upp när man börjar gräva i gamla minneslådor i källaren.

honung

 

band2 band1

artikel

 

 

Kommentarer

  1. Kommentar av Piglet den 23 december, 2014 kl 07:26

    Hoppas att du berättar om julfirandet sedan. Det låter spännande!

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 23 december, 2014 kl 09:53

    Javisst kära Piglet, klart jag gör det. Och det ÄR spännande, det där att bjuda in någon helt främmande till familjens julafton är sånt som jag bara läst om i tidningen, fast det var vanligt på det alternativa 70-talet när jag var ung. Det känns lite nervöst av en enda anledning – jag vill inte att det ska varken betraktas eller upplevas som välgörenhet.