23 februari

Livet just nu.

En dag kommer jag att se tillbaka och undra varför jag skrev så sällan i bloggen under vintern 2014-2015.

Det beror inte på att livet just nu är händelsefattigt. För det snurrar egentligen lite för fort. Jag vågar knappt räkna ihop alla stresspoäng, för blodtryckets skull. Alldeles för ofta numera svirrar det till i skallen som det gjorde för fyra år sedan, då när jag blev tvungen att tvärnita och börja äta blodtrycksmedicin. När det känns så, ringer jag återbud eller bara uteblir från vad det nu är jag har lovat, och säger till mig själv att det spelar ingen roll. Allt och alla klarar sig utan mig, det är bara jag som inte klarar mig utan mig.

Ganska snart hoppas jag kunna skriva här om det allra viktigaste som hänt. Det är inte riktigt klart än. Men det är väldigt roligt, så mycket kan jag säga. Samt livsförändrande.

Framför allt redigerar jag min roman, varje dag. Skriver om och skriver nytt. Tar bort all dialekt, enligt Sörens bestämda åsikt, rensar bland perspektiven, stuvar om i intrigen och stryker långa tillbakablickar. Lägger till en hel del också. Idag skulle jag ha börjat med kapitel nitton om jag inte hade blivit tvungen att köra mamma till röntgen på Mölndals sjukhus. Det är skönt för samvetet att kunna avlasta mina systrar ibland, så jag klagar inte. Men om jag inte får skriva på morgonen så är det lika bra att vänta till nästa dag.

Det kom ett mail som fyllde på hoppet igen. Den senaste refuseringen från Bonniers (som jag skrev om här) kom med posten i slutet av november. Det innehöll, förutom ett uppmuntrande, personligt underskrivet brev från en av deras redaktörer, också ett komplett lektörsutlåtande. En morgon i duschen slog det mig att det ingenstans i brevet stod ”du hittar säkert ett annat förlag” som annars är vanligt i refuseringsbrev. Tvärtom innehöll brevet ett antal goda råd, bl a att jag borde kontakta en erfaren dramaturg och be om hjälp.

Hur dum får man bli? Varför hade jag inte svarat den där redaktören på Bonniers? Jag gick direkt från duschen till datorn, mailade och tackade för konstruktiv kritik och berättade att jag vänt mig till Sören Bondesson. Avslutade med att hoppas att de vill läsa manuset igen, när bearbetningen är klar. Och jag fick svar efter bara någon timme:

Tack för att du berättar detta! Vad roligt att du tar ett ordentligt tag i manuset igen! Ja, det är klart att du är välkommen tillbaka med manuset när du är färdig med omarbetningen.”

Jag befinner mig i en period av tröstläsning. Ny favorit är franska deckardrottningen Fred Vargas. Efter att ha läst ”Mannen som vände insidan ut” var jag tvungen att äga alla hennes romaner som finns översatta. Som tur var hittade jag dem för en struntsumma på Bokbörsen. Nu har jag läst ut även ”Budbäraren”, och börjat på ”I de eviga skogarna”. Parallellt läser jag ”Americanah” av Chimamanda Ngozi Adichie på min Sony läsplatta. Hon skriver också omskakande bra, fast en helt annan stil än Fred Vargas. Jag älskar att ha ett par riktigt bra böcker på gång samtidigt. Men det går ut över nattsömnen när jag hamnar i en slukarperiod.

Varken Vargas eller Adichie ger mig ångest över min oförmåga och underlägsna författarröst, jag blir bara inspirerad och full av kärlek till språket och allt man kan skapa med hjälp av ord. Det är konstigt. Varför kan jag deppa ihop totalt medan jag läser en högst medelmåttig deckare eller en riktigt dålig veckotidningsnovell? Författaregots mysterier…

För övrigt ägnar jag mig åt att överleva vintern genom att spela ukulele. Nästa vinter har jag lovat mig själv att vara någonstans där solen skiner.

Vargas

 

14 februari

Feng Shui funkar även när man redigerar manus.

Som om jag just lagt mig på golvet ovanpå mitt 5000-bitars Ravensburgpussel och gjort en snöängel. Jag blev tvungen att stryka fem kapitel i manus där Antagonisten avslöjas onödigt tidigt. Det är inget fel på innehållet eller språket, det är bara för mycket, på fel plats. Jag njöt av att skriva de här kapitlen, minns att jag kände den där magiska skrivlusten som får en att gå in i trans, missa middagen och glömma gå ut med hunden. Nu uppstår ett stort tomrum mitt i intrigen.

Men jag lägger ändå kapitlen i Scriveners papperskorg. Skriver ett nytt dokument före kapitel 1 med tankar på hur jag vill förändra intrigen. Jag ska se över dialogerna och fördjupa ett par personporträtt. Lägga till några nya hinder och konflikter.

Det känns inte riktigt bra, en del av mig vill inte alls, gillar de där kapitlen. Räddningen blir Feng Shui i två steg. Jag kastar inte bort genast. Istället lägger jag det utsorterade i en låda i källaren så länge, dvs  i en mapp efter Epilogen med rubriken Borttagna kapitel.

Igår läste jag ut Fred Vargas Mannen som vände utsidan in och blev så inspirerad. Det finns fyra böcker till av samma författare översatta till svenska. Jag har beställt allihop på Bokbörsen.

Andra glädjeämnen idag på Alla hjärtans dag. Jag börjar bli frisk från en enveten förkylning som däckat mig i två veckor.  Min älskade kamera är tillbaka från reparation – som ny! Bländaren fungerar igen, lagom till att trädgården börjar vakna. Julrosorna och persiljan är de första som återuppstår ifrån de döda.

julros2

julros1

 

 

 

10 februari

Böcker jag inte skulle läsa.

Jag berättade för Sören B om böckerna vi analyserat i vår litteraturcirkel Teklitt. Marguerite Duras Älskaren, Tove Alsterdahls I tystnaden begravd och så nu den senaste storsäljande deckaren av det ultralätta formatet (inte den du kanske gissar på).

Han skrattade när han hörde den sista titeln. Varför läser du dåliga böcker när du skriver, sa han. Du ska läsa bra böcker.

Vilka då, frågade jag. Birgitta Trotzig till exempel, sa han. Hon har en väldigt stark berättarröst.

Håkan Nesser var också bra, om jag ville studera hur man kan göra för att aldrig tappa bort den röda tråden.

I min Iphone skriver jag upp alla viktiga boktips som kommer i min väg. Sen köper jag dem på Bokbörsen.se Ofta hittar jag böcker för några tjugor styck. Sen ger jag bort dem till loppis om de inte är mycket speciella. Jag vill inte drunkna i böcker.

Idag har jag läst ut Birgitta Trotzig. Hon är mycket svår och otillgänglig.

Men boken fyller ut en lucka. Hennes röst är unik, hennes språk obeskrivbart. Jag har aldrig läst något liknande, kämpar mig verkligen igenom. Och det måste ju vara nyttigt.

Ungefär som att lära sig stå ut med, och till och med uppskatta, lutfisk.

Nästa bok vi har valt i Teklitt är Johan Theorins Rörgast. Jag har läst den sedan tidigare vilket bara är en fördel. När man ska analysera en bok krävs det minst tre genomläsningar plus en massa bläddrande fram och tillbaka.

bokstapel

 

 

 

 

7 februari

Marvatten 4.1. Efter Sören B.

Den 11 september 2011 började jag skriva på Marvatten. Jag berättade om det i bloggen. Sen dess har jag tappat räkningen på hur många gånger jag har trott att romanen var klar. Tre eller fyra? Varje gång har jag skickat manuset till en skrivarcoach för bedömning. Fått tillbaka det med massor av beröm och en del råd om smärre förändringar. Full av hopp har jag så postat manuset till förlagen. Och blivit refuserad.

Efter senaste försöket kom ett uppmuntrande refuseringsbrev med lektörsutlåtande från Bonniers. De berömde mitt språk, miljöskildring och personporträtt men uppmanade mig att söka hjälp av en erfaren dramaturg. ”Din berättelse spretar åt för många olika håll. Det fungerar inte i en roman.”

Var hittar man en erfaren dramaturg? Jag behövde inte leta länge innan författaren Sören Bondesons namn dök upp. Han undervisar i litterär gestaltning på Folkuniversitetet och håller skrivarkurser på Ordfront. Han har skrivit handboken Konsten att döda. Han blev Augustprisnominerad för sin diktsamling 1 kubikmeter jord.  Han har lärt upp massor av berömda författare. Åsa Larsson, Jens Lapidus, Denise Rudberg, Jenny Rogneby. Sveriges bäste. Sören Bondeson. Honom ville jag ha!

Det visade sig finnas ett par hakar. 1. Han åtar sig bara uppdrag som han tror på. 2. Han tar bra betalt. Men, man får vad man betalar för. Och jag kände att nu är det dags att ta skrivandet på allvar, det här får bli min investering i en framtid som författare. Efter att ha hämtat in positiva referenser från både Åsa Larsson och Jenny Rogneby (fanns bland mina vänner på Facebook) tog jag kontakt. Och fick godkänt. Han gick med på att åta sig mitt manus.

I hans åtagande ingick analys av persongestaltning, perspektiv, språkbild, dialoger, berättarteknik, egenart och uppbyggnad av romanen. Jag skulle få en skriftlig sammanfattning av styrkor och svagheter, och dessutom en skriftlig analys av varje kapitel (58 kapitel). Dessutom skriftliga kommentarer inne i manuset, och en gemensam, muntlig genomgång av hela manuset.

I tisdags var det dags. Vi satt i Sörens arbetsrum i Stockholm, mitt emot varann. Hans analys och sammanfattning innehöll, förutom ett generellt omdöme, fem och en halv rad om Styrkan i manuset. En och en halv sida hade rubriken Svagheter som bör åtgärdas. Hurra, slå mig, piska mig!

Sen började vi gå igenom manus och slutade inte förrän alla 347 sidorna var avklarade. Under sju timmar fick jag mina fiskar varma. (Vi hann äta upp en pizza också.) Det var kanske det mest inspirerande jag varit med om. Så otroligt befriande att få hjärtlös, uppriktig, rak kritik. ”Varför är alla gubbar feta och motbjudande?” ”Du måste ta död på några av katterna!” ”Ta bort dialekten, det blir ju rena Åsa-Nisse.” ”Du har tio perspektivpersoner, det är sju för många!” ”Vad händer här i mitten? Var är den röda tråden?”

Idag är första dagen på Marvatten 4.1 Jag har ockuperat en vägg i vardagsrummet för att få överblick på vad som händer, när det händer och vem som agerar.

Alla 347 sidorna har lyckligtvis inte lika många synpunkter.

manus

En lapp för varje scen. Som sagt, vad händer under två dagar där  i mitten? Och varför är alla orangea lappar (en huvudkaraktär) klumpade på ett ställe?

intrig

Det är februari. Somliga dagar orkar solen värma upp uterummet så att jag kan sitta där och skriva. Citrusträdet skjuter skott och olivträdet blommar för fullt. Det gäller att inte tappa hoppet om våren även om snön och kylan knäckte julrosorna i rabatten.

Amaryllis