6 mars, Kategori: Författarblogg

Konsten att kritisera.

Jag tuggar mig igenom mitt manus, kapitel för kapitel, sida för sida. På golvet ligger två pärmar, i den ena finns det manus där Sören Bondeson skrivit sina synpunkter i marginalen. När jag är klar med ett kapitel flyttar jag över det till den andra pärmen. Just nu har jag hunnit till sidan 191 i originalmanuset.

Det är tur att vi gick  igenom hans kritik muntligt också, under en maratonsession hemma hos honom på sju timmar. Annars hade jag kanske blivit knäckt av kommentarerna. För, som en annan av hans elever sa till mig: ”Sören är ärlig som ett djur. Han säger rakt ut vad han tycker.” Nu har jag mina egna anteckningar från vårt möte som underlag också, tillsammans med hans skriftliga sammanfattning av varje kapitel.

Manussidorna är nedkladdade med pilar, understrykningar och kommentarer :

”Något fånigt”

”Tona ned”

”Överdrift”

”Ta bort dialekten, Åsa-Nisse”

”Stryk, det blir för mycket”

”Perspektivet fladdrar”

”Taffligt beskriven”

”Här stannar berättelsen upp”

”Klumpig tillbakablick”

”Inflation på skitiga ungkarlar och katter”

”För konstruerat, detta genomskådar läsaren”

”Nu blir det pladdrigt och omständligt igen”

Och det är så befriande! Jag är så färdig med coacher som bara berömmer och krafsar ner lite förslag till ändringar på ytan. Det är ett passerat stadium.

Jag inser att det var viktigt med uppmuntran i början. Jag förstår att mina första versioner av Marvatten skulle ha spolats totalt av Sören. Kanske hade jag då helt förkrossad gett upp skrivandet. Istället fortsatte jag med nya coacher, nya versioner, fler refuseringar.

Efter tre år är jag härdad, nu tål jag vad som helst. Och som tur är har texten inte bara fått stryk. Sörens beröm stryker salva på piskrappen.

”Bra skrivet”

”Mycket trovärdigt”

”Ett bra kapitel”

”Helt okej”

”Fungerar bra”

”Författaren har ett rikt och färdigt språk”

”Miljön är högsta klass”

Hur många hundra sidor har jag strukit hittills? Det känns inte viktigt längre, konstigt nog. De där strukna kapitlen och borttagna karaktärerna är sparade, kan kanske användas igen i någon annan bok. Men även om det aldrig händer, är de inte bortkastade. De har fyllt sin viktiga funktion, att utveckla författaren, dvs mig.

I vilken annan konstart ses övning som misslyckande? Och vem säger att övning måste vara tråkigt? Det är lika roligt att spela ukulele när man lärt sig sitt tredje ackord, som när man tränar på det tjugonde. Man måste kyssa många grodor innan man hittar sin prins.

IMG_6692

 

Kommentarer

  1. Kommentar av Eva Lind Johansson den 6 mars, 2015 kl 01:31

    Du känner att du fortfarande kan hålla kvar din röda tråd i den ursprungliga tanken när du stryker och ändrar?

    Utvecklas dina karaktärer och berättelsen i den riktning du tänkt dig och vill efter genomgången med en kritiker?

  2. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 6 mars, 2015 kl 01:39

    Eva, svårt att svara på, för den ursprungliga tanken utvecklas också genom alla turer. Precis som karaktärerna. Om kritikern tycker att en karaktär uppför sig mer som en fjortis än en 35-åring, så måste jag ju tänka efter en gång till.

  3. Kommentar av Lasse Beijer den 6 mars, 2015 kl 01:38

    Jag ”apar efter”; Bra beskrivning! Och bra information. Fint att du delar med dig!!
    Med vänlig hälsning, Lasse
    PS Lycka till med det fortsatta arbetet på boken!

  4. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 6 mars, 2015 kl 01:40

    Tack Lasse! 🙂

  5. Kommentar av Åsa Bonelli den 6 mars, 2015 kl 01:48

    Håller helt och fullt med! Som författare blir man inte hjälpt av någon som stryker en över ryggen utan vi behöver rak och tydlig kommunikation. Det gäller att ha i åtanke att coacher/redaktörer har samma avsikt som du – att göra manuset ännu bättre.

    All lycka!

  6. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 10 mars, 2015 kl 02:58

    Tack Åsa!

  7. Kommentar av Cilla den 6 mars, 2015 kl 05:48

    Bra jobbat! Sören är hård men rättvis, har gått kurs för honom. Lyckan var att få beröm av honom… Lycka till med fortsättningen 🙂

  8. Kommentar av Katinka Bille Lindahl den 10 mars, 2015 kl 02:58

    Tack Cilla! 🙂