11 november, Kategori: Båtliv

10 november. Tack för i år Grekland!

Klockan är 14.00. Om en liten stund lyfter planet från Samos mot Athen. Därifrån flyger jag vidare till Amsterdam och 22.20 möter Odd på Landvetter. Det är snabbt. Jag önskar att det gick att ta tåget istället, på ett realistiskt sätt. Om det inte tog mer än två dygn skulle jag hellre åka tåg och få lite bättre miljösamvete.

Allting går förresten mycket fortare än förr. Två och en halv månad har bara susat förbi. De senaste veckorna, när jag varit ensam i båten, har jag knappt hunnit vakna innan det varit dags att sätta på dieselvärmaren och tända lampor mot kvällsmörkret. Det börjar skymma vid halv sex och är kolsvart halv sju. Men det är fortfarande +21C i vattnet. Jag simmade i morse, för sista gången i år, i sammetslent vatten.

Två och en halv månad. Vad har hänt? Vi tog oss från Poros på Peloponnesos via Cykladerna tillbaka till Samos, för att möta upp Joar och Jossan. Det var mycket besvärligare än vi trott, och tog många fler dagar än vi räknat med, tack vare blåsten som aldrig ville vara lagom. Det blev många och långa motortimmar för att passa på de korta väderfönster som öppnade sig. Några underbara seglingar blev det ändå, till exempel nattseglingen från Mykonos till Ikaria, etappen från Ikaria till Marathocambos och så den allra sista seglingen från Arki till Pythagorion. Då när välkomstkommitten av delfiner mötte oss i höjd med Agathonisi, som de nästan alltid gör. När jag tänker efter, så är våra bästa seglingsminnen från de gånger vi är på väg tillbaka till Samos.

Vi fick för första gången besök hemifrån.  Joar och Jossan tog en restresa till Pythagorion och vi hann gudskelov tillbaka dit i tid. Hade vi inte passat på det kortkorta väderfönstret på Ikaria hade vi blivit inblåsta där ännu längre, och missat dem!  Nu har vi äntligen lärt oss läxan –  aldrig stämma träff med nära och kära som tar en charterresa till någon ö, om vi inte redan befinner oss helt nära.  Det blåste för mycket för någon seglingsutflykt till Arki, som vi hade sett fram emot, men vi fick till åtminstone en fin ankring med bad runt båten. Det var den vädermässigt sämsta veckan på hela sommaren, kallt och blåsigt. Men Pythagorion är fint oavsett väder, med shopping och mysiga tavernor, så de var nöjda även om Odd och jag hade haft planer för helt andra upplevelser. De fick å andra sidan se ett grekiskt sjukhus från insidan, och man kan väl säga att det på sitt sätt ändå blev en oförglömlig semester. 😉

Jag höll igång träningen och började jogga! En verklig mental seger. Att promenera varje dag är inte svårt att få till, men därifrån till att att dra på sig träningskläder och jaga upp pulsen är ett stort steg. Maten däremot har gått som på räls. De nya kostvanorna med lchf och 16/8 sitter säkert även i Grekland, det kräver inte särskilt mycket engagemang att äta rätt längre. Att laga mat i båten är en ren fröjd, så fina råvaror som det finns. Det enda jag saknar är fröknäcke och creme fraiche. Men något ska man ju ha att längta efter, förutom barn och barnbarn förstås.

Jag provade på att vara ensam i båten för att få skrivro. Odd reste hem i förväg för att ta tag i sina projekt. (Musslor, vad annars?) Det tog mig en vecka att få till egna rutiner, och det var inte alltid underbart. Tiden gick konstigt nog ännu fortare än när vi var bägge två ombord, plötsligt kunde dagarna vara förbrukade utan att jag hade gjort något alls värt att komma ihåg. Tankarna flög omkring åt alla håll som en måsflock och det fanns inte lust till någonting. Andra dagar var fulla av energi, skrivande och aktivitet. Det behövs nog mer än tre veckor för att komma underfund med varför det blir som det blir. Ensamt och passivt vissa dagar, full rulle andra.  Vi har ju trots allt gjort det mesta ihop i 42 år, jag är inte van vid bara mig. Bröllopsdagen 6 november firades, för första gången tror jag, på varsitt håll.

Vi skildes från nyvunna seglarvänner i Galatas på Peloponnesos.  Nya relationer uppstår hela tiden när man seglar. Jag tror det beror på att tiden man har på sig är så kort. Man tar kontakt utan att vara blyg så fort man ser en svensk flagga. Samtalen kommer snabbt in på väsentligheter, man märker nästan genast om det är en person man klickar med eller någon som inte berör (eller verkar vara en riktig idiot). Att skiljas från nya vänner som man just börjat gilla på allvar är inte roligt. Även om man lovar varann att hålla kontakten, så vet alla innerst inne hur det oftast blir med den saken.

Andra seglarvänner umgicks vi med intensivt. Rolf och Lena i Blue Pearl känns som om de alltid har funnits där, fast vi inte kände varann för tre år sedan. Till våren hoppas jag att vi träffas i Turkiet. Där hoppas jag också att vi återser Sarah och Brian och labradoren Pepper på Tutela som tillbringar hela vintern i vattnet i Samos Marina. Sarah är bästa promenadkompisen, hon är helt outröttlig och så snabb. Hon promenerar i åtta km/tim vilket är ungefär min joggingtakt, a perfect match!

Att klara av tre veckor själv i båten gav självkänslan en kick. Jag kan! Jag deppar inte ihop och får inte panikångest av att vara ensam. Jag vaknar och somnar som vanligt, skriver och motionerar och äter och lyssnar på svenska nyheter och väldigt mycket på mina musiklistor. Handlar och diskar och går med soporna och så var den dan slut.  I slutet av februari, början av mars, gör jag gärna om det några veckor. Sarah har lovat rapportera om hur våren och mandelblommen fortskrider.

Vinterkapell på.

IMG_5127

Höstmys ombord. Syrrans hemstickade sockar och ett glas vitt, bra musik och ljus och värme. Vad behöver man mer? Sin man kanske? Så här firade vi vår 42-a bröllopsdag, med att skicka mysbilder till varann. 🙂

IMG_5136

Några vilda cyklamen får följa med hem i ryggsäcken. Växer som våra vitsippor i grusslänterna så här års.

IMG_4983

Några av mina egenhändigt pallade och inlagda oliver får också plats i ryggsäcken. Jag häller av lagen först och håller tummarna för att det går igenom säkerhetskontrollen. (PS Det gick bra!) Annars har jag stuvat undan sex burkar till under durken.

IMG_4826

Såhär ser jag ut numera. Någon före-bild tänker jag inte lägga ut. Jag dög bra även som tjock, men mår så otroligt mycket bättre som smal.

A8552B97-A32F-4D93-A1BE-9092F71CD9A8

Sista joggingturen hittade jag den här antika krukskärvan utplacerad på stenmuren. Den fick följa med till båten som en amulett. 

40D175C2-F844-405D-8E0A-DAE1CF47B94D

Morgonfiske pågår. Båten drar sig fram utmed linan in mot stranden. 

1AC0D565-8FA2-4603-80C1-EE2D52AA3404

Pythagorion uppifrån I.

E7695DA8-5C4F-484E-8EAB-2CA8D472F562

Pythagorion uppifrån II. Marinan uppe till höger i bild. Tack för i år!

IMG_5155

Kommentarer

  1. Kommentar av Åse den 16 november, 2018 kl 11:12

    Mysig seglats i Medelhavet som jag följt via bloggen- tack