Skrotar omkring, funderar och samlar tankarna. Snart ska jag börja redigera och fortsätta med det hela dagen.

Igår var vi på middag hos gamla, goda vänner, såna där som man kan vara alldeles sig själv tillsammans med. Det var en sån kväll som får mig att minnas hur det egentligen är, att jag inte behöver vara orolig över mitt lilla fåtal vänner och mitt fattiga sociala liv. Den där stressen jag kan känna när jag läser om hur viktigt det är med ett rikt och finmaskigt socialt nätverk, att kvinnor med många väninnor lever mycket längre, osv osv.

Tack, men jag har ju så det räcker! 🙂

Hittade dessutom en bok i min väninnas bokhylla som jag omedelbart köpte på Bokbörsen, fast vi kom hem mitt i natten.

 Boken om Selma Lagerlöf. Livets vågspel. av Vivi Edström. Slutsåld på förlaget men givetvis fanns den i min favoritbokhandel på nätet. I nyskick. för 120:-

Den här glastavlan som jag gjorde på en glasmålningskurs hos Ewa Evers blir jag mer och mer förtjust i. Det är en kombination av foto + måleri. På kursen tyckte jag den var misslyckad, kladdig och ful, bara ett experiment. Men Ewa sa: ”Kassera den INTE! Den är jättefin!”

Och nu händer alltså det konstiga att jag gillar den mer och mer. Varför? Undrar just om samma sak gäller för texter jag har skrivit och sedan strukit? Det vore ju bra om somligt av alla ratade meningar, stycken och hela scener går att återanvända…

37/365 foton 2013. Tema: Syskon.

Flera dagar utan bloggande, jag skyller på Lille L och Båtmässan. Och mitt Manus. Att skriva, dvs redigera,  varje dag är målet, och om jag måste välja mellan bloggen och Manuset så blir det just nu det senare. Att välja mellan Lille L och Manuset går ju inte, men Odd och jag turades om att försöka hitta på roliga alternativ till dataspel och TV. Annars skulle Lille L mycket väl kunna sitta parkerad i soffan på heltid. Han är som de där gymnasisterna jag läste om i GP idag. När deras svenskalärare frågade vad han skulle göra för att få dem att läsa böcker, svarade de: ”Du ska tvinga oss.”

34/365 Läcker

 35/365 foton. Tema: Minimalistiskt.

 36/365 foton 2013. Tema: Lekfull

37/365 foton. Mitt i prick.

Hemma igen efter treårskalas med ca 23 barn i olika åldrar och ca 22 vuxna.  (Som vuxen räknas man ungefär tills man fyllt 60, sen är man en gammal person.)

Konstigt att man blir så väldigt trött efter några timmar med glada barn? Det var varken bråkigt eller busigt, ändå sitter jag här helt utmattad framför brasan och orkar bara läsa.

Vadå, det är ju en ordinär förskolegrupp, sa min syster förskolepedagogen oförstående.

Pappa N hade bakat en fantastisk tårta. Tiny ville ha Spiderman men han tyckte att Barbapapa var lite mer lättbakad.

Mamma L hade gjort en massa goda pizzor och en plåt kärleksmums.

Odd och jag bidrog med en långpanna morotskaka, med glasyr av smör och Philadelphiaost, smaksatt med äkta vanilj och citron, garnerad med nonstop.

Tiny skrek argt när hon såg den. ”Ta bort den!”

Stackarn, det blev plötsligt för mycket. Alla förberedelser, all förväntan, inte konstigt att 3-årstrotset gick i vågor hela förmiddagen innan gästerna äntligen kom. 

365 foton 2013, nr 13. Bakverk. Samt 16/365 tema: Trött.

Berättelsen om Pi , De fem legenderna,  Hitta Nemo och sedan middag för nio på fantastiska restaurang Masala Kitchen på Berzeligatan. Det kallar jag en helkväll. Vi delade upp oss emd barnbarnen i olika salonger i Filmstaden. Himla bra system med flera filmer samtidigt, för olika åldrar, så att hela familjen kan gå tillsammans.

Berättelsen om Pi (länken leder till en recension i GP) är en film som är så bra att jag måste se den om igen, med Odd. Jag behöver diskutera den med honom, den väcker så många frågor. Om tro, hopp och sanning. Dessutom är den så vacker och 3D tekniken gör att man blir fullständigt trollbunden och glömmer att man befinner sig i en liten biosalong.

Det gällde inte bara mig. Jag hade stålsatt mig inför de där outhärdliga biostörningarna; påsprasslet och bänkbuset och det halvhöga småpratet som gör att jag i princip slutat gå på bio. Men det var dödstyst i salongen ända till slutet, och då utbröt applåder!

Se den här filmen!

Lilla S, som fyllt 12, och jag såg PI. De andra såg De Fem Legenderna och var också nöjda. Tiny såg Hitta Nemo. Efteråt gick vi alla nio till indiska restaurangen Masala Kitchen som ägs av mamma Ls kompis Sofia och  som är ett favoritställe.  Alla beställde sina favoriter, Sofia bjöd på glass och det blev så mycket mat över att jag tog med mig resterna  i folieformar hem till mamma A och P. Snacka om tantvarning…  Men de blev väldigt glada över varsin indisk middag helt oväntat, komplett med Naanbröd och ris 🙂

Fullt

För något år sedan tog jag mig i kragen och röjde på övervåningen. Slängde ut TV:n som ingen såg på,  soffan som ingen satt i och gav bort en massa böcker som ingen läste i. Plötsligt fanns det plats över. Ett helt rum faktiskt, med tomma bokhyllor och tomma väggar.  Jag tog dit ett stort bord i bra arbetshöjd, några extra lampor och ett par ståstolar. Voila, en alldeles egen atelje.

Fast det kan gå månader mellan penseldragen så står allting framme hela tiden. Det är färdigt att bara sätta sig och börja måla på något nytt. Eller fortsätta på något halvfärdigt. Allt är framdukat. Penslar, oljefärger, staffli, akvarellpennor, papper, saxar, påbörjade pannåer och skissade dukar. Glasskivor, ljusbord, smörpapper, glasfärger och fuktpaletter är klara att använda direkt.

Allt är inte barntillåtet, förstås. Men jag är ändå aldrig orolig när barnbarnen slinker uppför trappan och parkerar sig vid bordet. Papper i stora ark, färgpennor, pastellkritor, penslar och akvarellfärger är allt de önskar sig. Det ritas och målas och klipps och klistras.

”Du har så mycket bra grejer, mormor” säger lilla A.  När hon blir vuxen kommer hon att minnas hur roligt hon hade i mormors atelje. Det är en magisk tanke.

Koncentration.

1:50 dels sekund. Då blir bilden suddig. Att jag aldrig lär mig. Mini går inte att fotografera på långsammare tid än 1:125 dels sekund. Om hon inte sover. Hon är kvickare än en ekorre, jag har kameran full med suddiga bilder när hopen av barn och barnbarn farit hem till stan igen. Bara för att jag är lat och inte byter till ett annat objektiv, alternativt ställer om ISO-talet.

”Kolla, nu har hon huvudet i trattgrammofonen!” ropar Odd och jag ser att Mini poserar helt underbart vid den stora blänkande mässingstratten, lyssnar på det roliga ljudet som blir när hon ropar in i den. Men när jag har hunnit få upp kameran är hon i andra änden av rummet.

Idag har vi burit in saker i nya huset. Mamma A hoppas att de kan flytta in lagom till novemberlovet. Det blir så otroligt fint.

Jobbade till klockan 14.30, umgicks och fotade barnbarn en stund på lunchen. Åkte till Göteborg och hälsade på mamma. Gick rollatorpromenad till Svarttjärn, åt middag, körde hem igen. Kom hem kl 20.00. Strödde ut blodmjöl på rosorna för att skrämma bort den förbannade råbocken.

Nu vill jag: greja med mina bilder, blogga, läsa, skriva på mitt manus.

Odd stack just in huvudet och talade om att Sverige vann mot Danmark i handboll. 

Jaha, det var väl roligt för oss. 

Ännu en dag av åskskurar. Men i morse var det uppehåll och blå himmel. Efter ett par veckor av tungt motstånd i kroppen, bly i benen och behov av tupplurar på eftermiddagen tvingade jag mig själv att återuppta mina morgonrundor. Jag kom inte iväg förrän kl 8. Det gick ingalunda att jogga hela rundan i ett sträck, så som jag flög fram (nåja) för en månad sedan. Men jag talade strängt till mig själv: Det är bättre att gå raskt och smålufsa ett par minuter i taget under 8 km än att stanna hemma och deppa! Lägg ner de där prestationskraven!

Jag som hade tänkt ställa upp i Musselloppet 10 km i Lyskeil på lördag. Jag vet inte varför jag har hamnat i den här fysiska svackan med dålig ork, trötthet och svag yrsel. Kan det vara bytet av blodtrycksmedicin? Besöket hos hjärtspecialisten i Göteborg härom sistens visade ju att mitt hjärta har fått förtjockade väggar pga av långvarigt förhöjt blodtryck, och jag fick en ny starkare medicin som ska hålla blodtrycket under 120. Doktorn rådde mig med eftertryck att inte läsa bipacksedeln i medicinasken. Undersökningar har nämligen visat att det är större risk att man drabbas av biverkningar om man vet om dem i förväg … Så därför vet jag inte om min trötthet är en biverkning eller ej.

Men det var underbart att komma ut i skogen igen, dra in dofterna av klorofyll och mylla, kaprifol och älgört.  Efteråt kände jag mig glad och stark och pigg igen, och hade fångat flera bra idéer i min anteckningsbok. Det där goda humöret har suttit i hela dan.

Läxa: I fortsättningen kommer jag att ge mig ut på min morgonrunda utan att först fråga mig själv hur jag mår eller om jag har lust!

För övrigt gläds jag åt oväntat besök. Mamma A med familj susade just in på kort visit för att fylla på vårt garage ytterligare med saker till nybygget.

De stannar bara tills imorgon. Så packningen är minimal – bara det nödvändigaste när man ska övernatta med tre barn och det redan står färdigbäddade sängar och väntar…

Hinner inte. Inte träna, inte skriva, inte läsa, inte blogga, inte fördjupa mig i Photoshop. I alla fall inte i den utsträckning jag hade tänkt för två veckor sedan, då när LifeStone semesterstängde och jag inledde min sommarjour. Hela tisdag och halva onsdag och torsdag under sommaren jobbar jag. Fredag till och med måndag har jag semester.

Det var dumt att ha sådana förväntningar på allt jag skulle hinna med under mina arbetsfria dagar. Förutom att umgås med barn och barnbarn och njuta av sommaren alltså.

Här är en del av vad jag faktiskt har hunnit med. Istället.

Pinnbröd

Sjöben

Paj till middag.

Ingen mobbar så utsökt raffinerat som en 1,5-åring. Mormor får kalla och misstänksamma blickar. Morfar får uppsträckta armar och uppfordrande rop som fungerar alldeles perfekt. Han förstår precis vad hon vill, antingen det handlar om att räcka henne en läckerbit från någon tallrik eller lyfta upp henne på axlarna.

Om hon anser att han ska bära henne samtidigt som han plockar jordgubbar så lyder han genast.

Jag satsar på att komma ikapp om några år.

Titta jag styr utan att hålla i med händerna!