Det blir aldrig som man tänkt sig. Boyko med flera försäkrade att vi inte skulle få några problem att fortsätta raka vägen på Donau mot Constanta. ”Det är bara de stora spannmålsfartygen som går för djupt.” Men när vi kom till km 348 var det stopp. Donau var avstängd, all trafik måste ta omvägen över Bala kanal och Borcea arm. Borcea är en djupare flodarm som förenas med Donaus huvudarm igen vid km 242. Där får vi vända och gå tillbaka uppför Donau ett tag för att komma till Cernavoda och kanalen ut mot Constanta vid Svarta Havet.
Alternativet är att fortsätta norrut genom Moldavien och Ukraina mot Sulina och det vackra och speciella Donaudeltat. Men det blir för tufft att starta Svarta Havsetappen med 18 timmars nonstopsegling till Constanta. Vi som aldrig har mörkerseglat.
Dagen börjar alltså med två timmars väntan vid mynningen till Bala kanal, som är tio km lång. Vi blir tillsagda att ankra, men väljer att förtöja vid en ankrad, tom, pråm. Traffic Control har meddelat via VHF att vi måste vänta på en konvoj som är på väg motströms. Trafiken på Bala är enkelriktad. När det är dags att gå blir vi uppropade och anvisade vår plats i konvojen som ska gå nedströms. Vi obstruerar och väljer att lägga oss sist, för att slippa en flåsande tio knops pusher i aktern.
Ingången i Bala kanal är ren forsränning. Fascinerade ser vi hur den stora pråmen framför oss kanar på tvären, hur vattenytan virvlar och snurrar, bildar grytor och kullar, det blir hålor i vattnet som Ellem rutschar ner i, vi kastas på tvären fram och åter.
Men det går fort över, blir aldrig riktigt otäckt, bara kittlande.
Efter kanalens tio km kommer vi ut i Borcea, en sidoarm till Donau som är en meter djupare
och rinner ut i Donau efter 77 km, en bra bit förbi vårt etappmål Cernavoda.
Trafiken är stenhårt reglerad, man måste meddela Traffic Control var femte kilometer var man befinner sig. Radion skriker hela tiden, vissa skeppare har ett olidligt röstläge.
Borcea rinner genom ett jordbrukslandskap som verkar mycket fattigt, vi ser erbarmliga bostäder, hyddor som vi hoppas är bara tillfälliga skydd för herdar och fiskare, hästkärror som samlar kospillning på stranden, flockar av djur som vallas av ensamma gestalter och hundar.
Väntetiden i början gör att vår tidplan spricker och vi måste hitta en natthamn tidigare än beräknat. Borcea arm är smal med branta raskanter och har inga vikar, men vi har tur och kommer till en krök där vi kan smyga utanför en grön boj och ankra säkert och utanför farleden.
Vi meddelar Traffic Control detta och stänger sedan kvickt av VHFen innan någon hinner protestera. Tredje ankarnatten på rad. Pasta och köttfärssås på burk.

Vi väntar på startbesked.

Lastbilsfärja på tvären. 

Vi kommer till pontonen vid borderpolice i Silistra vid lunch, har tagit det makligt på förmiddagen. Solen skiner som vanligt, det är mycket varmt. Vi cirklar fram och åter utanför polisbåtarna, det finns ingenstans att lägga till. En skrovlig röst på radion: ”Ellem go to hotel ponton.” Jaha. Hotel Dunstar alltså, med lyxig ponton ett par hundra meter före polisbåtarna. Vi lägger till och Odd går upp till den femstjärniga receptionen, det kostar 10 € att ligga här. Hela natten eller en timme. El, färskvatten och bra wifi i foyen. Swimmingpool också, om man skulle vilja. Senare ångrar jag att jag inte tog chansen att åtminstone tvätta håret, det kliar vantrivsamt.

Men vi traskar direkt bort till gränspolisens barack och drar i alla förekommande dörrhandtag. Låst överallt, fast en teve står på innanför ett öppet fönster på övervåningen. När vi just ska ge upp kommer en figur spankulerande från strandbaren intill. Presenterar sig på engelska som Alexander, tulltjänsteman. Rund under fötterna, tjänstvillig. Låser upp och för oss upp till andra våningen där passpolisen i uppknäppt skjorta ser på damernas gymnastikdans på TV. Vi överlämnar våra papper och uppmanas att vänta, de måste ringa efter borderpolice. Vi studerar gemensamt Canadas damlag i gymnastikdans.

Borderpolice anländer med fyllda pistolhölster och frustande effektivitet. Stämplarna smattrar, vår crewlist får sin första röda stämpel? Tack och adjö, över till rumänska polispontonen på andra sidan floden för att checka in i Rumänien.

Där försöker vi förgäves hitta någonstans att lägga till. Vi avvisas bestämt från polispontonen samt också från hotellpontonen intill. Det finns även en tredje gratisponton men den är belamrad av två små motorbåtar som lagt sig i varsin ände. Vi får inte plats. Medan vi pendlar fram och tillbaka mellan pontonerna grälar poliser och folk från hotellpontonen högljutt med varann. Poliserna vinner förstås. Vi stoppar in fören i änden av gratispontonen, Odd hoppar upp på den och förtöjer om småbåtarna så att vi får rum. Det låter enkelt men är inte så lätt i motström och med elaka, utskjutande hörn av rostigt järn. Det är även en utmaning att balansera iland från gratispontonen.

När vi plöjt oss genom strandvegetationen till polispontonen är det idel glada miner. Där finns passpolis och tullare men inte borderpolice som får åkallas från annan ort. Vi väntar tålmodigt i skuggan vid passpolisens kaffebord. Dock utan kaffe. Två borderpolice anländer i bil, en manlig och en kvinnlig, av uppenbart högre rang än byråkraterna på gränspråmen. ”Har ni narkotika ombord? Pistoler?” Nekande svar, stämplar bankar. Ingen frågar om hund.,Vi välkomnas till Rumänien. Tidplanen får än en gång revideras, vi hittar en djup, smal kanal mellan två öar där den perfekta natthamnen öppnar sig längst in.

På morgonpromenaden förföljde vi en dam med väska och hittade en stor, välsorterad livsmedelsaffär typ ICA Maxi som vi aldrig hade upptäckt annars. Reklam har inte slagit igenom här än. Affären låg i källarvåningen till ett stort, anonymt hus. Inga skyltfönster, inga ledtrådar på gatan. Boyko följde med oss till ponton nr 10 där vi fyllde vatten hos hans kompis. Han berättade lite mer om sin Yachtclub. Hur han köpte den 1979 och hur myndigheterna sedan dess försökt få honom att sälja, med allt fulare metoder. Han får inte tillstånd att renovera, inte dra in dricksvatten, osv osv. ”Big corruption”, sa han och log.
Det minne från idag som kommer att förfölja åtminstone mig några nätter, är en otrevlig incident med den tyska pråmen Lintz som inte såg oss. Har aldrig inträffat förut, pråmarna har ju både radar och AIS och här var de dessutom tre man på bryggan. De låg på kollisionskurs på vår sida av farleden under lång tid, ett par distans. Jag väjde längre och längre till höger in mot en sandbank. När pråmen till slut såg oss väjde den först åt fel håll, dvs mot oss, innan den häftigt svängde över åt styrbord. Riktigt läskigt. Enda förklaringen vi kan komma på var att de hade den lågt stående solen rakt i ögonen.
Vad borde vi ha gjort? Förstås ropat upp dem på radion mycket tidigare. Vi är alldeles för blyga med VHFen. Har alldeles för stor respekt för vad och hur man säger saker. Nu fick Odd bara iväg ett panikslaget ”What are you doing?” alldeles för sent. Nästa gång vet vi bättre. Så mycket bludder som det skvalar mellan pråmskepparna, vi behöver verkligen inte vara så korrekta med radiopratandet att vi drar oss för att lyfta luren. Hellre en gång för mycket. Jag borde dessutom ha tutat.
När vi grälat färdigt om vem som borde gjort vad, gav vi upp Silistra som dagens etappmål och letade oss in till ön Devnia. Klockan var sex och vi hade redan gått 54 distans. Imorgon lämnar vi Bulgarien och klarerar in i Rumänien igen.
Nu är vi bara tre dagar från Svarta Havet.

Hedersprick i Ruse.

Tvättat fyra fulla maskiner. Medan en maskin går, torkar tvätten från den föregående på mantåget i fönvinden. Odd fixat däcksbelysningen.
Full fart på Frihetstorget så vi gick dit. Det visade sig vara barnens speciella frihetsfirande, massor av pysselaktiviteter som jag undrar om svenska barn hade intresserat sig för? Färglägg Bulgariens olika folkdräkter till exempel. Fast jag kanske är orättvis. Mina sex älsklingar där hemma hade nog också fastnat här, vid bord för ansiktsmålning, gör din egen tvål, tova en tavla, klipp och klistra, gör ett armband, tillverka ett gosedjur, limma fast djur och växter på en uppblåst jordglob. Det fanns säkert 15 olika pysselstationer.

Över allt kreativt skapande dånade musiken från scenen, där en lokal variant av Idol för barn pågick. Vi åt glass och strosade och talade om hur lika vi är varandra, vi människor.

Middag åt vi på ett lokalt ställe nära båten. Odd provade friterad småfisk från Donau. Det gjorde inte jag.

Ännu en nakendag på Donau. Över 30 grader varmt, på några sträckor grunt och smalt och provisoriska bojar utlagda. På ett ställe kändes det säkrast att ligga i krypfart efter en pråm som gick lite djupare än vi. När ekolodet går under två meter är man inte så tuff. Vi byttes åt ofta bakom ratten för att inte somna till i hettan. Nu vet jag att det skönaste som finns är att stående på knä på akterdäck hälla en full hink Donauvatten över sin varma och svettvåta kropp. Nej förresten, inte en utan fyra.

Skugga är högsta prioritet, laptopen är draperad och även sidofönstret i styrhytten, de två USB-fläktarna från Clas Olson står på bakom datorn. Varje dag välsignar vi den extra lilla biminin som vi lät montera ovanför takluckan i styrhytten. Där står man och styr i skuggan med fartvinden i ansiktet.
Det är kul att försöka minnas sina föreställningar om en plats, när man väl är där. Om inte annat så blir man mycket medveten om sina fördomar. Boken Die Donau prisar Yachtclub Ruse, liksom våra nyfunna tyska vänner  som gick förbi här för två månader sedan. Bilden jag hade målat upp stämde inte någonstans, men ändå stämmer allt som står i boken och på våra vänners blogg. Det är bara vissa saker som är utelämnade.

Ägaren Boyko är en tillmötesgående, vänlig man som inget hellre vill än stå till tjänst. Jag har haft mailkontakt med honom i förväg och frågat både om mastlyft och eventuell vinterplats. Han blev oerhört lättad när det visade sig idag att ingetdera kommer på tal. Inte när vi insett de praktiska omständigheterna. Mastresning får vänta till Constanta. (Vinterplats var aldrig annat än en nödfallsplan, jag har alltid en liten oro i bakhuvudet att mamma ska dö medan jag är bortrest och har försökt kolla upp var det är möjligt längs vägen att snabbt lämna båten.)

Det är alldeles sant att här finns jättebra wifi (Boyko lånar ut sin privata mobila bredbandssticka), dusch (vattnet går inte att dricka) som vår tyske vän skriver ”är i behov av renovering”, en underdrift. Toa finns, bulgarisk modell visserligen med hål i golvet. (Ren och med spolning, men jag väljer ändå båten.) Tvättmaskin finns också, man får bara blunda för elanslutningarna. Det är också alldeles sant att marinan ligger bara tio minuters väg från Ruses fina centrum, även om man får gå första biten på en stig genom en djungel.

Efter första kvällen är vi totalt charmade av de vänliga bulgarer vi träffar på. Boyko först och främst. Vi kommer precis när firandet av en långhelg ska börja. Här i Ruse finns, enligt Campinggaz hemsida, enda möjligheten att byta ut våra tomma gasbehållare till gasolköket. Vi hittar en taxi och visar adressen, hoppas hinna dit innan de stänger för helgen. Men i den enda affären finns inte rätt storlek. Vi har bett taxin vänta (Google translate igen), och när han ser undrande ut över våra besvikna miner säger jag ”pssssst” och pekar på gasbehållarens ventil. Han lyser upp, rivstartar och kör till en station för påfyllning av gasflaskor. Diskussion utbryter, där finns inte rätt munstycke, chauffören propsar på att de ska försöka ändå, vi hör ordet ”turist”. Men det funkar inte. Suck. Då ringer taxiföraren till sin central och får adressen till en annan påfyllningsstation. Och där går det bättre, fast bara tack vare vår väns envishet och övertalningsförmåga. Två månaders matlagning säkrad!

Jag låter Google translate översätta ”motorolja” också, och vi blir körda till ytterligare ett ställe där vi kan köpa ett välbehövligt ombyte till båten. Vår chaufför ser oerhört belåten ut när han släpper av oss, han får massor med dricks och tar i hand när vi säger adjö.

På kvällen går vi till en bulgarisk, traditionell restaurang som Boyko rekommenderar. Restaurang Chiflika. Bara bulgariska gäster, såvitt vi kan bedöma. Vid ett långt bord sitter bara äldre damer, fläktande med solfjädrar, vid ett lika långt bord intill sitter bara herrar. Ett sällskap firar någon som fyller 30 år. Orkestern cirkulerar mellan restaurangens tre rum med trådlösa mikrofoner och spelar autentisk balkan i toppklass, dragspel, fiol, blåsinstrument, sångerska och sångare. Svårt medryckande. Det är absolut fullsatt. Det dröjer bara en kort stund, vi har inte ens hunnit beställa, innan de första tanterna börjar dansa med varandra mellan borden. En har med sig egen tamburin, hon sitter bara på sin plats korta stunder.

Vi beställer ”Rebellgryta för två” (himmelskt god) som kommer in efter 45 minuter och serveras i en stor gryta på bordet, som om den nyss tagits från elden. Medan vi fiskar upp grönsaker och bitar av fågel, kalv och gris och dricker yoghurt (jag) och öl (Odd), kommer alla restauranggäster på fötterna och börjar dansa långdans. Sent, väldigt sent, snubblar vi hem över trasig stenläggning, genom nedsläckta gränder och förbi tysta träddungar. Men det är inte farligt att gå hem på natten här, har Boyko försäkrat.

Ruse rekommenderas!

 Ingen lockande vinteruppläggningsplats.

Klicka på länken och fatta upplevelsen!

Idag har vi sett stora pelikanflockar på de låga sandbankar som kantar stranden mot Rumänien, sandbankar som dyker upp lite varstans och bildar långa ryggar ovanför vattenytan vid sidan om farleden. Efter Nikopol hade det nyss skapats en hel sandö mitt i farleden som var provisoriskt omlagd i snäva serpentinkrokar. Pråmtrafiken sniglade sig fram i ett par knop. Sandsugare och mudderverk arbetade för högtryck omringade av gula markeringsbojar.
Dagens 63 distans och drygt åtta timmars körning känns, man blir psykiskt trött trots att autopiloten får styra hela tiden utom vid trånga passager och möten.Trettio grader varmt idag också, och nästan ingen vind. Tvådag dessutom, alltså fasta.
När vi inte orkade längre fällde vi ankaret en bit utanför ön Belene, som varit Bulgariens Alcatraz. Sigge rastades på en närbelägen sandbank, Odd rodde dit med dingen fastbunden i båten med ett långt, tunt, snöre, för säkerhets skull. Strömmen är stark, man kan inte simma emot den och inte ro särskilt långt.

Gårdagens kvällspromenad i Oriahovo glöms inte i första taget. Vi stretade uppför en brant och slingrande backe tills vi kom till något som påminde om mitt i byn, där låg en vacker liten kyrka som såg gammal ut. Omgivningen var desto fulare och rent deprimerande. Som om ett krig nyss utspelat sig.
Vartannat hus var ett tomt skal med sönderslagna fönster, trasigt, rostigt, förfallet, övervuxet av grönska. Byggnader av alla slag. Hus, fabriker och affärslokaler.  Ett jättelikt hotell, groteskt överdimensionerat för den lilla orten reste sig likt ett utbränt skelett ovanför kyrkan. Någon restaurang syntes inte till, men när Odd frågade ett par pojkar följde de med oss ännu en bit uppför backen och visade oss den väl gömda ingången. En trappa ledde upp till en medfaren uteservering med svartmögliga parasoller under stora träd, där grenar och skuggande lövmassor vilade direkt på de troligtvis för många år sedan uppspända parasollerna. Vid ett bord satt två män och rökte och drack öl. Odd stack in huvudet genom köksdörren och frågade kvinnan där inne om vi kunde få något att äta. Bestämda huvudskakningar. Nej, det kunde vi inte. Det gick inte att kommunicera, hon ville inte ens försöka. De öldrickande männen var mer intresserade, Odd frågade med teckenspråk om det fanns någon annan restaurang som serverade mat. Nu utbröt en häftig diskussion. Männen ansåg att vi visst kunde få mat där vi var, kvinnan gillade inte alls att de la sig i. Jag läste upp anteckningen från min mobil: Schopska-salat och Skarra-Kashkowo (grillad ost), männen nickade gillande och gjorde tummen upp. Kvinnan protesterade ilsket, försvann några minuter och kom sedan sur som ättika och dängde bestick och ett ställ med olja, vinäger och kryddor framför oss. Jag tog till mitt bästa trick, (you get what you give) log uppskattande och vänligt och sa tack så mycket (blagodarja mnogo) på bulgariska, samtidigt som jag höll fram min Iphone där Google translate visade orden ”bröd” och ”oliver”. Solen gick plötsligt upp i kvinnans ansikte, och efter en kvart bar hon in världens godaste middag. Inte grillad ost visserligen, utan kycklingfilé, saftig och läcker. (IÄF! Internet är fantastiskt!)
I snabbt tilltagande mörker hittade vi en annan väg ner till båten. En påkostad, terrasserad, nyanlagd park med vattenfall, tennisbana, fotbollsplan och flera fina lekplatser. Breda, nysatta, ännu ofogade vita stentrappor som gick i avsatser ner mot industrihamnen. Typiskt EU-projekt.
Längst ner hade pengarna tagit slut. Bakom en förfallen bilverkstad med rostiga ryska bilvrak slutade den ursprungliga, halvt raserade och av trädrötter uppbrutna betongtrappan. Vi hade sett den redan på vägen upp, men inte trott att den ledde någon vart.
Man kan inte låta bli att fundera. I Belgrad har ett utbombat hus sparats mitt i stan, som ett krigsmonument. Den här förödelsen är något annat, ett monument över ett samhällsskick som inte överlevde. Byggnaderna kommer aldrig att renoveras, har inget värde, varken historiskt, estetiskt eller ekonomiskt. Vad gör dessa deprimerande kvarlevor med människors framtidstro?

Natthamnen idag onsdag är en ponton i en industrihamn. Hundra meter akter om oss ligger en pråm. Tre gula kranar väntar på att fylla den med majs som tippas på kajen av en jämn ström av lastbilar. I baracken intill lastbilsvågen arbetar två kvinnor med att registrera lasterna och skriva ut dokument till svettiga chaufförer. Det tog en stund och ett par telefonsamtal innan vi fattade att detta också är hamnkontoret.

Vi har tur, inga stora fartyg eller hotellskepp väntas hit inatt, vi får stanna här. Tur, för här finns en dricksvattenkran. Och en liten ort med gammal stadskärna att utforska. Enligt båtbibeln Die Donau också en restaurang med läcker Schopska-salat, Skarra-Kashkowo och Rakia. Måste provas. Annars är kanske inte detta drömhamnen precis, det väsnas, ryker och luktar från pråmen. Men den är väl snart färdiglastad.

Vi har kört 112 km eller ca 60 distans från Vidin. Donau är bred och full av öar, som att köra genom en ändlös Gullmarsfjord (fast mycket grundare). Vi har prisat både navigationsprogrammet och autopiloten många gånger idag. Sträckan var händelsefattig, rumänska sidan bara skog, fiskare och sandstränder, bulgariska sidan skog, sandstränder, en och annan flock med kor, ett nedlagt hotell och en gammal hjulångare som är en turistattraktion men verkade stängd.

Dagens sensation var de första pelikanerna som kråmade på en sandrevel. Vita, stora, omisskännliga. För långt bort för att fastna på bild, tyvärr. Vi närmar oss!

Bilder kommer när det finns wifi, dvs på fredag i Russe.

En lång (51 distans) och barmhärtigt händelselös dag backar mot glömskan. Varmt, soligt och lagom vind. Vi ligger för ankar på rumänska sidan av Donau (vänstra stranden) bakom en liten ö. Tre meter djupt, tjugo meter kätting utlagt för vi ligger i ganska stark ström. (Position N 44.11.348 E 022.46.179 för den som vill veta exakt.)

Innan vi lämnade Yachtclub Aurora och Turnu Severin i morse fyllde vi upp tanken. Tyvärr gick det bara i 50 liter. Hade vi vetat att dieseln i Rumänien bara kostar 3,50/liter hade vi inte tankat fullt i Belgrad.

Längre in från land hörs hysterisk balkanmusik som hämtad ur filmen Svart katt, vit katt, blandat med hundskall. Varje kväll verkar vara danskväll, jag tror inte vi somnat någon gång sedan vi kom till Serbien utan musik, nära eller avlägset. Oftast typ dunkadunka. Det här låter mer genuint.

Idag passerade vi lugnt och fridfullt den andra slussen i Järnporten, nu är det slussfritt fram till Svarta Havet (om man inte räknar två fjuttsteg i kanalen till Constanta). Vi slussade tillsammans med en serbisk påskjutare med fyra pråmar lastade med spannmål på väg till Constanta och lyckades föra ett långt och trevligt samtal med två gubbar på däck, fast ingen av oss förstod varandras språk. De rådde oss att absolut gå omvägen över Donaus Bala/Borceaarm som är en meter djupare än huvudfåran mot Cernavoda.

Om en vecka kan vi resa masten och bli segelbåt igen! Efter Russe i Bulgarien går vi under alla broar som är kvar. Det ska bli så skönt att slippa slå i huvudet fem gånger om dagen, och att bli av med alla vant, stag, skot och segel som belamrar stora utrymmen ombord. Samt inte minst att slippa få med orangea spännband och maststöttor på varenda vacker utsikt jag fotograferar.

En annan milstolpe passerades idag när vi satte vår lilla 2-hk motor på dingen och efter lite mekande (Odd) fick igång den. Snurran köptes för två år sedan obesett på Blocket för 500kr, och vi har aldrig startat den. Idag blev den nödvändig för att komma iland i den starka strömmen. Sigge måste ju rastas.

Det nya navigationsprogrammet innebär en enorm lättnad. Som att äntligen hitta sina borttappade glasögon. ”Det är ju ingen sport längre”, som Odd uttryckte saken. Jag slipper lätt det spänningsmomentet, nu känner jag mig trygg. Plötsligt vet vi exakt var vi är, behöver aldrig fundera på var farleden går, alla möten sker därmed på rätt sida och bojarna ligger på rätt ställe. Idag har vi använt autopiloten nästa hela dagen.

Porten öppnar sig. Inte mycket information i Navionicsappen. Öster om Budapest, när man behöver den som bäst, försvann plötsligt allt innehåll, bara konturerna av Donau och en del ortsnamn blev kvar.

Samma avsnitt i proffsprogrammet för yrkessjöfart som vi får prova.   Aktersnurran funkar!

Var ska jag börja? Fast vi bara har gått 22 km från Orsova och hit har det hänt så mycket idag att hjärnan bara vill gå ner i viloläge. Bäst att starta med frukosten i Orsova.
Efter en lugn natt vaknade vi till en strålande morgon och gick på Siggepromenad för att leta efter ett bageri. Vi hittade en liten kvartersbutik och köpte yoghurt, bröd och två stora colalight. Det kostade 12 Lei, dvs sex kronor, och jag betalade med en ny 100 leisedel från bankomaten. Femtio kronor alltså. Flickan bakom disken såg olycklig ut, en så stor sedel kunde hon inte växla! Jag såg mig om efter mer saker vi kunde behöva, kex och kaffe och annat nödvändigt, men allting kostade så lite så vi skulle inte orka bära ett inköp för 100 lei. Problemet löstes med hjälp av flickans privata plånbok och några ytterligare morgontidiga kunder. Hur är det möjligt? Så här billigt var det inte ens att leva i Thailand när vi var där för fem, sex år sedan.
Vi kastade loss och gav oss iväg mot näst sista slussen på Donau, Järnporten 1. Efter en stund märkte vi att vi var förföljda. Av en kajak! Var det inte en svensk flagga som fladdrade i aktern?
Jonathan och Marcus från Lidköping resp Jönköping är på väg till Svarta Havet som ett delmål i sitt ettårsprojekt Onelife Jomack (sök på Facebook!). Tidigare har de cyklat till Etiopien, efter donauresan ska de vandra hundra mil genom Indien och slutligen slå världsrekord på rullskidor genom Australien… Vår resa kändes plötsligt som en söndagspromenad runt kvarteret. De liftade genom dubbelslussen på Ellems utsida, vi lånade ut vårt dubbelex av Die Donau eftersom de inte hade någon bra karta.
Vi har ju bra kartor, men däremot ett helt värdelöst navigationsprogram. (Navionicsappen på Ipad) Eftersom verkligheten efter Ungern blir alltmer opålitlig – utprickning och kilometerskyltar saknas ofta – är det inte alltid lätt att veta var man är på kartan. Det finns ett gratisprogram för pc som heter Open CPN, men kartorna man laddar upp i det programmet är dåliga, åtminstone dem jag har sett för Donau.
Idag fick vi plötsligt och oväntat tillgång till det proffsprogram som pråmskepparna använder för navigation.
I Turnu Severin kom Ionel Mihu ombord, på rekommendation av vår nye vän kartografen Pierre Verberght. Vi blev hembjudna på lunch, skjutsade till bordercontrol för obligatorisk uppvisning av våra tillstånd och sist men inte minst erbjudna att prova det här navigationsprogrammet under resten av resan på Donau.
Om vi gillar det, har vi lovat Ionel att rekommendera det till Kryssarklubbens Medelhavssektion, och hjälpa honom att få komma och presentera programmet på Båtmässan.
Det är en bra deal, tycker vi. Det är ofattbart att inte fler väljer den här vägen till Medelhavet.
Vi hade ju själva både en hel del förutfattade meningar och en stor portion tveksamhet innan vi valde Donau. Just nu kan vi inte minnas varför.

Imorgon ser vi fram emot en lugn, händelsefattig dag på Donau. Planerad natthamn är en ankarvik.

Ionel Mihus kontor.

”Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma…”

Kvällsfiske efter agn. Man kastar helt enkelt ut ett litet nät och får några småfiskar i varje kast.

När vi lämnade Drencova, vår första natthamn i Rumänien, kändes det som om vi fått nya vänner. Rudi från Schweiz, entreprenör och sågverksägare med stora planer för den lilla gästhamnen, Liliane från Rumänien som varit au pair ett år i Stockholm och älskar Sverige, Anna tolv år som älskar hästar och pratar obehindrat på engelska och så lilla Sara 3,5 som bara ville krama ovilliga Sigge.

Liliane ringde till slussen Djerdap 1 och tog reda på om det är den rumänska eller den serbiska slussen som gäller imorgon, Odd hjälpte Rudi att hitta en viktig reservdel till hans gamla Penta (Drevia i Lysekil). Vi blev förevisade trädgården och bjudna att plocka solmogna fikon. Att betala för övernattningen kom inte på fråga, vi fick använda vårt förråd av vinflaskor och sverigesouvenirer från Göksäter för att lösa ut oss.

Först vid elva kunde vi kasta loss och gå mot Järnporten. Järnporten är egentligen en serie trånga passager där Donau pressas genom de transsylvanska alperna och Balkans bergsmassiv. Förr var det en mycket farlig sträcka, men sedan kraftverk och slussar byggts, stora dammar skapats, hela städer dränkts, tiotusentals människor tvingats flytta och klippor sprängts bort är det bara en oerhört vacker och vild naturupplevelse att färdas här. Det bär emot att lägga upp dagens bilder, för de förmedlar inte alls den häftiga känslan som det var att plöja vattenytan mellan flera hundra meter höga, brant stupande klippor.

Orsova Yachthaven, där vi hade tänkt övernatta, kunde vi inte hitta. Ungefär där den skulle ligga enligt beskrivningen i Die Donau fanns ett litet hotell med restaurang och minimal flytbrygga. Pension Oliven. Inga bekvämligheter för oss som båtgäster utom förtöjning på fem meters djup. Utom bra wifi, som räcker ända ut i båten.

Vi hämtade rumänska pengar, Lei, i en automat och åt middag på pensionatets  uteservering; förrätt med bröd, sour créme, ost och oliver, schnitzel respektive kyckling med stekta champinjoner och pommes frites, en hel flaska lokalt rödvin och en öl. Notan gick på sammanlagt 48 kronor. Vi trodde det var fel, men det var det inte.

Avgiften för båtplatsen fick vi själva bestämma. Jag räckte fram 200 lei, dvs hundra kronor, och skämdes. Men ägaren försäkrade att det var helt tillräckligt och såg ut som om det var alldeles sant.

Tre valutor på tre veckor: Forinter i Ungern, dinarer i Serbien, lei i Rumänien.

Utsikt från båten.