19 september, Kategori: Båtliv

Mastresning inställd. Ruse 18 september.

Ännu en nakendag på Donau. Över 30 grader varmt, på några sträckor grunt och smalt och provisoriska bojar utlagda. På ett ställe kändes det säkrast att ligga i krypfart efter en pråm som gick lite djupare än vi. När ekolodet går under två meter är man inte så tuff. Vi byttes åt ofta bakom ratten för att inte somna till i hettan. Nu vet jag att det skönaste som finns är att stående på knä på akterdäck hälla en full hink Donauvatten över sin varma och svettvåta kropp. Nej förresten, inte en utan fyra.

Skugga är högsta prioritet, laptopen är draperad och även sidofönstret i styrhytten, de två USB-fläktarna från Clas Olson står på bakom datorn. Varje dag välsignar vi den extra lilla biminin som vi lät montera ovanför takluckan i styrhytten. Där står man och styr i skuggan med fartvinden i ansiktet.
Det är kul att försöka minnas sina föreställningar om en plats, när man väl är där. Om inte annat så blir man mycket medveten om sina fördomar. Boken Die Donau prisar Yachtclub Ruse, liksom våra nyfunna tyska vänner  som gick förbi här för två månader sedan. Bilden jag hade målat upp stämde inte någonstans, men ändå stämmer allt som står i boken och på våra vänners blogg. Det är bara vissa saker som är utelämnade.

Ägaren Boyko är en tillmötesgående, vänlig man som inget hellre vill än stå till tjänst. Jag har haft mailkontakt med honom i förväg och frågat både om mastlyft och eventuell vinterplats. Han blev oerhört lättad när det visade sig idag att ingetdera kommer på tal. Inte när vi insett de praktiska omständigheterna. Mastresning får vänta till Constanta. (Vinterplats var aldrig annat än en nödfallsplan, jag har alltid en liten oro i bakhuvudet att mamma ska dö medan jag är bortrest och har försökt kolla upp var det är möjligt längs vägen att snabbt lämna båten.)

Det är alldeles sant att här finns jättebra wifi (Boyko lånar ut sin privata mobila bredbandssticka), dusch (vattnet går inte att dricka) som vår tyske vän skriver ”är i behov av renovering”, en underdrift. Toa finns, bulgarisk modell visserligen med hål i golvet. (Ren och med spolning, men jag väljer ändå båten.) Tvättmaskin finns också, man får bara blunda för elanslutningarna. Det är också alldeles sant att marinan ligger bara tio minuters väg från Ruses fina centrum, även om man får gå första biten på en stig genom en djungel.

Efter första kvällen är vi totalt charmade av de vänliga bulgarer vi träffar på. Boyko först och främst. Vi kommer precis när firandet av en långhelg ska börja. Här i Ruse finns, enligt Campinggaz hemsida, enda möjligheten att byta ut våra tomma gasbehållare till gasolköket. Vi hittar en taxi och visar adressen, hoppas hinna dit innan de stänger för helgen. Men i den enda affären finns inte rätt storlek. Vi har bett taxin vänta (Google translate igen), och när han ser undrande ut över våra besvikna miner säger jag ”pssssst” och pekar på gasbehållarens ventil. Han lyser upp, rivstartar och kör till en station för påfyllning av gasflaskor. Diskussion utbryter, där finns inte rätt munstycke, chauffören propsar på att de ska försöka ändå, vi hör ordet ”turist”. Men det funkar inte. Suck. Då ringer taxiföraren till sin central och får adressen till en annan påfyllningsstation. Och där går det bättre, fast bara tack vare vår väns envishet och övertalningsförmåga. Två månaders matlagning säkrad!

Jag låter Google translate översätta ”motorolja” också, och vi blir körda till ytterligare ett ställe där vi kan köpa ett välbehövligt ombyte till båten. Vår chaufför ser oerhört belåten ut när han släpper av oss, han får massor med dricks och tar i hand när vi säger adjö.

På kvällen går vi till en bulgarisk, traditionell restaurang som Boyko rekommenderar. Restaurang Chiflika. Bara bulgariska gäster, såvitt vi kan bedöma. Vid ett långt bord sitter bara äldre damer, fläktande med solfjädrar, vid ett lika långt bord intill sitter bara herrar. Ett sällskap firar någon som fyller 30 år. Orkestern cirkulerar mellan restaurangens tre rum med trådlösa mikrofoner och spelar autentisk balkan i toppklass, dragspel, fiol, blåsinstrument, sångerska och sångare. Svårt medryckande. Det är absolut fullsatt. Det dröjer bara en kort stund, vi har inte ens hunnit beställa, innan de första tanterna börjar dansa med varandra mellan borden. En har med sig egen tamburin, hon sitter bara på sin plats korta stunder.

Vi beställer ”Rebellgryta för två” (himmelskt god) som kommer in efter 45 minuter och serveras i en stor gryta på bordet, som om den nyss tagits från elden. Medan vi fiskar upp grönsaker och bitar av fågel, kalv och gris och dricker yoghurt (jag) och öl (Odd), kommer alla restauranggäster på fötterna och börjar dansa långdans. Sent, väldigt sent, snubblar vi hem över trasig stenläggning, genom nedsläckta gränder och förbi tysta träddungar. Men det är inte farligt att gå hem på natten här, har Boyko försäkrat.

Ruse rekommenderas!

marina-2

marina-3

 Ingen lockande vinteruppläggningsplats.

IMG_8145

IMG_8144

dans-2

Klicka på länken och fatta upplevelsen!

Kommentarer

Inga kommentarer än