En timmes gång från natthamnen ligger Mohacs, där vi måste klarera ut från Ungern. Gränspolisen, sjöpolisen, tullen, doktorn och katatrofpolisen (det stod så på dörren) ville se våra papper (båtens registreringsbevis och certifikat, försäkringsbevis, Donautillståndet, besättningslistan, Odds betygsbok med alla förarkurserna, våra pass.) Alla instanser fanns samlade i samma hus, vi travade runt och knackade på rätt dörrar i tur och ordning. (De var numrerade 1 – 8.) Doktorn kunde lite engelska. Han frågade om vi hade hund eller katt ombord, men bad inte att få se Sigges pass. Vi har fått rådet att ligga lågt med Sigge, inte ta upp honom på besättningslistan till exempel.
När allt var klart fick vi ett stämplat dokument som måste visas upp för inklareringsmyndigheterna i Serbien. Konstigt att det ska vara så krångligt bara för att man kommer med båt? Vi körde vidare till gränsen, eller rättare sagt gränserna. Ungern i aktern, Kroatien på styrbordssidan och Serbien på babordssidan.
Idag tisdag var den varmaste dagen hittills. Över +35C. Vi byttes om bakom ratten i korta pass och hällde hinkvis med donauvatten över oss efter varje pass. Vi kunde nog ha använt autopiloten om vi kommit på tanken. Hjärnan stod liksom still. Även idag ankrade vi upp för bad och lunch.
I Bezdan i Serbien var det dags för inklarering, vi lade till vid en rostig gammal pråm och klättrade i värsta eftermiddagshettan upp till gränskontrollen. Den viktigaste polisen var ute på uppdrag, så det kunde inte bli någon inklarering.

Ett stort gräl som vi inte begrep ett ord av utbröt mellan inklareringsagenten (som vi ringt i förväg, engelsktalande, stod på vår sida) och den kvinnliga gränspolisen (ville förmodligen att vi skulle vänta till imorgon). Till slut blev det bestämt att vi kunde få tillstånd att resa vidare till Apatin och klarera in där. Vi fick stränga order att inte gå iland någonstans på vägen.

I Apatins djupa, nybyggda marina vinkades vi in av världens vänligaste hamnkapten som körde oss i sin Lada till gränspolisen och lånade ut sitt personliga passerkort till grinden, eftersom kontoret var stängt. Här stannar vi en dag till och pustar ut.

Souvenirer gillas! Solrosor och paprika odlas här på gammalt puzstaland. Nu har vi en solros i vårt ölstop från Österrike.

Pråmarna blir större och större ju längre österut vi kommer. Det här pråmförbandet består av sju sammankopplade pråmar som skjuts framåt av en pusher. Man är väldigt glad att se dem på AIS långt i förväg. Visserligen talar de om på VHFen att de kommer, men på språk vi inte förstår.

Treriksgränsen. Den svarta plastpilen är en praktisk pryl för att snabbt hitta var man är på kartan. Vi flyttar den framåt minst varje km.

Måndag trodde vi skulle betyda mer pråmtrafik. Men på hela dagen idag har vi bara mött tre pråmar och ett hotellfartyg. Medströmmen är ett par, tre knop som mest, farleden är oftast bred. Men den upptar bara en liten del av hela Donaus bredd, och djupfåran byter sida ideligen. Kommer man utanför blir det snabbt grunt. (Du som inte är intresserad av navigation kan sluta läsa nu. Vi hörs morgon, då har vi klarerat ut ur Ungern och befinner oss i Serbien.)

Navigationen på Donau bygger på att man vet vid vilken kilometerposition man befinner sig. (Den traditionella navigationen på sjön med sjömil, latitud och longitud fungerar inte alls här.) Donau är uppmätt i meter med början 0,0 i Sulina i Rumänien, Svarta Havet, och 2411 km i Kelheim, Tyskland. Vid varje hel kilometer står i bästa fall en liten skylt på stranden. I Tyskland och Österrike fanns dessutom skyltar för var 100e meter, och särskilda 500-metersskyltar.

I Slovakien och Ungern blev skyltningen plötsligt nyckfull. Ibland fanns de, ibland inte. Samtidigt hände underliga saker med kartan i Navionicsappen på Ipad, som är vår ”sjökortsplotter” på Donau och där jag lägger in dagsrutterna med waypoints osv på vanligt sätt. (Garminplottern är visserligen också påslagen, men den visar bara AIS-information.) Det som hände var att kilometersiffrorna försvann även i Navionics, samtidigt med djupkurvorna. Det här upptäckte jag redan hemma, och kontaktade Navionics support. De svarade med att beklaga att de inte visste när dessa brister skulle vara avhjälpta…

Hur ska man alltså kunna vara säker på var man är? Jo, man har för en mindre förmögenhet köpt belgaren Pierre Verberghts handritade kartor över Donau. PV är en legendarisk kartograf som varje år i oktober reser utmed hela Donau och uppdaterar sina tio kartböcker. Där står allt. När man måste rapportera sin position till donaupolisen, var det är extra strömt, vilken VHF kanal man ropar upp slussarna på osv osv. Pierre och jag har blivit riktiga kompisar sedan jag mailade en fråga till honom, nu har vi nästan daglig kommunikation, han skickar rapporter om aktuellt vattenstånd och nyttiga kontakter och frågar faktiskt också efter en del information för egen räkning. Jättekul!

MEN – för att veta var man är på kartan måste man ju veta var man är i verkligheten. Och det är svårt ibland när kilometersiffrorna saknas både på stranden och i Navionicsappen och när det dessutom hela tiden saknas utprickning eller tvärtom. Man måste vara helkoncentrerad bakom ratten och använda kikaren ofta, ofta. Vi turas om, kör 8 km var och vilar där emellan.

Idag orkade vi inte hela vägen till Mohacs utan la oss för ankar klockan fem, efter 88 km. Ankarplatsen har jag markerat med rosa på kartan. Man blir trött av solen och värmen, och så var det förstås måndag idag, alltså matvila. Det tär också på orken.

Halvåtta plöjde vi ut genom leran i marinan i Budapest. Det krävde full gas under fem minuter att komma loss, och rasslade vasst i hela båten. Tidig söndag morgon alltså, vi var ensamma på Donau genom hela stan och flera timmar framåt.
Ännu varmare idag, över 34 grader, jag vet inte hur vi skulle stått ut om vi inte varit på vattnet och om vi inte ordnat så bra skugga på båten. Vid lunchtid la vi oss för ankar på ett ställe där floden var bred och djup och strömmen beskedlig. Badade och fixade lite mackor. Vattnet kändes alldeles rent och friskt, och var 25 grader varmt. Tänk att man inte orkar simma ikapp en halv knop? Vi badade en i taget med en säkerhetslina runt bröstkorgen. Utan den hade man drivit iväg från båten direkt, en ganska kuslig insikt.
Resten av dagen svalkade vi oss med jämna mellanrum genom att hinka upp vatten och hälla över våra varma kroppar. Kläder har varit helt onödigt.
Donau efter Budapest är ganska bred, inte så strömmande och lite enformig. Man färdas genom trädridåer som för tankarna till mangroveträsk, omväxlande med breda sandstränder. Långa sträckor ren vildmark, men så plötsligt områden med ett intensivt badliv, vattenskidåkare, vattenskotrar, snabba styrpulpetbåtar.
Klockan 17 hade vi satt som gräns för dagens etapp, innan dess var det för varmt att stanna. Att hitta en ankarvik var enda alternativet för natthamn, någon marina verkar inte finnas innan Serbien, vart vi än ringer får vi beskedet att det är för grunt för oss.
Vilken tur då, att en helt perfekt ankarplats presenterade sig på högra stranden precis mitt emot kilometermärke 1553.
Om ni på danska finnsailern Munin läser detta (småbarnsfamilj vi träffade i Wien, som går samma väg som vi) så är det tre meter djupt nästan ända in till udden med stenmuren, och man ligger helt lugnt utanför strömfåran, långt från farleden.
Odd grävde fram dingen ur Ellems innersta skrymslen och vi pumpade upp den med gemensamma svordomar. Två år sen sist! Sen packade vi ryggsäcken med vin och salta pinnar och rodde in till stranden. Badade, filosoferade och såg fullmånen gå upp bakom vår fina båt som gungade en bit ut. Sigge var salig över att få komma iland och sprätte sand över allt och alla.

Dagens etapp blev 54 distans. Just nu är klockan 22.02. Det knakar i buskarna – ett törstigt vildsvin? En uggla hoar. En monstergädda plaskar till. Och syrsorna, här hör man dem även i min ålder. För övrigt råder tystnad.

Tredje dygnet parkerade i leran, utan behov av akterförtöjning. Över 30 grader varmt redan på förmiddagen. Vi draperar öppna luckor med skuggande handdukar och kompletterar biminin över sittbrunnen så att inte minsta solstråle kan tränga sig in. Det fläktar lite i hamnen, men inte mycket.

Idag gäller det att göra så lite som möjligt, så långsamt som det går, och dricka mycket vatten. Jag lägger upp fortsatta rutter på paddan. Odd pysslar med öljetter i solskyddet och hämtar ut Euro i köpcentret. Efter en kall dusch på akterdäck slumrar vi ett par timmar på varsin bänk i sittbrunnen, och vid fyratiden cyklar vi till badet vi upptäckte igår. Att någonting kan vara så ljuvligt som att bada!
Tydligen ska den här värmeböljan fortsatta, lagom till vi kommer till Belgrad lovar rapporten 36 grader.
Vad detta gör med vattenståndet i Donau är ju lätt att gissa. Sedan jag mailade några frågor till Pierre Verberght, den belgiske kartografen som har ritat Donau kartorna vi använder, hör han med jämna mellanrum av sig med aktuella vattenstånd och vänliga varningar. Igår kom ett mail där han suckade: ”Hoffnungslose Wasserstand!” Han uppmanade oss att vara försiktiga, följa efter pråmar och lyssna uppmärksamt på kanal 10.
Idag bunkrar vi också en massa mat och vattenflaskor eftersom det verkar bli svårt med hamnar framöver. I Baja, där det enligt boken ska vara 2,5 meter djupt, var det bara 85 cm när Odd ringde och kollade. I Kisapostag som är morgondagens etappmål svarar ingen i telefon. Vi ställer in oss på att ge oss av i morgon bitti redan klockan sju och hitta en fin ankarvik som nästa natthamn.

Tejpbiten jag klistrat på pontonstolpen satt tre centimeter lägre i morse. Alltså har vattnet stigit. Men högsommarvärmen fortsätter, 34 grader idag också. Skuggningen av sittbrunnen fungerar perfekt med bimini och sidogardiner, det hade varit skönast att slappa bort dagens stekheta timmar i båten.

Men planen var ju sightseeing, så efter Siggepromenad lämnade vi Ellem endast symboliskt fastlagd, utan akterförtöjning, den som var grundligast bunden var Sigge. (Han hade det bra i skuggan i sittbrunnen.) Fina cykelbanor hela vägen längs Donau in till centrum, men herregud så varmt. Efter två broar, i höjd med Parlamentet var jag svimfärdig och grälsjuk. Att fortsätta två broar till för att komma till den exotiska Saluhallen var helt otänkbart.
Mat och vatten hjälpte oss över svackan, och vi vände tillbaka. När vi kom hem till båten hade cykelturen varat fem timmar. På hemvägen passerade vi en stor inhägnad park med flera utomhuspooler, serveringar, blomsterplanteringar och skuggande träd där barn lekte på gräsmattan och folk låg och solade, läste eller hade picknick. Ett termalbad, bara fem minuter från marinan. Öppet till klockan åtta. Fyrtio kronor i inträde.
Efter att ha rastat Sigge cyklade vi dit och njöt i två timmar bland hundratals Budapestbor. Inte en enda turist. Många verkade ha tillbringat hela dagen i parken. Vi blev som nya. Tillbaka i båten duschade vi Sigge också, och han blev som tokig av lycka. Det borde vi ha tänkt på tidigare.
Nu har vi bestämt att stanna här en dag till. Vattnet verkar ju inte fortsätta sjunka. Och vi måste växla till oss Euro för att ha till inklareringen i Serbien. Lite dålig planering där. Går nog inte att stå framför gränspolisen och fråga var närmaste bankomat ligger.

Glad posör. Efter lunch.

Före lunch, framför Parlamentet.

Originell tilläggning utan akterförtöjning.

Inloppet till marinan hålls öppen med hjälp av turbåtar. Där visade ekolodet hela 1.30.

Utsikt från båten upp mot den limpformade restaurangen och marinakontoret som är bemannat dygnet runt av stackars uniformerade, svettiga vakter. Någon hamnkapten har vi inte sett till. 

Efter några ordentliga gaspådrag kom vi nästan fram till pontonen i Yachtclub Melba i Budapest. Nästan. Bara en halvmeter fattades. Ekolodet visade 1.20 femtio meter ut från bryggan, som tur var består botten av lera.
Det var inte alls meningen att vi skulle ända hit idag, vi skulle ankra i en fin liten sjö, med djupt och rent, badbart vatten enligt alla donaufarares bibel Die Donau. Men vi fastnade i inloppet till sjön, fast vi försökte tre gånger.
Besvikna tog vi oss en liten bit till, till gästhamnen i Nagymaros. Odd ringde för säkerhets skull. Gästhamnen var torrlagd och alla båtar instängda, hamnkaptenen sa att det var knädjupt.
Eftersom det bara var drygt tre timmar kvar till Budapest fortsatte vi dit. Någon försäkrade på perfekt engelska i telefon att det var tillräckligt djupt och att vi var välkomna. Lättade till sinnes såg vi framför oss en stor och proffsig storstadsmarina där alla problem med djupet skulle vara glömda. Även ute i farleden måste man nämligen vara fullt koncentrerad och inte hamna utanför bojarna. Som ibland stämmer med karta och Navionics, ibland inte. Många bojar är borta, och lika ofta ligger det nya bojar utlagda. Ekolodet går under två meter titt som tätt. Ibland hade vi en pråm framför oss och kunde köra Följa John, men de går alltid ett par knop fortare än vi och drar ifrån oss.

Men redan i det smala inloppet till marinan, under en bro, blev det kritiskt. Efter att ha plöjt igenom ett par lervallar i inloppet till marinan blev det alltså definitivt stopp.
”Du kan väl försöka bara en halvmeter till”, sa Odd, och med ett kraftigt gaspådrag kom vi faktiskt så långt att peket nådde fram och vi kunde ta oss iland med hjälp av stegen. Hur vi ska ta oss ut härifrån är en annan fråga. OM vi kommer ut igen, och inte blir fast här tills höstregnen kommer. Vi har ringt till övriga marinor i Budapest. I den ena är vattenståndet 85 cm, i den andra lovade de att djupet var tillräckligt, men vi vågade inte lita på det och riskera att irra omkring på Donau utan natthamn i mörker.
Dagens etapp blev den längsta hittills, 62 distans. Dessutom en 2-dag, alltså ingen mat. Naturupplevelsen och vädret höll humöret uppe. Det var en underbart vacker sträcka, alldeles innan gränsen till Ungern gör Donau en tvär knyck söderut och mäktiga bergsmassiv kryper nära. Breda sandstränder och sandbankar längs hela floden för tankarna till Thailand. Ju närmare vi kom Budapest, desto intensivare var badlivet.
Vi blev vänligt mottagna, fast hamnkaptenen hade gått hem. Den som hade försäkrat oss att djupet var tillräckligt visade sig vara en servitör på marinans restaurang. Den ende här som talar ett annat språk än ungerska.
Nu har vi tänt all tillgänglig belysning ombord och hoppas att ingen rammar oss under natten. Imorgon hittar vi säkert en lösning. Vad är detta annat än ett lyxproblem.

Stolpen till vänster i bild är pontonbryggans förankring, bryggan stiger eller sjunker längs med stolpen beroende på hur högt vattnet är. Just nu är bryggdäcket alltså så lågt att jag inte fick med toppen på stolpen i bilden.

Efter Bratislava är Donau uppdämd till en enorm sjö som mynnar i en 34 km lång och mycket bred kanal fram till slussen Gabcikovo. Kanalen är ökänd eftersom det bildas otäcka vågor även vid måttliga vindar och det finns ingenstans att söka skydd. Fritidsbåtar varnas för att det kan vara farligt att gå här om det blåser åtta meter per sekund eller mer.
Men idag blåste det nästan ingenting, solen strålade och värmen steg till över trettio grader. Vi gled fram över ett glittrande Donauhav där Bratislava hägrade akterut och horisonten dallrade föröver. Slussningen tjugoen meter ner gick helt utan problem i sällskap med ett pråmförband (fyra lastpråmar i dubbla led som puttas fram av en pusher) och en ordinär 145-metare.
Ute ur slussen fångades vi av strömmen igen och det blev krokigt, grunt och smalt. Här upplevde vi någonting nytt. I VHFens trafikkanal rapporterade yrkestrafiken med jämna mellanrum var någonstans de befann sig och om de gick medströms eller motströms. ”Artemis zum Tal am kilometer 1799” och ”River Crown zum Berg am kilometer 1775” till exempel. Mycket praktiskt, gav bättre framförhållning än AIS. ”Meldepflicht” stod det i kartan på flera ställen, fast vi struntade i det. Som fritidsbåt måste vi helt enkelt bara se till att hålla oss undan och vara ur vägen. På ett ställe, när vi mötte tre stora fartyg på rad, valde vi att göra helt om och vända tillbaka till en passage med mera plats mellan de röda och gröna bojarna. Vågorna blir hejdlösa vid sådana möten, vattnet har ingenstans att ta vägen och båten kastas omkring hur som helst.
På hela dagen har vi mött ca tjugo fartyg av olika slag, inga andra fritidsbåtar utom ett par små snabba motorbåtar. Långa sträckor har vi glidit fram längs öde sandstränder kantade av cypresser (?) och helt utan tecken på mänsklig aktivitet. Inga vägar, inga kraftstolpar, inga hus, ren vildmark. På ena sidan Ungern, på andra sidan Slovakien. Den slovakiska gästflaggan är nedtagen och ersatt med en EU-flagga. Det stod också i kartboken.
Vi slog av motorn och guppade långsamt framåt i solglittret, klädde av oss nakna och duschade kallt i sittbrunnen.
Gästhamnen i Komarno är nog den fulaste och mest charmlösa hittills, men skyddad och inte minst djup nog. Vårt djupgående på 1.50 är inte idealiskt för Donau, ofta är marinorna för grunda. Många av de stora pråmarna och passagerarfartygen är mer grundgående. En pråm på över hundra meter kanske bara sticker 1.40 under vattenytan. Att de inte välter?
Vi hann med en cykeltur in till centrum innan det blev mörkt. Satte oss på en uteservering på ett litet trångt torg som hette”Europaplatsen”. Bilfritt. Omgivet av gamla stenhus, vaktat av en gotisk (?) kyrka och med pampig religiös skulptur i mitten. Fullt av familjer och lekande, hojtande barn. Här tar man med sig småbarnen när man går ut och fikar eller äter, nästan alla restauranger har en minilekplats fylld med leksaker bredvid uteserveringen. Vi beställde vin, ost, sallad, scones och bönsoppa. Häpnade över priset, det kostade nästan ingenting. Två dagar från Wien och vi är i en annan värld. Husen ser annorlunda ut, maten känns exotisk, språket begriper vi inte en stavelse av.

”Är ni från Tyskland?” frågade glassgubben på torget lite surt. ”Nej, Sverige.” sa jag. Hela hans ansikte lyste upp. ”Aah – Zlatan Ibrahimovic!”

Bästa köpet: USB fläktarna från Clas Ohlsson. Paddan gillar inte värmen.

Miro har kanske inte mysigaste marinan men servicen är det inget fel på. På morgonen överraskade han oss med två stora persikor. Två decimeter rökt korv fick vi också med oss från hans kylskåp. Han fick såklart en svensk medalj.

Igår blåste det så hårt att vi inte kunde fortsätta från Wien. Vågorna gick höga på Donau, rena Islandsberg i västlig kuling. Det blev en fixardag med kylskåpsreparation (Odd), shopping (Katinka) och veterinärbesök för rabiesvaccination (Sigge).
I morse var vädret perfekt, och vi rutschade ännu en dagsetapp nerför en allt grundare Donau. Vi inser nu att strömmen inte nödvändigtvis saktar ner även om vattennivån sjunker. Djupfåran blir ju samtidigt smalare. Vid ett av dagens möten med en pråm hade vi ett vattendjup på 1.70 samtidigt som farten var uppe i tio knop.

Medan det pågår hinner man inte tänka så mycket, men på kvällen kommer katastroftänkandet. Vad händer om vi går på grund? Jag har just kollat upp pegeln, dvs vattenståndet vidare mot nästa hamn som är Komarno, och prognosen för imorgon är 174 cm… Det värsta är som sagt att det är så svårt att köra sakta. För att ha styrfart måste man åtminstone köra två knop fortare än strömmen. Det vill säga minst sex knop.
Natthamn i Bratislava är ”Dodo’s Marina”, en legendarisk kombinerad huspråm/restaurang längst in i en trång blindtarm en halvmil utanför centrum. Efter tilläggning cyklade vi in och tog en lemonad resp. öl på den hypermoderna och ändå mysiga strandpromenaden (tänk Lindholmen i Göteborg) och kände att vi inte behövde trava runt i ännu en medeltida stadskärna.
Morgondagens etapp är 100 km och en sluss, dags att släcka lampan.

Många bilder i kameran men inget wifi.

Alla donauseglare känner Ella på Dodo’s i Bratislava.

Till middag blev det stekt stör och langosh. Nattsömnen blev sådär. 

Säg Wien, och jag tänker på vals och finkultur. Inget som lockar mig. Så dumt. Varför har jag aldrig varit här förut? Varför har jag låtit förutfattade meningar hindra mig från att flyga hit över en helg när det kostar så lite?  Igår tog vi en hopon hopoff buss runt innerstan. Turen skulle ta en timme, men vi var tvungna att åka ett varv till. Vi steg aldrig av, ett varv räckte inte för att ta in alla vackra byggnader och lockande platser som rösten i hörlurarna berättade om.

Man blir glad av Wien. Det är rent, luftigt, grönt och framför allt vackert. Massor av turister förstås, fullt av mötesplatser, torg och cafeer.  Trafiken känns konstigt nog inte alls påfrestande fast spårvagnar, hästskjutsar och bilar trängs med varann. Här skulle man utan vidare kunna tillbringa en vecka och uppleva nya spännande saker varje dag.

Vi har hunnit med en guidad tur bakom kulisserna i Spanska Ridskolan (tyvärr fotoförbud) samt en konsert med Wien Royal Orchestra som vi blev shanghajade till när vi kom upp ur tunnelbanan framför Peterskyrkan. Försäljare klädda i tidstypiska dräkter sålde biljetter till kvällens föreställning som innehöll Mozart och Strauss och dessutom både balett och operettsång. Nu är jag ingen expert på klassisk musik, men jag tror ändå att vi fick uppleva någonting i absolut toppklass. Sådär som när håren reser sig på armarna och tårarna kommer. En ung pianist vid flygeln gjorde osannolika saker. Primadonnan sjöng så att det slog lock för öronen och man ville bara att hon skulle fortsätta, det var en sån där röst som man inte tror finns i verkligheten, live, utan en enda falsk svajning, njutbart och mjukstarkt ända upp till höga C. Hela publiken stod upp och stampade och hojtade sig till tre extranummer.

Imorgon fortsätter vi till Bratislava. Idag blåser det för mycket, och dessutom ska Sigge få en rabiesspruta på en kvällsöppen veterinärmottagning. En annan gång ska jag resa tillbaka till Wien, för jag känner mig långt ifrån mätt på den här stan.

Jag skriver detta torsdag kväll i den lugna marinan i Krems und Stein, dit vi kom efter en cirka tre timmar lång forsränning från Melk.
Fem knop medström är riktigt häftigt. Vi forsade fram i tio knop på låga varv, det gungade och krängde och varje möte med en pråm eller hotellkryssare i de smalaste passagerna fick det att pirra i magen. Fast det var gott om plats, det såg bara inte så ut på håll. När man väl möttes var det ändå med femtio meters marginal mellan skeppen. Men svallvågorna efter jättarna ställde till oreda ombord när saker flög omkring och bytte plats, det blir konstiga svall när det är grunt och smalt. Två och åttio var det minsta vattendjupet jag såg, då hade Donau bråttom.
Dagen började med en guidad tur i klostret Melk. Vi hade förtöjt på anvisad gästplats vid en ponton alldeles nedanför staden Melk, som är vacker och pittoresk men helt ockuperad av turister. Klostret är fortfarande i full gång, med bland annat en klosterskola med 900 elever. Guiden talade bara tyska, men det var tur att vi inte försökte oss på att vandra runt på egen hand. Vi skulle gått vilse. Dessutom förstod vi ändå en del av vad hon sa. Till exempel att barocken ville ta ner himlen på jorden, och att illusioner var viktigt.
Överdådet var absurt, på alla sätt. Kilovis med bladguld överallt. Relikskrin täckta av juveler, en underkäke från ett helgon infogad i en hisklig guldkonstruktion, översållad med diamanter. Enorma, överlastade salar och hundrasextio meter långa pelargångar.
I kyrkan blev det definitivt för mycket. Frid och kontemplation var det inte tal om i den makabra, helförgyllda helgedomen, jag kände mig bara beklämd. En sådan förkrossande manifestation av makt och förtryck. Där fanns bland annat två glassarkofager innehållande påklädda skelett, så kallade ”catacomb saints” som skänkts till klostret av den kejserliga familjen. Det ena okända liket hade fått namnet Friedrich, det andra var namnlöst.
Nu får det räcka med kyrkor ett bra tag framåt. Bilder kommer när det finns wifi.

När vi kom tillbaka till båten hade hotellskeppet Viking Prestige lagt till utanför oss. Strömmen framifrån var stark. Otänkbart att försöka vända. För att komma ut på ett kontrollerat sätt måste jag köra långsamt framåt, precis så sakta att strömmen ändå pressade oss bakåt. En utmaning inte bara på grund av stenskravlet mot land, dessutom var stålvajrar spända från pontonen bakom i vattnet akter om Viking. Det gällde att i rätt ögonblick dra på gasen och kasta sig ut åt höger direkt bakom hotellskeppets akter innan den starka strömmen längre ut tog tag, och utan att smälla i vår mast som sticker ut en bit.
Det gick vägen, tack vare bra teamwork och ordentligt taktiksnack innan. Jo, jag känner mig rätt stolt över den manövern.