Igår kväll skrev jag ett missmodigt inlägg om de senaste dagarnas vedermödor. Än en gång hade vädret ändrat våra planer, vi tillbringade natten till tisdag i den jättelika marinan i Marmaris där Ellem ska stå på land i sommar. Marinan har tusen båtplatser i vattnet. Det var fullt, vi blev anvisade kajen där toapumpen står, alldeles intill den dubbla sjösättningsrampen där två jättelika kranar sjösatte båtar på löpande band, under ett helvetiskt oväsen.

På morgonen fortsatte vi söderut, fyra timmar över öppet vatten. Ingen segelvind men vågorna rullade fortfarande mäktiga efter den senaste veckans hårda blåst och jag blev tvungen att ta en sjösjuketablett.  Vinden började igen medan vi försökte ordna till en trygg ankring för natten i en trång vik mellan branta, skogklädda bergssidor. Vindbyar snodde runt från alla håll. Till slut låg vi med både en lång lina fastknuten iland och två ankare utlagda i V-form från fören. Nattmörkret var kompakt, utan måne.

Idag känns det helt annorlunda och jag väljer att inte publicera min handskrivna klagolåt. Sådär kan det vara. Nattsvart ena dagen och ljusblått nästa. Undrar om det finns något mönster? Jag skulle kanske titta tillbaka på våra tidigare seglingsperioder och kolla när känslorna av hemlängtan och depp dyker upp.
Allra längst in i bukten Ekincik, bara en liten bit från vår nattvik, hittade vi den perfekta hamnen. Den rymmer bara ett tiotal båtar, är helt nybyggd och finns inte med i Heikells pilotbok annat än som turbåtshamn. Vilken tur att vi chansade och gick ända in bakom vågbrytaren för att kolla. Lite längre ut i bukten mynnar det berömda Daliandeltat med den antika staden Caunos. På sommaren är detta ett ”very crowded” turistmål, men nu ligger turbåtarna sysslolösa vid kajen.
Vädret är lika konstigt här som hemma, fast tvärtom. Kallt och blåsigt. Alldeles för kallt att sitta ute och äta middag. Vi myser nere i salongen och sover med två yllefiltar.

Vart går vi imorgon? Vi startar klockan sju och går mot Göcek. Det ser ut att vara lugnt några timmar på förmiddagen. Sjögången får man stå ut med. Planen är att fira min 69-årsdag i Fethyie. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Kvällsgrillning.

Odde rodde ut vårt extraankare.

Stackars kossorna går fritt men stapplar fram med frambenen hopbundna med huvudet.

Så här fint är det också ibland.

På väg ut från Marmaris körde vi nästan på en stor sköldpadda.

Efter Knidos gick vi till Palamut för att handla, men det var ett riktigt bottennapp, förutom att vi kunde fylla på vår vattentank i hamnen. Palamut hade inte öppnat än, en ren badort som bara finns till för solstolsturister.

Vi fortsatte direkt till Mesudiye, en idyllisk liten vik där man bara kunde ankra. Vi tog dingen iland och gick rakt i famnen på krögaren Ogun som sett vår svenska flagg och sorgset undrade om vi kände Hugo Tiberg. Hugo är en känd profil bland svenska medelhavsseglare, så det är klart vi sa ja. Det visade sig att den årliga svenska eskadern med Hugo i spetsen brukat ankra upp här och komma till Oguns restaurang. Vi fick försöka förklara för honom att det sedan några år inte finns något intresse bland svenska seglare att segla eskader i Turkiet. Man kan verkligen fråga sig varför. Hamnarna är fulla av ryssar, holländare, engelsmän, tyskar. Detta är segelcharterland i lika hög grad som vattnen runt Peloponnesos. Hittills har vi inte upplevt någonting som skulle få oss att undvika Turkiet. Tvärtom.

Nästa natt tillbringade vi också för ankar, i den lilla skyddade viken Dirsek. Alla platser vid den enda resaturangpontonen i Dirsek var upptagna av en belgisk eskader. Vi gick inte ens iland.

Så kom vi till Bozburun. På långt håll såg vi masterna av hundratals gulets, de vackra, ålderdomliga och piratskeppsliknande turkiska utflyktsbåtarna som syns överallt i den här delen av Medelhavet. De byggs i Bozburun, och har sin hemmahamn här på vintern. Under säsong kör de turister i området runt Marmaris och Göcek.

Idag har vi gått en riktigt jobbig men också otroligt vacker bergsvandring, och vi har träffat på den första landsmannen sedan vi kom in på turkiskt vatten. Han heter Kalle och har både båt och hus här. Han berättade att allt fler guletskeppare fått det svårt ekonomiskt sedan turismen börjat dala, och att det påverkar hela samhället. Den som tror att hen stöttar den turkiska befolkningen genom att inte resa hit, har väldigt stor otur när hen tänker…

Nu sitter jag torsdag kväll nere i salongen och skriver blogg och försöker koppla bort cigarrlukten och skränet från ryssarna i grannbåtarna. Igår var det holländare på alla sidor om oss. Charterbåtarna kommer och går i flock, ofta anförda av någon ledare i utmärkande klädsel. Besättningarna har likadana tröjor med stora tryck på ryggen. Ledaren kommer först och springer sedan omkring på kajen och skriker anvisningar till sina kamrater när de backar in. På många båtar är det enbart män. De kvinnor jag sett ombord på eskaderbåtarna sitter snällt stilla i sittbrunnen tills allt är lugnt och förtöjt.
Charterseglare verkar också vara besatta av renlighet. De stinker av schampo och rakvatten på flera meters avstånd. Har de inte en ölburk i handen så har de en badhandduk och är på väg till duschen.

Nästa etapp Marmaris.

Apelsinpaus på toppen. En skog av guletmaster skymtar i viken.

Det hade regnat hela natten. 

Oväntat möte. Två stycken stora sköldpaddor!

Fiskhandlaren. Vi köpte två megamakrillar.

Makrillen var ingen vanlig makrill. Mörkröd som tonfisk i köttet. Den ena blev till inlagd makrill enligt svt:s recept med vinäger, dill och rödlök. Kanongod!! Räckte till middag för två, med grovt bröd. Den andra gjorde jag inkokt, med 2 dl vinäger istället för 2 msk ättika, som inte finns här. Den äter vi till middag ikväll. Steka fisk ombord går bort, osar för mycket.

Mesoudiye. Så himla vackert och mysigt. 

”Hälsa till Hugo Tiberg när ni kommer hem! Han brukade komma hit i sällskap med flera båtar.” Vänligheten är total utan att vara påträngande. Hittills har vi aldrig varit utsatta för några oönskade kontakter, bara vänliga hälsningar och trevlg hjälpsamhet överallt.

Ellem ankrad på redden.

En vänlig grönskas rika dräkt… Frodigheten är överväldigande. Luften är fylld av dofter och miljoner surrande bin, koltrasten kvillrar outtröttligt och olivträden blommar som galna. 

”Knidos är en plats där det är lätt att förflytta sig tillbaka i tiden” skriver Heikell i vår pilot över Östra Egeiska havet. Ja, såhär års när man är relativt ostörd här, innan horder av turister väller in, kan man verkligen gå vilse i humlesurr och blomdoft 300 år före Kristus.

Knidos kan vara den mest romantiska plats jag någonsin varit på. Om jag fick välja en plats att förlova mig på, skulle det bli här. Det är vackert så det värker, och samtidigt hemlighetsfullt och lockande. En djungel av växtlighet bäddar in fallna pelare och kringkastade, ornamenterade stenblock, ett spindelnät av steniga stigar vindlar över kullarna, mörka, avspärrade valv gapar ner i underjorden. Efter var och varannan krök av stigen får jag känslan av att ingen varit här före mig, vilket naturligtvis är absurt.
Sedan den brittiske konsuln Newton på 1800-talet hittade ett elva ton tungt, massivt marmorlejon på Knidos och genast tog hem det till British Museum, har generationer arkeologer från hela världen ägnat sina liv åt att gräva här. Den forna handelsstaden är minst lika berömd som Efesos, men fortfarande långt ifrån utforskad.

Vi förtöjde Ellem på samma plats som handelsfartygen gjorde för tvåtusen år sedan, och har tillbringat två dagar med att vandra bland blommande ruiner och klättra i berg. Här finns en restaurang, men ingen affär och ingen wifi. Några gånger har det kommit bussar med helglediga turkiska familjer som spridit ut sig bland ruinerna och sedan kommit ner på bryggan för att fota sig längst ut bredvid Ellem. Ett ungt par bad om lov att få sitta längst akterut medan jag tog en bild.

Den moderna fyren högst upp på berget är ett givet mål om man är något sånär säker på fötterna. Det finns en smal och bitvis försvunnen stig, vi gick fel och hamnade först uppe på en ännu högre bergstopp med ett gammalt vakttorn. Så förfallet att inte ens Odd hade lust att klättra upp i det, tackochlov.

Tillbaka i hamnen träffade vi den oerhört sympatiske Mehmet som lever på att segla sin båt Cape Horn runt om i Medelhavet. Tio regattor om året brukar det bli, berättade han. Han seglar med betalande besättning och med vänner, och sponsras av Bodrum Marina. Vi kom fram till att vi hade varit med i samma regatta, Göran Schildt Memorial för två år sedan. Mehmet visade sig vara en guldgruva av information om fina ankringsvikar och sevärda platser längs vår rutt. Hans syster arbetar på Marmaris marina där Ellem ska vara i sommar. Nu är vi vänner på Facebook och Instagram, vi har lovat att ringa honom vid minsta problem som uppstår under vår segling (”jag svarar 24 -7!”), och han har en stående inbjudan att komma med sin familj till Flatön och bo i vårt gästhus. Ännu ett bevis på att det som skiljler eller förenar oss människor åt, inte har med nationalitet att göra. Man kan ha mer gemensamt med en person från Turkiet än med någon från Uddevalla. (Inget ont om människor från Uddevalla.)

Några bilder kommer här, men det mesta får vänta tills vi har wifi om några dagar.

Planering.

På väg upp till fyren. Utsikt mot Knidos båda hamnar. Ellem syns vid bryggan längst till höger.

Nej, dit upp klättrar vi inte.

Det var ju dit bort vi skulle…

Äntligen uppe och apelsinpaus i skuggan.

Ellem ligger förtöjd längst ut på bryggan. Så liten att hon inte syns.

Så här är det att komma i hamn i Bodrum!????  Allt är bra, tandläkaren behövde inte borra, och även om Bodrum marina är rekorddyr för våra vanor (800kr/dygn!) så var det värt varje krona att bli hänvisad till en bra tandläkare som talade perfekt engelska. Han tog bara 200kr för röntgen och grundlig undersökning och ordination, så det jämnar ut sig.

Tidigt i morse, när jag skrev nedanstående, var tankegångarna lite dystra, efter en tröttsam ankring. Vi låg fint för nattankar inne i viken i Akyarlar. Skyddade för alla vindar utom sydlig. Fem meter djupt och tjufem meter kätting ute. Det skulle komma lite vind vid fyratiden från nordväst, men vi hade snorklat och sett att ankaret grävt ner sig djupt i leran, så vi kände oss trygga. Dessutom var ankarlarmet på, såklart. Om vi började dragga skulle pipet från Garmin väcka oss.

Halv fem pep larmet. Upp i nattkläderna, inte tända några lampor och förstöra mörkerseendet, upp i styrhytten. Vinden skakade i båten – från sydost. Ellem hade svängt runt i ankarkättingen och drivit närmare land, och tydligen låg det sten på botten för djupmätaren visade bara 1,60. Vid 1.20 står vi på grund. Jag startade motorn och tände däcksljuset, Odd drog på flytvästen och gick upp på fördäck, tog in fem meter på kättingen så att Ellem kom bort från grundet. Vinden fortsatte att snurra runt från alla håll, för att till slut avta. Vi låg fortfarande för nära land, men på fyra meters djup. Som den ängsliga typ jag är satt jag vakt tills det blev ljust, medan Odd somnade om.

Natten kan inte beskrivas som dramatisk eller farlig, det här är sånt som händer. Vi borde ha ankrat längre bort från land, vi borde ha räknat med att det otänkbara – sydlig vind – skulle kunna inträffa. Men det är såna här erfarenheter som gör att även jag har börjat tänka på hemsegling. (Odd har alltid haft med en hemresa i Planen.) Man ska inte vara för gammal och segla i Medelhavet. Vi är inga superseglare, marginalerna krymper. Hur frisk och stark jag än är vid 68 år, så börjar jag känna av att kroppen inte är nylevererad. När jag fyllt 70 vill jag inte befinna mig på öppet hav i dåligt väder. Muskler och leder ställer inte upp på vad som helst längre, jag går sönder lättare och det som går sönder tar lång tid att läka. En natt med störd sömn kostar mer nu än för tio år sedan. Jag vill komma hem till Flatön med flaggan i topp, inte på grund av någon sorts kroppsligt eller båtmässigt haveri.

Nu är klockan åtta på morgonen, Odd sover fortfarande och det regnar. Dagens planer är omkastade. Vi går inte vidare mot Datca och en blåsig natt i osäker natthamn. Vi går till Bodrum och försöker hitta en tandläkare till min ömmande kindtand.
PS. Brödet blev perfekt!

Ungefär som att skriva in sig på Sheraton. Fem minuter efter vår ankomst hade de bokat tid hos tandläkaren åt mig.

Det är alltid lite pirrigt första gången vi ska ankra för natten. Särskilt om det är på ett helt nytt ställe. Runt Samos, Leros och Kalymnos finns ju favoritvikar där vi lärt oss hur det är att ligga för ankar i olika vindar. Här i Turkiet har vi ingen aning, utan måste förlita oss på Heikells seglarbibel. Enligt den är viken i Akyarlar ganska skyddad för nord och nordväst, även om man får vara beredd på ”gusts”. Det är fallvindar som uppstår på läsidan av öarna, när vinden pressat sig uppför berg och kullar och sedan accelererar som vinande vindkulor nerför på andra sidan, där man ligger i godan ro och tror att man har lä.

Akyarlar är inget mysigt ställe, bara en natthållplats på vägen österut. Viken kantas av stora, fula  och vita semesterholkar i ett ändlöst betonggytter. Vi ankrade först i den ände där det finns något som liknar en by, men lyckades inte få ankaret att fästa i den hårda sandbotten. Efter snorkelinspektion (Odd) flyttade vi oss tvärs över viken, och här har ankaret grävt ner sig bra i leran. (Min tur att snorkla.) Det är +20C i havet så det var ingen större bragd.

Här finns inget wifi, så jag sparar på megabyten genom att skriva blogg i Anteckningar och sen lägga upp på nätet i efterhand. Det gäller att hushålla när det kostar 249kr extra i veckan för ynkliga 2 GB. Akyarlar skulle jag garanterat gjömma direkt om jag inte hade skrivit detta klockan 21.00 i sittbrunnen, efter en god middag på bönpasta och tomatsås på lammfärs och zucchini, med jordgbbar och grädde efteråt.

I Omnian på gaslågan bakas ett experimentbröd av mungbönor, ägg, solrosfrön, pumpafrön, sesamfrön och havregryn. Bland annat. Egentligen behövs chiafrön och en mixer, så det blir kanske fiskmat av baket.
Nu tonar kvällsbönen ut över vattnet och blandas med ekot från en annan, mer avlägsen minaret.
Här är ändå ganska underbart.

I Grekland firas påsken nästa vecka. I den grekisk-ortodoxa kyrkan är påsken en stor och viktig helg, helgon och reliker bärs runt i procession på gatorna, kyrkorna är fulla och det finns en massa ritualer knutna till påsk. Inte trams om häxor och blåkulla, som hos oss, utan heliga och symboliska handlingar som alla utför med stort allvar. Till exempel tar man med ett vaxljus till kyrkan, och får det tänt av prästens ljus, vars låga förmedlas vidare från person till person. Lågan måste hållas brinnande tills man kommit hem. Vi upplevde det på påskdagens kväll (tror jag det var) i Bulgarien vid Svarta havet, när vi kom tillbaka till båten en tidig vår. Känslan av tacksamhet och glädje som vid ett givet ögonblick spred sig i den fullpackade kyrkan, var så tydlig att man kunde ta på den. Människor som stod nära log mot oss och sa någonting om ”Cristos” som vi inte förstod. Senare fick vi förklarat av vår bulgariske värd Stefan, att det var tradition att hälsa varann med frasen ”Kristus är uppstånden” vid en speciell punkt i gudstjänsten.

Vi kommer inte att få uppleva påskfirandet här i Pythagorion eftersom vi – kors i taket – då befinner vi oss i Turkiet. Där blir det istället böneutrop varje dag från minareterna. Det stör mig inte alls, tvärtom. Det är trist att vi har tagit bort så mycket av klockringningen från våra kyrkor. Inte för att jag är det minsta religiös, men både böneutrop och klockringning ger en känsla av att höra till, att ingå i en speciell människoflock. Och människor är beroende av att höra till, så är det bara.

Vi fick ändå känna på en närmast religiös upplevelse igår, när vi gav oss iväg på cykel för att hämta vatten vid en helig, underjordisk källa. Femhundra år fKr byggdes en tunnel tusen meter genom berget, för att förse Pythagorion med vatten från källan. Ovanför platsen där vattnet rinner upp ur marken, i en dalgång mellan två bergsmassiv, har det byggts ett litet kapell, Agios Ioannis. Hit kommer människor långväga ifrån för att hämta hälsovatten, det sägs att den som en gång druckit vattnet alltid måste återvända till Samos. Det var Heidi som visade mig källan under vår orkide´vandring tidigare i vår.

Elva stora petflaskor fylldes med heligt, klart och gott vatten. Vi har lovat varann att den sista plastflaskan är köpt, vi vill inte fortsätta bidra till berget av vattenflaskor som fyller alla soptippar här. Efter nästan fyra timmar och 13 km var vi tillbaka i båten med blytunga ryggsäckar och lika välfyllda sinnen. Vi somnade båda två på stört, helt utslagna av intryck. På kvällen firade vi påskafton så gott det gick, med rökt lax, kokta och färdigmålade ägg, potatisgratäng och mystiska tyska sillkonserver. Samt snaps och norska båtgrannar.

Blomprakten är enorm såhär på våren, efter allt regnande.

Källan ligger vid 6. Där lämnade vi cyklarna och följde en stig som ledde till ingånge av Epidavros tunnel. Jag är glad att den är stängd såhär års. En kilometer i en trång gång genom berget, nej tack.

Vem kan gissa att stigen börjar här? Utan Heidis lokalkännedom hade vi missat mycket.

Långfredag hemma. Ingen påsk här i Grekland (förrän nästa vecka), bara tretton grader och iskall vind. Hemma är det full sommarvärme och familjen firar påsk – utan oss för första gången någonsin. Å andra sidan kommer vi hem tidigare än normalt, till första barnbarnets studentfest i maj. Förmodligen snöar det väl i Göteborg den dagen…

Om jag någonsin behöver läka sår i själen ska jag resa till Samos och vandra. Igår gick Odd och jag, ledda av Heidi, en tretimmars tur upp förbi Spiliami klostret och de gamla stenbrotten, ner i dalen på vägen mot Mytilini och sedan på slingrande stigar 450 meter upp i pinjeskogen. Under en apelisnpaus på vägen pekade Heidi bort mot bergsmassivet i norr, där ett smalt vitt band rullade i kringelikrokar ner mot slättlandet. Den vägen leder till de sagolikt vackra bergsbyarna bland norra Samos högsta toppar. ”Det tar en dag att gå dit”, sa Heidi. ”Sen kan man övernatta i Manoletes innan man går hem igen.” Odd och jag har kört bil dit en gång, uppför en smal väg från Näckrosdalen. Dvs Odd körde, jag blundade nästan hela tiden genom hårnålskurvorna på vägen upp. Sommartid är det tjockt med turister på de smala åsnestigarna mellan byarna, men vår och höst är det en magisk upplevelse att komma hit.

Heidi börjar varje dag med en promenad i bergen på minst två timmar. Det är ett behov sen ungdomen i Molde i Norge. Att gå på tur i fjellet var en del av livsstilen och Heidi blir uttråkad av platta landskap. Det är omöjligt att beskriva i ord en vandring som igår, bilderna får tala. Jo, det är kallt, bara 13 – 14 C och blåsigt. Så blåsigt att vi inte klarar att sätta focken på rullen i förstaget. Kanske kan vi inte kasta loss förrän på tisdag.

Tolv kilometer. Inte så långt på plan mark. Men vi gick snabbt i tre timmar. Det krävde en lång tupplur efteråt.

Fjärilsinvasion, stora svärmar kom med vinden från Turkiet igår.

Heidi är bara något år yngre än jag, men springer som en bergsget uppåt, alltid först.

Nästan hemma passerade vi de här sällskapliga killingarna. De är instängda för att gödas i väntan på att bli påskalamm nästa vecka.

Idag krävdes påfyllning av grönsaker. Grönsaksbilen hade kanonfin dill och schalottenlök. 

Att segla i Grekland låter underbart, och är det också på många vis. Men det blir många dygn som fördrivs i väntan på bättre väder. Visst skiner solen, och visst är det 18C i vattnet. Men sedan vi kom hit i måndags kväll har vinden pendlat mellan noll och drygt femton m/sek nordligt, natt som dag. Vår första etapp går sex timmar söderut, till marinan i Didim, där det är möjligt att klarera in i Turkiet. Det ska fortsätta blåsa över hela påskhelgen, om man får tro prognosen. Vi går inte gärna om prognosen säger mer än fem beaufort, drygt tio m/sek. Det är visserligen medvind för oss, men prognosen är alltid i underkant. Om den säger tio, får man räkna med tolv – femton. Eller mer.

Nu gör det inte så mycket att vi får vänta några dagar, eftersom kylvattenpumpen till motorn behagar läcka och det kommer in havsvatten i motorrummet när motorn går. Inte så bra. Packningar och kullager måste bytas. Odd har demonterat pumpen och den har varit på renovering idag, vi håller tummarna för att den fungerar och håller tätt när den kommer tillbaks.
För övrigt är det gott om småfix, som att bara en spislåga på gasspisen fungerar, gummiflotten har skarvar som släpper och måste limmas, seglen ska hämtas från vinterförvaringen och hissas upp. Det går inte om det blåser som nu.

Att komma till Samos i april är att hoppa över den kalla, nyckfulla våren hemma och hamna direkt i midsommartid. Klippbranter och stenskravel är överdragna av mjukt böljande gröna mattor, med mönster i alla färger av vallmo, cikoria, prästkragar, blåklockor, risp, geranium, violer och en massa andra blommor som jag inte kan namnet på. Men jag sparar alla blombilder till imorgon. Då har jag stämt träff med norska Heidi som bor här och känner alla bergsstigar och blommor som sin egen täppa. Vi ska gå en tretimmars vandring bort mot Mytilini, har vi bestämt.

Jag dras till grönsaksaffären som av en magnet. Idag tog grönsakshandlaren mig i armen, där jag stod och plockade bland spenaten för att hitta de största och bästa plantorna. Kom, kom, sa han, och drog mig ut i kylrummet där dagens leverans av nyplockad spenat, rödbetor och sallad väntade på att packas upp. Lycka!

I båten äter vi bättre än hemma, och definitivt bättre än på restaurang. I går lagade jag ostgratinerad moussaka på aubergine, tomater och lammfärs, jordgubbar till efterätt. Idag blir det spenatsoppa med tärningar av fetaost och grekiska frikadeller, dvs köttbullar som jag kryddar med mynta, lök och persilja. Salladsskålen till lunch och middag innehåller spenat, bindsallad, persilja, dill, rödbetsblad, tomat, gurka, salladslök, morot, solrosfrön och svarta oliver som jag lagt in själv. Olivoljan har vi köpt av Anitta, som är segelsömmerska förutom att hon odlar apelsiner och oliver. Vi dricker retsina och vatten till maten.

Det blir vemodigt att lämna Samos, vem vet när eller om vi kommer tillbaka. Vi har börjat fundera på en långtidsplan för att segla hem till Sverige.  Man vill inte vara kvar i Medelhavet i åttioårsåldern. Men jag ser fram emot att uppleva Turkiet igen. Vi kom ju till Medelhavet 2016 via Donau och Svarta Havet, och seglade utmed den turkiska kusten söderut innan vi hamnade på Samos. Vi ankrade i sagovikar, trängde oss in i fiskehamnar och ankrade på redden utanför alltför dyra och snofsiga marinor. Överallt blev vi vänligt bemötta av nyfikna och snälla människor, och kände oss både trygga och välkomna. Jag har bloggat om det här.  http://katinkabloggen.se/2016/05/18/18-maj-i-canakkale-kunde-jag-stanna/ Och här: http://katinkabloggen.se/2016/06/02/  Och inte minst här: http://katinkabloggen.se/2016/06/05/

Jag somnar till vågornas kluck och fantasier om min trädgård där hemma. Drömmer om pumpor, krasse och solrosor där det nu bara är ett ganska skräpigt fält täckt av ensilage. Igår åt vi bondbönspesto, bara för att jag måste ta reda på om jag ska odla bondbönor eller inte. Det låter så gott när Sara Bäckmo skriver om dom, men Odd har barndomsminnen av bittra bönor som växte i munnen. Peston smakade nästan som guacamole, så det blir sådd när vi kommer hem. Odd tycker det kan räcka med tio plantor.

Vi får väl se.

Vild fänkål och timjan, det blir extra krydda i dagens middag.

Min dagliga tur till grönsaksaffären giv mig idag…

Odd har en ”va-faan-dag” med kylvattenpumpen.

Men det löser sig förstås, som vanligt. <3

Klockan är 14.00. Om en liten stund lyfter planet från Samos mot Athen. Därifrån flyger jag vidare till Amsterdam och 22.20 möter Odd på Landvetter. Det är snabbt. Jag önskar att det gick att ta tåget istället, på ett realistiskt sätt. Om det inte tog mer än två dygn skulle jag hellre åka tåg och få lite bättre miljösamvete.

Allting går förresten mycket fortare än förr. Två och en halv månad har bara susat förbi. De senaste veckorna, när jag varit ensam i båten, har jag knappt hunnit vakna innan det varit dags att sätta på dieselvärmaren och tända lampor mot kvällsmörkret. Det börjar skymma vid halv sex och är kolsvart halv sju. Men det är fortfarande +21C i vattnet. Jag simmade i morse, för sista gången i år, i sammetslent vatten.

Två och en halv månad. Vad har hänt? Vi tog oss från Poros på Peloponnesos via Cykladerna tillbaka till Samos, för att möta upp Joar och Jossan. Det var mycket besvärligare än vi trott, och tog många fler dagar än vi räknat med, tack vare blåsten som aldrig ville vara lagom. Det blev många och långa motortimmar för att passa på de korta väderfönster som öppnade sig. Några underbara seglingar blev det ändå, till exempel nattseglingen från Mykonos till Ikaria, etappen från Ikaria till Marathocambos och så den allra sista seglingen från Arki till Pythagorion. Då när välkomstkommitten av delfiner mötte oss i höjd med Agathonisi, som de nästan alltid gör. När jag tänker efter, så är våra bästa seglingsminnen från de gånger vi är på väg tillbaka till Samos.

Vi fick för första gången besök hemifrån.  Joar och Jossan tog en restresa till Pythagorion och vi hann gudskelov tillbaka dit i tid. Hade vi inte passat på det kortkorta väderfönstret på Ikaria hade vi blivit inblåsta där ännu längre, och missat dem!  Nu har vi äntligen lärt oss läxan –  aldrig stämma träff med nära och kära som tar en charterresa till någon ö, om vi inte redan befinner oss helt nära.  Det blåste för mycket för någon seglingsutflykt till Arki, som vi hade sett fram emot, men vi fick till åtminstone en fin ankring med bad runt båten. Det var den vädermässigt sämsta veckan på hela sommaren, kallt och blåsigt. Men Pythagorion är fint oavsett väder, med shopping och mysiga tavernor, så de var nöjda även om Odd och jag hade haft planer för helt andra upplevelser. De fick å andra sidan se ett grekiskt sjukhus från insidan, och man kan väl säga att det på sitt sätt ändå blev en oförglömlig semester. 😉

Jag höll igång träningen och började jogga! En verklig mental seger. Att promenera varje dag är inte svårt att få till, men därifrån till att att dra på sig träningskläder och jaga upp pulsen är ett stort steg. Maten däremot har gått som på räls. De nya kostvanorna med lchf och 16/8 sitter säkert även i Grekland, det kräver inte särskilt mycket engagemang att äta rätt längre. Att laga mat i båten är en ren fröjd, så fina råvaror som det finns. Det enda jag saknar är fröknäcke och creme fraiche. Men något ska man ju ha att längta efter, förutom barn och barnbarn förstås.

Jag provade på att vara ensam i båten för att få skrivro. Odd reste hem i förväg för att ta tag i sina projekt. (Musslor, vad annars?) Det tog mig en vecka att få till egna rutiner, och det var inte alltid underbart. Tiden gick konstigt nog ännu fortare än när vi var bägge två ombord, plötsligt kunde dagarna vara förbrukade utan att jag hade gjort något alls värt att komma ihåg. Tankarna flög omkring åt alla håll som en måsflock och det fanns inte lust till någonting. Andra dagar var fulla av energi, skrivande och aktivitet. Det behövs nog mer än tre veckor för att komma underfund med varför det blir som det blir. Ensamt och passivt vissa dagar, full rulle andra.  Vi har ju trots allt gjort det mesta ihop i 42 år, jag är inte van vid bara mig. Bröllopsdagen 6 november firades, för första gången tror jag, på varsitt håll.

Vi skildes från nyvunna seglarvänner i Galatas på Peloponnesos.  Nya relationer uppstår hela tiden när man seglar. Jag tror det beror på att tiden man har på sig är så kort. Man tar kontakt utan att vara blyg så fort man ser en svensk flagga. Samtalen kommer snabbt in på väsentligheter, man märker nästan genast om det är en person man klickar med eller någon som inte berör (eller verkar vara en riktig idiot). Att skiljas från nya vänner som man just börjat gilla på allvar är inte roligt. Även om man lovar varann att hålla kontakten, så vet alla innerst inne hur det oftast blir med den saken.

Andra seglarvänner umgicks vi med intensivt. Rolf och Lena i Blue Pearl känns som om de alltid har funnits där, fast vi inte kände varann för tre år sedan. Till våren hoppas jag att vi träffas i Turkiet. Där hoppas jag också att vi återser Sarah och Brian och labradoren Pepper på Tutela som tillbringar hela vintern i vattnet i Samos Marina. Sarah är bästa promenadkompisen, hon är helt outröttlig och så snabb. Hon promenerar i åtta km/tim vilket är ungefär min joggingtakt, a perfect match!

Att klara av tre veckor själv i båten gav självkänslan en kick. Jag kan! Jag deppar inte ihop och får inte panikångest av att vara ensam. Jag vaknar och somnar som vanligt, skriver och motionerar och äter och lyssnar på svenska nyheter och väldigt mycket på mina musiklistor. Handlar och diskar och går med soporna och så var den dan slut.  I slutet av februari, början av mars, gör jag gärna om det några veckor. Sarah har lovat rapportera om hur våren och mandelblommen fortskrider.

Vinterkapell på.

Höstmys ombord. Syrrans hemstickade sockar och ett glas vitt, bra musik och ljus och värme. Vad behöver man mer? Sin man kanske? Så här firade vi vår 42-a bröllopsdag, med att skicka mysbilder till varann. 🙂

Några vilda cyklamen får följa med hem i ryggsäcken. Växer som våra vitsippor i grusslänterna så här års.

Några av mina egenhändigt pallade och inlagda oliver får också plats i ryggsäcken. Jag häller av lagen först och håller tummarna för att det går igenom säkerhetskontrollen. (PS Det gick bra!) Annars har jag stuvat undan sex burkar till under durken.

Såhär ser jag ut numera. Någon före-bild tänker jag inte lägga ut. Jag dög bra även som tjock, men mår så otroligt mycket bättre som smal.

Sista joggingturen hittade jag den här antika krukskärvan utplacerad på stenmuren. Den fick följa med till båten som en amulett. 

Morgonfiske pågår. Båten drar sig fram utmed linan in mot stranden. 

Pythagorion uppifrån I.

Pythagorion uppifrån II. Marinan uppe till höger i bild. Tack för i år!