Loggbok nr 12. Hemma efter 303 sjömil.
Sista etappen från Björkö till Flatön blåste det nästan ingenting, vi fick gå för motor hela vägen. Tilläggningen vid Svarteskärs brygga hade jag nojat mig ordentligt för, och tänkt ut diverse reservutgångar om jag skulle misslyckas vid första försöket. Där är trångt, grunt och lerigt. Även om jag har lagt till kanske 15 gånger under vår resa, så måste jag öva mycket mer på manövrering. Båten väger 6 ton och är ett stort vindfång, man måste ha fart för att kunna styra. Den beter sig helt olika beroende på om man lägger till med styrbords eller babords sida. Bogpropellern är fantastiskt när det gäller att kontrollera fören, men den hindrar ju tyvärr inte aktern från att svänga åt fel håll…
Men det gick i alla fall bra, om än inte perfekt. Jag var lite för försiktig och då blev det besvärligt för Odd att hinna få fast ett par förtöjningstampar. (Man orkar inte med bara handkraft hålla emot sex ton båt som vill driva iväg.)
Sen hissade vi det nyköpta flaggspelet som vi fyndat på Kryssarklubbens loppis och som Odd satt ihop i rätt ordning. Inget hafs här inte, varje flagga på sin plats! Det blev mycket ståtligt och syntes så långt att nyfikna grannar och vänner dök upp på bryggan. Champagnen öppnades liksom en flaska rosa Zinfandel (ett fjäskigt californiskt vin som det inte alls är fint att gilla, men som jag älskar).
När firandet och båtvisandet var över kändes det plötsligt lite tomt. Var äventyret redan slut? Måste vi verkligen gå hem och sova i huset nu? Jobba imorgon? Jag var dessutom inställd på att fem refuseringsbrev, från förlagen som ännu inte svarat, skulle vänta i min postlåda.
Först nu fattade vi hur fria och lediga vi faktiskt har känt oss i tolv dygn, när inga andra krav har funnits än att ta hand om oss själva och båten.
Resan i fyra ord och bilder: Väder! Navigation! Upptäcksglädje! Lycka!
Vädret. Timmarna mellan Samsö och Grenå glömmer vi inte.
Navigation. Utan vårens onsdagskvällar på Medborgarskolans kurs i Förarbevis hade det inte gått. Jag trodde aldrig att jag skulle lära mig och jag trodde aldrig att det skulle vara så roligt. Till hösten tänker jag läsa Kustskepparexamen.
Upptäcktsglädje. Plötsligt spred sig gamla segelfartyg som en flock fjärilar över hela bukten utanför Sönderborg. Vilken tur vi hade som råkade vara där just då.
Hamnen på västra Samsö. Lugnet före kulingen.
Grekland? Nej Grenå.
Lycka. Vi gjorde det!
Till slut: Inga refuseringsbrev i posten. Hoppas det betyder att förlagen läser noga.
Loggbok dag 11. Natthamn Björkö.
Adjö Läsö, vi kommer gärna tillbaka. Tidigt i morse joggade jag en runda runt ett sovande Österby. Plockade konvaljer i ett dike, stannade till vid Hedvigs Hus som har ett metertjockt tak av tång och ser ut som hämtat från Sagan om Ringen. På en informationstavla intill huset satt en skylt med historien om Hedvig som bodde här för inte alls länge sen, och om gamla tiders levnadsvillkor och husbyggnadsteknik. Ett citat fastnade i mitt huvud: ”Den samtid som inte förstår sin historia är blind.”
Jag tycker att det är en sanning som gäller både hus och människor. Inte så att jag är emot utveckling eller vill stanna kvar i tider som varit. Men jag önskar att jag visste mycket mer, om mina föräldrars och äldre generationers tankevärld och vardag. Min morfars mor Hannah, som förlorade fem barn och sin man, gifte om sig och födde åtta barn till, och sedan startade Bjärnums första sparbank. Vem var hon? Varifrån fick hon sin viljestyrka – med en försupen man och utan rösträtt i en liten håla på landet?
Men somliga berättelser måste man skriva själv om man vill veta hur det går. Våra franska båtgrannar med den häftiga jordenruntseglaren gav sig av innan jag kom tillbaka från min morgonrunda.
Vi lämnade Österby havn på Läsö 10.30 och har nu lagt till i hamnen på Björkö. 46 sjömil och 8 timmar senare. Det har varit en jobbig etapp med mycket vind och gropig sjö på Kattegatt, men inget avskräckande, tvärtom. När det blåste 13m/sek fick vi reva både storen och genuan, men kunde ändå fortsätta segla även om det var obekvämt med lutningen. ”Segelbåtar ska luta”, sa Odd när jag klagade och fräste. Jag tappar humöret när det kränger och gungar för mycket, det är en lärdom. Kanske hänger det ihop med att jag blir lite sjösjuk. Det hjälper att småäta, frukt, skorpor och lite allt möjligt. Men arg blir jag ändå. Särskilt när jag måste gå på toa och ramlar omkull på vägen. Fast kanske är det ändå värst för Odd som får stå ut med en svärande och skällande fru när vinden tar i.
Nu har vi det i alla fall hur mysigt som helst i salongen medan regnet skvalar på taket, Odd med en bok och jag med min Ipad. Imorgon är vi hemma. Och jag har seglat över Kattegatt för första gången. 🙂
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 9. Österby havn, Läsö.
I morse gick vi en lång promenad längs den blåsiga stranden i Hou, helt inställda på att kanske inte komma vidare idag. Prognosen sa 8 – 13 m/ sek rakt ostlig vind.
Men efter frukost visade vindkartorna lugnare siffror fram mot eftermiddagen, och vi beslöt att utnyttja det vindhålet för sen var det kulingvarning igen. Kanske skulle vi hinna till Saeby och ha ett bra utgångsläge för nästa dagsetapp till Laesö
Genom den smala öppningen i piren in till Hou vräkte vågorna in, och precis när vi skulle ta sats för att ta oss ut surfade en ketch (tvåmastad segelbåt) in. Den kunde inte manövrera alls, jag var tvungen att stanna och hålla åt sidan. När den hade rutschat förbi och jag drog på gasen hände absolut ingenting, vi satt fast i leran. Panik! Men med full gas back kom vi loss i ett svart moln av lera. Det är bra med 43 hästar, sa Odd nöjt.
Sen tuggade vi oss uppåt i gropig sjö mot Saeby, under idelig kontroll av DMI:s vindkartor med vindprognoser timme för timme. Vi hade två reträtthamnar på vägen, Aså och Voerså. Men vinden höll sig under 10 m/sek , och vågorna lugnade ner sig. Nya väderprognoser talade nu om ännu mindre vind till kvällen. Vi beslöt att lägga om kursen och gå vidare direkt till Laesö, även om det betydde ytterligare fyra timmars gång och en sammanlagd distans på närmare 40 sjömil.
Sista timmen kunde vi segla! Så underbart efter all motvind att glida fram i fem knop i kvällssolen, Odd provade att styra med rorkulten istället för ratten och var salig.
Nu sitter vi här i båten i Österby havn, och tror knappt det är sant, så som dagen startade. Vi fick en bra plats långsides, och runt omkring ligger flera svenska båtar – de första vi sett på hela resan, och alla större än vi. 🙂
Imorgon stannar vi här, hyr cyklar och struntar i väderprognosen för en dag.
Äntligen segling!
Full koll med sjökortet på tre ställen. Alla tre har sina speciella fördelar.
Fyren norr om Laesö.
Ellem i fint sällskap i Österby havn på Laesö.
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 8. Hou havn.
Vi hade satt klockan på 6 men vaknade kl 5 och kände: Vi sticker genast! Hamnbassängen i Grenå låg oljeblankt stilla, prognosen sa kuling mot kvällen men växlande under dagen, vi ville hinna så långt som möjligt under den vindluckan.
Matsäck med rågbröd, dansk rullskinka och dansk goudaost fixades, frukt och kaffe i termos, goda små skorpor är också bra seglarsnacks. Kvart i sju gick vi ut genom den trånga öppningen i piren och mötte dyningen från nattens 20 sekundmeter på Kattegatt.
Sen ägnade jag några timmar åt att oroa mig över dimbankar ( dis sa Odd), vindbyar och mörka åskmoln (regn sa Odd) medan vi turades om vid ratten en timma var, medan den andre vilade på soffan i salongen.
Autopiloten skötte styrandet, så det handlar bara om att hålla utkik och justera kursen vid olika waypoints. Det ösregnade och blåste kallt men inte mycket, inte tillräckligt för att segla. Vi höll våra sex knop, men tack vare motströmmen tog det ändå 7 timmar och 45 minuter att ta sig de 42 sjömilen upp till Hou, strax norr om Limfjordens mynning.
Efter ett tag kunde jag faktiskt slappna av och tro på att vi skulle hinna fram före vindökningen (prognosen talade om 13 m/sek efter kl 16).
Kvart i fyra surfade vi in genom en smal öppning till Hou Havn, och möttes av sömnig dansk fiskeidyll. Vi är den enda gästande båten.
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 7 hård kuling.
Kulingen tog i för allt vad den var värd och nådde 20 m/sek nu ikväll. Men nu tror vi den håller på att slockna. Några draksurfare på stranden gillade blåsten tidigare idag.
Odd har skruvat och svurit och ordnat fina förbättringar som vanligt. Nu finns det bra ljus i pentryt, säkerhetskrokar i sittbrunnen och utbytt dörrstängning till styrhytten. Samt lagat god middag.
Jag kunde inte skriva när det gungade, men har fått tiden att gå ändå. Bland annat har jag lagt ut kursen till Hou, norr om Limfjordens mynning, för morgondagens etapp. Det ska blåsa 5 – 10 m/sek och vi ska försöka komma iväg redan kl 8. Sträckan är 43 nautiska mil, den borde ta oss ca 7 timmar. Det är kanske i mesta laget men det finns flera reservhamnar på vägen.
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 7. Kuling!
Vaknar tidigt i en båt som gungar häftigt. Det ösregnar. Men inne i båten är det varmt och mysigt, och i styrhuset med fönster åt alla håll sitter man som i en glasveranda och betraktar den rasande naturen utanför.
Jag googlar på alla mina fem väderappar för att hitta lite hopp. Imorgon kan vi nog komma ett snäpp längre norrut, för att sedan på lördag eller söndag ta skuttet över till Läsö.
Idag blir det för min del långpromenad med kameran, handla inne i Grenå, skriva novell och träna ukulele. Odd ska ägna dagen åt båtfix och att koppla ihop VHFen med navigatorn.
Myshörna:
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 3. Strömlösa i Middelfart.
Idag skulle vi enligt väderleksprognosen ha legat kvar i Dyvik och väntat ut hårda vindar, eftersom passagen upp mot Fredericia inte erbjuder så särskilt mycket lä.
Men vi vaknade till bleke, kollade in helt nya väderprognoser på DMI och bestämde oss för att segla vidare.
Fast det fick bli för motor, vi måste hålla 5 – 6 knop om det inte ska ta evigheter att komma hem.
Under vägen testade Odd autopiloten, som fungerade perfekt. Det var en riktigt häftig känsla att inte se land och ändå veta precis var vi var och vart vi var på väg. Varför har jag inte tagit det där Förarbeviset för båt mycket tidigare? Upplevelsen med att vara på sjön blir ju helt annorlunda när man har kontroll. (Dvs kontroll har man ju egentligen inte så länge det inte går att förutsäga vädret längre i förväg än 10 timmar.)
En annan spännande sak med sjölivet är att man upptäcker nya egenskaper hos varann.
För en tekniknörd som jag är halva nöjet med seglatsen att kunna lägga en rutt i navigatorn på 30 sjömil, navigera efter den och se beräknad ankomsttid och en massa annan intressant information som medelhastighet, kurs, tid till nästa waypoint mm. (Detta anser Odd är oerhört stressande.) Det är faktiskt så kul att jag lägger en identisk rutt i programmet Seapilot i Ipaden eftersom den är enklare att snabbt zooma ut och in.
För en gammal kappseglare som Odd är all segling kappsegling. Finns det en annan segelbåt inom synhåll med samma kurs som vi, uppstår genast ett race. Segel ska trimmas, vinklar mot vinden ska hållas osv osv helt oavsett hur mycket båten kränger eller om man måste gå på toa och gärna vill att golvet inte lutar. Tävlingen pågår tills någon vinner eller avviker. (Gissa vem som anser att detta är oerhört stressande?)
Ikväll trängde vi oss in i den gamla fiskehamnen mitt i Middelfart. Lugnt och stilla gled vi in och förtöjde långsides med en gammal skuta. Inga pålar. Vilken skillnad mot gårdagens pärs.
Enda bekymret är att vi inte har någon landström. Elskåpet på kajen har gett upp. Vi klarar oss ändå, men vågar inte ha värmen på i natt.
Imorgon siktar vi på Kolby Kås hamn på Samsö. Om vädret är på vår sida.
Autopilot. Så man slipper hålla i ratten timme ut och timme in.
Säkerhetssele kopplad. Alltid om man (han) lämnar sittbrunnen. Oavsett väder och vind.
– Posted using BlogPress from my iPad
Dagens ord: Men va faan..!
Forts loggbok dag 1. Nu har vi fungerande ny GPS, fungerande VHF, nytt startbatteri ( ej provat) samt säkerhetslina på babordssidan. Det har tagit precis hela dagen och en okänd lyssnare hade nog trott att katastrofen var nära för det mesta.
Men nu är klockan 23.00 och allt är frid och fröjd och kursen utlagd med 33 waypoints till Dyvik på N 55.02,6 E 09.42,2
– Posted using BlogPress from my iPad
Loggbok dag 1.
Gråsten, södra Fyn, första dagen. Kallt och blåsigt, 10 m/sek SV, regnskurar av och till.
Odd monterar; VHF, ny navigator och nytt startbatteri. En massa svärande, letande och lödande. Jag hjälper till att hålla, värma krympslang och pilla in skruvar, men mest sorterar och organiserar jag. Allt ska ha sin plats. Helst ska man komma ihåg den också. Sygrejorna som jag stuvade på ett bra ställe när vi sjösatte kan jag absolut inte hitta.
Om vår förra båt Tumlaren var ett litet torp, så är Ellem en herrgård. Så mycket utrymmen! I vissa fack måste jag stoppa in kuddar för att sakerna ( flaskor och konserver) inte ska skramla omkring under gång. En del mer svåråtkomliga utrymmen är fortfarande tomma.
Cyklarna som vi köpte något förhastat fick vi lämna tillbaka. Vi behöver en uppblåsbar dinge med elsnurra, och den måste få bo där cyklarna hade fått plats.
Vår danska lunch i sittbrunnen liknar nästan julbord. Rullsylta, laxpate (inte god), kumminost och smaskig röra med curry. Helgdag idag, inget färskt bröd, Bruksen stängt bara Netto öppet. Men de hade massor av goda rågbröd att välja mellan.
Nu ska jag fördjupa mig i manualen till vår nya GPS Garmin 740.
Det är en fin liten hamn men vi längtar efter att starta hemresan.
Varför döpte vi båten till Ellem? Ja, något måste den ju heta. Modellen är LM 32. Vi har fått nog av fantasifulla eller sentimentala båtnamn som ska väcka känslor. Ellem är en båt, inte en familjemedlem eller någonting besjälat.
– Posted using BlogPress from my iPad
Ladda om tar tid.
Idag är det dagen efter, alldeles tydligt. Ingen energi, ingen glädje över det som var en sån triumf igår. Det är redan bortglömt, havskräftorna och vinet som ligger på kylning till i kväll lockar inte det minsta. Hela huvudet känns som ett tomt, ekande parkeringsgarage. Att ladda om efter att ha genomfört ett projekt är en särskild konst som jag är väldigt dålig på. Jag är så otålig, vill bara kunna ruska på mig och fortsätta direkt mot nästa mål. Men det går själen inte med på.
Det enda jag längtar efter att göra just nu är att skriva. Stänga in mig i min skrivarbubbla, fortsätta redigera mitt manus. Men nu har jag ju bestämt att vänta med det tills förlagen behagar svara, så då håller jag väl fast vid det beslutet. Dessutom ska vi ju ut och segla två veckor. Listan på det jag måste hinna på jobbet under måndag-tisdag är en utmaning.
Golvet i vardagsrummet fylls av allt som ska med till båten i Gråsten. Framförallt en massa teknisk utrustning. Odds senaste uppfinning är en åskledare. Han har skalat av höljet på ett par grova startkablar i ena änden och stoppat in de nakna ledningarna i varsitt kopparrör. Idén är att man klämmer fast en startkabel i varje övervant och låter kopparröret hänga ner i vattnet, så leder man ett eventuellt blixtnedslag från masten ner i havet.
Det är jag som är pådrivande när det gäller säkerheten. Jag inser att det beror på osäkerhet och kontrollbehov. Odd är mycket mer cool, men protesterar inte mot mina önskemål. (Jo, gasvarnare tyckte han var onödigt.) Vi har nu, förutom standardutrustning som flytvästar, nödraketer etc: räddningsflotte, säkerhetsband och dito selar, Lifesling i händelse av man-över-bord, räddningslampa som hjälper en att hitta tillbaka till den som ramlat i sjön i mörker, kolsyresläckare, automatisk brandsläckare i motorrummet, brandfilt, isoleringsfilt i händelse av nedkylning, åskledare, VHF med DSC-funktion, nödlampor, silikon för lagning av hål under vattenlinjen etc etc Förbandslådan är magnifik. Jag kanske borde gå en kurs i första hjälpen?
Så snart vi är ute ur Gråstens hamn blir jag lugn, det vet jag. Det är samma känsla som när man satt sig på sin plats i planet och spänt fast säkerhetsbältet. Äntligen på väg.
