Vilken underbar ny hemsida jag hittade att lägga till min lista. Ta rodret, kvinna! heter den, bara en sån sak.

När Odd och jag i våras bestämde att vi inte skulle ta hjälp att segla hem vår nyköpta LM32 från sin hemmahamn utanför Flensburg utan segla hem den bara vi två, bestämde vi en sak till. Jag skulle köra båten hela vägen hem. Naturligtvis måste Odd avlösa mig vid ratten eller rorkulten ibland, men jag skulle ha huvudansvaret och göra alla utläggningar och alla tilläggningar.

Varför? Helt enkelt för att han är den som har erfarenheterna och kunskaperna efter ett helt liv på sjön. Det är obalans i besättningen ombord, inte bra varken för säkerheten eller stämningen mellan kapten och styrman. Hans försprång behöver minska, inte tvärtom.

303 sjömil blev det och elva dagar, de flesta i hård vind och en sjögång som jag aldrig varit ute i tidigare. Öppet hav och fri horisont för första gången för min del mellan Läsö och svenska kusten.

I efterhand kan jag skriva under på att det stämmer verkligen, det här som sägs under rubriken Kvinnor som vågar:

”Mod är en muskel som behöver träning. Tvärtemot vad man kan tro är inte jag särskilt modig. Men jag gör saker ändå, för jag har bestämt mig för att det inte är min rädsla som ska styra mitt liv utan min lust.”

Halleluja!

Visst har jag kommit i kontakt med yoga tidigare. Men aldrig fastnat sådär. Gått på ett par olika kurser en gång i veckan. Tyckt att det var lite mesigt och komplicerat, ingen riktig träning precis och helt omöjligt att klara av utan en instruktör.

Jag hade fel, helt fel. I lördags gick jag förbi en lokal med stora fönster ut mot havet och en dörr på glänt. Det stod ”itsyogagrancanaria” på en skylt och fanns ett schema uppsatt utanför. Massor av olika klasser och svårighetsgrader. På spanska förstås. Men jag tänkte: jag går in och försöker ta reda på om det finns nån grupp som passar en stel nybörjare i 60-årsåldern.

Vem träffade jag då, om inte Ophelia, svenska och en av ställets tre yogainstruktörer! 🙂

Yogan som utövas är Ashtanga yoga som är väldigt fysisk och krävande. Det hade jag förstås ingen aaaning om när jag anmälde mig till mitt första pass. Vi var kanske 12 stycken, och kursen var klassad som lätt, en sk ”Rocket Light”.

Jag överdriver inte om jag säger att jag aldrig har svettats så i hela mitt liv. Inte ens på den tuffaste PT-timmen på gymmet. Svetten rann på de mest konstiga ställen, underarmar och skenben till exempel. Ändå var jag inte särskilt andfådd. Men varenda muskel fick bekänna färg, och jag blev medveten om exakt hur svag jag är på vissa ställen. Armstark, jag? Glöm det. Försök gå upp i stående brygga själv, så upptäcker du vad dina bicepts går för. Magmusklerna är de enda som är någorlunda OK, om än inte hälften så starka som hos den svagaste av de andra deltagarna.

Men jag blev omhändertagen, instruerad, sedd. Ophelia visade: Gör såhär istället, när det inte funkade att knyta armarna bakom ryggen och sitta med benen i kors samtidigt. Hon sa: well done! när jag lyckades balansera som ett flygplan på ett ben mer än 10 sekunder. Hon visade mig en alternativ rörelse när alla andra stod på huvudet.

Efter nedtrappning och underbar avslappning tvättade alla sina yogamattor med antiseptisk spray. Inte bara jag som svettades alltså.

”Hur kändes det?” undrade Ophelia. ”Ja, jag kände mig ju sämst”, sa jag. ”och otroligt stel i kroppen. Men det var ändå väldigt skönt.”

”Det där prestationstänkandet får du lägga bort”, sa Ophelia. ”Det finns inte här.” Och hon menade vartenda ord. Sen gick jag hem till mitt rum och sov utmattad i två timmar. Igår var jag på mitt andra pass och köpte klippkort för sex gånger.

Idag ska jag gå mitt tredje pass.  På torsdag gör jag en dags uppehåll.  ”En vilodag i veckan ska du ha”, rekommenderade Ophelia. Men en eller ett par solhälsningar för att mjuka upp sig kan man väl ändå unna sig den där yogafria dagen?

Jag har hittat den ultimata träningsformen när man är ombord på en båt!

Orkestrar, viftande flaggor på land och fladdrande flaggor i riggarna, hurrarop och tjutande mistlurar. Uppspelta besättningar i likadana färgglada kläder som gjorde vågen på fördäck, släkt, vänner och nyfikna vinkande och livsfarligt klättrande på pirens stenbumlingar. 280 stora och jättestora  segelbåtar som i god ordning tog sig ut genom det smala hamninloppet där de hyllades av hundratals, kanske tusentals åskådare. ARC 2013 släpptes iväg från Las Palmas på sin kappsegling mot St Lucia i Karibien.

Det var kort sagt helt magnifikt. Inte konstigt att en lättrörd typ som jag fick en klump i halsen.

Med kameran och livet som insats balanserade jag över stora stenbumlingar tills jag kom allra längst ut på piren, där hamninloppet är som smalast och dit bara fanatikerna tog sig.

När Lady Milla med Harald Treutiger & Co susade förbi vrålade jag ”Harald!” och viftade vilt (har man fyllt 60 bryr man sig inte) och si, han vinkade tillbaka ! 🙂

Sen balanserade jag tillbaka på piren och satte mig med Ann Ljungberg och hennes Mats som också är på väg till Västindien och deras långseglande vänner, bl a Ann-Sofie och Jonas på Lady Anila som är på väg till Söderhavet. Gissa om det fälldes en hel del expertkommentarer när båtarna paraderade förbi på väg ut till starten… Gissa om mina öron var som paraboler…

Imorse krockade jag med orakade och nyvakna Harald Treutiger och Niklas Axhede.  De ingår i besättningen på Lady Milla, en Hanse 575 på väg till Västindien i ARC 2013 (Atlantic Race for Cruisers).  Under vägen spelar de in en ny TV-serie med arbetsnamnet Drömmen om Atlanten. Relationer ombord är ju en känd orsak till haverier av diverse slag 😉 Och sju människor som inte känner varann tidigare, ombord på en segelbåt över Atlanten i 20 dagar…  Nä, inte vill jag vara med där, annat än som en fluga på väggen.

Starten går på söndag, det lär bli spännande bara att titta när de 240 båtarna ska ta sig ut ur den trånga inseglingen till marinan.  Ann Ljungberg och jag har stämt träff ute på piren för att ha picnic och beskåda spektaklet. Hon och hennes man ska också segla över, men väntar in lite säkrare väder. Klokt tror jag, GRIB-utskriften över väderläget som var uppsatt på hamnkontoret såg inte kul ut, åtminstone inte för en amatör.

Att jag befann mig i marinan beror på att solen går upp ur havet på den sidan. På min sida av Las Palmas går den ner. Jag var på jakt med min kamera efter gryningsljuset.

Efter frukost ställde Harald duschad och nyrakad snällt och medievant upp på bild tillsammans med ”skotmaster” Niklas (intressant befattning) och tyckte det var kul att träffa en Följare. Jag kände mig lite som en stalker… Sa nånting om att det ska bli spännande att följa med vad som händer ombord på väg till Karibien.

”Hoppas jag inte avskräcker nån bara”, sa Harald. ”Man måste ju problematisera lite för att det ska bli roligt att titta på.”

”Hur menar du nu?”

”Ja, livet ombord och så, det måste ju hända nåt, bli lite konflikter.”

När jag läser dagens blogginlägg om ”Krisen som löste sig” förstår jag vad han menar.

Mellan raderna står följande: Hen som har ansvar för maten ombord har inte tänkt sig att hen ensam, förutom att laga och servera all mat, dessutom ska behöva skala potatis, plocka bort efter alla bortskämda idioter, tömma soporna samt diska. Om det är så det ska vara så tänker hen lämna båten, så får övrig besättning klara sig bäst de kan!  He he, klassisk konflikt inte bara ombord…

Det ska verkligen bli kul att följa fortsättningen!

Enligt mitt schema ska ju söndag vara vilodag, men det funkade inte idag. Efter ett långt skrivpass gick jag ner till gästhamnen som just nu fylls av de 240 segelbåtar från hela världen som startar i oceankappseglingen ARC2013 på söndag. Från Las Palmas direkt till St Lucia i Västindien. 16 – 20 dagar tar det.

Det är intressant att gå omkring i hamnen och känna atmosfären – så upphetsad och spänd att det är svårt att inte bli påverkad själv.

Jag har alltid känt mig för ängslig för att ha lust med överfarter över stora vatten. Men efter all segling i sommar, och efter all utbildning, har en hel del skräckbilder fått revideras. Läsö – inga problem. Skagen – inga problem. 20 m/sek okej inte trevligt men inte heller livsfarligt.

Att ta sig till Kanarieöarna med vår båt kan inte vara något större äventyr om man bara väljer rätt årstid och har bra koll på väderutsikterna. Fortsätta över Atlanten vill jag däremot inte med vår lilla LM32. Men kanske med nästa båt, nån gång i livet?

Vädret är fortfarande mulet, blåsigt, svalt utom när solen tittar fram. Jag måste ha jackan med mig hela tiden, men den åker upp och ner i ryggsäcken. På hemväg från hamnen tog jag vägen förbi La Puntilla högst upp på Las Canteras och fotade de spanska kvinnorna som sitter där under sina parasoller i ur och skur och spelar kort. De påminner om en sagobok mamma läste för mig när jag var liten, där några barn gömde sig för en fiende under ett stort paraply. Vad sjutton var det för en bok?

Den smög sig på mig på natten, medan jag sov.
Igår kväll somnade jag helt frisk, imorse vaknade jag väldigt förkyld. Näsan rinner, halsen brinner, huvudet dunkar och molar.
Något lömskt virus har hoppat på mig trots att jag tvättar händerna närmast maniskt och använder handsprit här på mitt rum.
Men jag har åkt buss, hållit i pengar och räcket till rulltrappan i bussgaraget. Glömde handtvätten innan jag åt den där varma mackan igår, den jag höll i med händerna. För jobbigt att lämna bordet och mackan och fråga efter toan.
Det är mycket man måste vara beredd på när man reser ensam. En sån enkel sak som att inte kunna lämna bordet och säga: – Jag ska bara gå och tvätta händerna först, kommer strax.
Varför packade jag inte spritservetter?

Idag har det inträffat ett elände hemma, med min mamma. Kanske måste jag åka hem i förtid. Jag får se, vill inte skriva mer om det nu.

Det var en fin dag igår, en jag vill minnas. Därför lägger jag ut några bilder och länkar, trots dagens mörka moln.
Ett 40-tal atlantseglare gav sig iväg från hamnen efter en månads förberedelser. Första anhalten är Kap Verdeöarna. Man kan följa alla båtar i realtid här.

Den 24-e startar nästa omgång i ARC, över 200 båtar från hela världen är anmälda och fyller just nu gästhamnen i Las Palmas. De går direkt till St Lucia i Västindien, utan omvägen över Kap Verde. Förhoppningsvis är jag kvar här då och kan fota mer, och prata med fler entusiaster.
Några som jag träffade igår syns på bilden i den lilla Laurinkostern med svensk flagga i akterstaget. De har gjort den här överfarten fyra gånger, i samma båt! Pekka och Barbro, 70+ i en liten Laurin 31a. Deras blogg ska jag följa.

Liksom Kerstin och Staffan på S/Y Balance från Dyrön. Ett par i vår ålder som kastat loss på drömresan jorden runt.

Nej, jag vill fortfarande absolut inte segla jorden runt. Men det verkar liiiite frestande att nån gång segla till Gran Canaria och övervintra där i båten.

Skepp å hoj – den verkliga förutsättningen för rörelsefrihet när man kommer i hamn. Vi har hittat hopfällbara cyklar med remdrift istället för kedjor. Inget som kan rosta eller behöver smörjas. Kvaliten verkar stadig och bra, och trots den måttliga hjulradien går det förvånansvärt fort och är lätt att trampa. Bekväm också, när man tränat lite. Däremot blir det svårt att lasta matkassar, dieseldunkar eller vinkartonger. För att inte tala om hund. Pakethållaren är av miniformat och får bara belastas med 3 kg.

Odd kanske kan konstruera någon sorts liten hopfällbar vagn?

Det värsta som kan hända på söndag är inte att jag blir underkänd i provet för Kustskepparintyg.

Det måste jag komma ihåg. Om jag inte klarar det nu, så är det bara att läsa på och försöka igen.

Sjömärken och fyrar och dag- och nattsignaler är inga problem. Inte heller avsnitten om väderlek, säkerhet och lagar och regler.

Det är navigeringen och räknandet på avdrift och deviation och missvisning som känns motigt. Jag har ju vant mig vid att köra på GPS:en och kommer förmodligen inte att räkna ut och rita så många kurser med blyertspennan i sjökortet i framtiden. Men det är klart att man måste kunna navigera utan GPS, kunna beräkna sin position om strömmen har gått och apparaterna sviker.

Fokus de senaste kvällarna har därför legat på att bli vän med besticken, som det heter. Transportör, kurslinjal, passare och penna/suddis. Lika självklart som jag trampar ur och växlar när jag kör bil, lika automatiskt måste jag kunna hantera de här attiraljerna på sjökortet och snabbt lägga ut en kurs eller bäring.

Nu står Ellem på land på varvet i Munkeby. Så pluttig hon verkar utan mast. 12,5 meter mätte vi upp den till. Min lust att gå genom Europas kanaler med masten liggande på däck är mycket måttlig.

Så här såg ju mitt ansikte efter grundstötningen i somras  Kölen ser inte så rolig ut den heller. Det var en hård läxa. ( = Lita inte på djupkurvorna i trånga farleder.) Förutom den reparationen ska det hända mycket ombord i vinter: Nytt kylskåp, varmvattenberedare, utsug till toatanken, en massa elinstallationer, installation av AIS och trådlöst internet, konstruktion av soltak och badbrygga, dävert till gummibåten, montering av räddningsflotte.

Sist men inte minst ska hon äntligen få sitt nya namn – Ellem. Hon har fått behålla det tyska Bribert hela sommaren eftersom det varit för svårt att byta så länge hon legat i sjön.

Kustskepparexamen hade nog inte hjälpt mig. Gott omdöme får man genom erfarenheter. Och erfarenheter skaffar man sig genom dåligt omdöme. (Källa: Mae West eller möjligen Ocar Wilde)

Det pågår flera projekt här hemma just nu, parallellt med våra vanliga arbetsliv. Förutom mitt bokprojekt är det Utbildning inför kanalresan och Utrustning inför kanalresan.

Ett delprojekt som faller på min lott (som jag roffat åt mig) är uppkopplingen till Internet ombord. Så snart vi kommer in i Tyskland blir det nämligen komplicerat att surfa ombord om vi inte vill ruinera oss. (Eftersom vi har  valt ett abonnemang hos Tre i vår Ipad ombord är surfandet lika billigt i Danmark som i Sverige.)

Om det bara handlar om att kunna ringa och skicka lite sms kan man köpa kontantkort i de olika länder man passerar längs vägen och stoppa in i någon olåst gammal mobil.

Men att blogga, sköta jobbets facebooksida, kolla webmail, korrekturläsa tunga pdf-er, surfa på nätet. Det funkar inte utan Nätet. Antingen mobilnätet eller andra trådlösa nät, skyddade eller oskyddade,  som kan nås med Wifi.

Hur gör alla andra? Jag har verkligen djupdykt i detta och letat information överallt. Båtfolk delar gärna med sig av kunskaper och erfarenheter, på Kryssarklubbens Medelhav.se finns en guldgruva i form av ett medlemsforum där allt, precis allt avhandlas. Från priser i turkiska marinor till bästa toalettrengöringen.

Där ställde jag frågan:Vilken är bästa utrustning för Internet ombord på kanalresan?

Jag kan verkligen inte klaga varken på mängden eller kvaliten på svaren jag fick:

”…köpa en olåst MIFI. En 4G router. Har man en MIFI köper man bara SIMkortet. Däremot måste man även ta reda på APN server samt användarnamn password…”

…en trådlös router som man kopplar till en internetsniffer, en antennförstärkare med egen 91-cm antenn. Vi använder WL510 och en vanlig trådlös Dlink router.”

”Investera gärna i en liten stans för att kunna klippa ner normalstora SIMkort till microSIM”

”En annan möjlighet är att koppla upp sig med WIFI mot en FON användare.”

”Vi har kabelanslutit en vanlig trådlös DLik router med både usb-ingång och tre små wifi-antenner…”

”Jag kör Nanostation M2 med riktad antenn och en 3G dongle kopplad till Dovado Router…”

”Antenn finns av två typer, dels med nätverkskort i och ansluts med nätverkskabel (strömsatt) och dels utan kort och den ansluts med antennsladd till ett nätverkskort. Vi har Nanostation 2. Krånglig installation. Riktas in i varje hamn. Ofta kontakt med nåt cafe. ..”

Suck. Men efter att ha grävt lite till i de där svaren, kontaktat leverantören Trådlöst.se  och slutligen bett min it-guru Torgny om hjälp så klarnade faktiskt en del. Nu vet jag ungefär vad som behövs, och vi har vintern på oss för installationer och upplärning.

Dessutom är goda vännerna Mats och Christina snart hemma efter att ha vinterparkerat sin båt på rätt sida om Gibraltar, dvs i Medelhavet. De har tagit sig dit den hårda vägen längs Atlantkusten och över Biscaya. Och Christina har rapporterat på Facebook hela vägen, så de har uppenbarligen en utrustning som funkar.

Digitala kartor över kanaler och vattenvägar från Travemunde till Marseille är nedladdade. Tyska och franska papperskort och guider inköpta. Reseskildringar belamrar våra sängbord.

Äventyret har redan börjat.

Ser du Lubeck där uppe till höger? Och Marseille där nere till vänster? Däremellan går vägen som är mödan värd.

Natten mellan den 14 – 15 september sov vi i Ellem för sista gången den här sommaren. Säsongen avslutades i värdig stil med havskräftor och vitt vin i sittbrunnen. Det var varmt och alldeles stilla vid bryggan i Svarteskär.

Under förmiddagen idag konstruerade vi klart biminin, bar iland det gamla kylskåpet samt tog hem alla dynor och allt annat som inte ska vara i båten under vintern. Efter lunch skulle vi köra till Volvo Penta Drevia i Lysekil för motoröversyn. Den går  som en klocka, men vi vill ändå kolla spridare, kompression mm inför den långa resan nästa år. Vi tog vägen förbi Ellös för att göra vår plikt i kyrkovalet. Vädret var lugnt och fint även om mörka moln tornade upp sig, det blåste mellan 5 – 8 m/sek från sydväst och i gästhamnen nere i Ellös var det gott om plats och lä. Det var visserligen sagt 11 – 14 m/sek senare under eftermiddagen, men det verkade långt borta.

Så snart vi stuckit näsan utanför Fredagsholmen kom kulingen. Inom fem minuter hade sjön rest sig och vindmätaren gick upp i 18 m/sek i byarna. Vi hade inte sjöstuvat ordentligt och diverse prylar rasade omkring både nere i båten och i kiosken (dvs överbyggnaden där man sitter och kör och där även pentryt finns). Sjön kom snett bakifrån, inte det roligaste eftersom det blir svårt att styra och rullar väldigt. Men man sitter skyddad i kiosken, även om det gungar och är hårt väder så blir man varken våt eller genomblåst. Den värsta passagen förbi Islandsbergs kusliga klippor var snart passerad, i Gåsö ränna fick vi sjölä och sen blev det bara lite stökigt ett tag över Gullmarn innan vi kunde smita in i den skyddade viken i Lysekils södra hamn.

Hem kom vi med Carl Wilhelmsson till Östersidan där bilen väntade.

Nu är jag så trött att ögonlocken bara vill trilla ner och hjärnan knappt kan formulera en klar tanke.

I morgon ska jag börja skriva på en scen som jag har haft i bakhuvudet ända sedan igår, när jag läste Evert Taubes bok ”Jag kommer av ett brusand´hav”. Vilken fantastisk skönlitterär författare han var, också.

Så här ser den tänkta biminin (soltak) ut. Den ska naturligtvis inte sitta uppe samtidigt med kapellet, som för övrigt ska skrotas och ersättas med ett nytt. Akterut kommer även en dävert där gummibåten ska hänga och en badbrygga med infälld akterdragg.