Är det väntan på besked som påverkar humöret? Kommer det glada beskedet och/eller refuseringen från något av de sju förlagen per post, mail eller telefon? Eller är det bara våren som gör att jag helst drar mig undan både sällskap och intryck? TVn är alltid avstängd hos oss när inte barnbarnen är här, men radions P1 står oftast på. Nu stänger jag av den också.  Jordbävning, krig och terror kommer in i köket och stannar sedan där, sätter sig i väggarna och i kroppen.

Eller är det Sofi Oksanens bok Utrensning som jag läste ut i natt och som är helt, helt fantastisk. Hur kan någon skriva så?

I lördags lämnade vi i alla fall ön och åkte till kryssarklubbsloppis i Långedrag. Jag gjorde världens fynd i en pappkartong under ett marknadsbord, ett komplett flaggspel i bomull. För 500:- blev det vårt, så nu kan vi flagga över topp med fullt ställ på min födelsedag i båten i Danmark!

Sen träffade vi alla fem barnbarnen, umgicks i solen på gården i Kungsladugård och jag gick med fyra av dem och köpte glass. Tiny höll mig enligt löfte i handen hela tiden. Hon gjorde höga skutt över spårvägsrälsen och tappade mössan hela tiden. Min mössa, sin egen hade hon glömt eller vägrade ha på sig.

Det är mycket vägra nu.

På kvällen var vi barnvakt hemma hos Mini och hennes syskon medan mamma A och P var på bröllop. Odd läste sagor för Mini tills han somnade. Det gjorde hon också, fast efter honom. Alla de tre minsta fick vattenkoppor efter påsk, vilket syns tydligt i Minis ansikte på den här bilden.

Lilla A och jag tog bilen till Hemköp och köpte lördagsgodis. Jag vågade inte fota hur mycket. Sen myste vi i stora soffan medan de såg på TV och jag läste boken jag fyndade på loppiset:  Medelhavet tur och retur av Lars Hässler & Marie Blomqvist.

När jag nu tänkt efter och mest minns allt det roliga som hänt, så kan jag nog inte klaga så värst över något svårmod 🙂

Den som går på konstskola får snabbt vänja sig av med den dumma inställningen att självporträtt är fåfänga. Ett självporträtt om dagen i ett års tid ingår ofta i kursplanen. Jag önskar verkligen att jag hade tagit fler bilder på mig själv genom livet, det finns väldigt få. Jag har gömt mig bakom kameran.

Nu ska det bli ändring på det. Jag har gått med i en fotogrupp på Flickr som heter 365 pieces of me.

Om jag hade sett lite fler bilder på mig själv hade jag kanske förstått varför somliga blir rädda för mig i en diskussion. De säger att jag blir så arg. Jag har aldrig fattat det. Jag känner mig ju inte arg. Bara engagerad.

Men såhär ser jag alltså ut, fotad med min egen Iphone. Kanske inte så konstigt om jag skräms.

Vill ni bli glada och varma så läs Malin Persson Giolitos blogg istället. Det gör jag när jag känner mig sur. Efter två meningar har jag börjat skratta högt. Jag är en mycket stor fan av hennes pappa Leif G W. Men det är inte därför jag gillar henne. Det hade jag gjort ändå.

82/365 foton. tema: Kyla.

Å andra sidan ser jag faktiskt ut såhär också. Snälltanten personifierad. 83/365 foton. tema: Levnadsglad

(Varsågod, den första kortnovellen i min serie Drömbilder.  Någonting måste jag ju skriva och det här är bra övning. Jag har inspirerats av Erin Morgensterns blogg. Hon kallar sina berättelser Flax Golden tales, tolv meningar långa historier till bilder tagna av en fotograf hon känner. Mina fotografvänner verkar vara väldigt svårflörtade, så jag får väl fota själv.)

SYLVIA

Hon hade blivit allt tystare och mer otillgänglig den senaste tiden. Han insåg med växande olust att han inte visste riktigt var han hade henne, inte kände sig lika säker längre på vad som rörde sig innanför den släta pannan, bakom den stilla blicken.

Ändå kom pärlhalsbandet som en chock.

Eftersom de inte kunde tala med varandra kunde han inte helt enkelt fråga: Vilket vackert halsband kära du, det har jag inte sett förut? Några dagar senare upptäckte han att hon ibland lämnade huset utan att tala om det. Det hände på nätterna när hans kropp måste sova och tvingade honom att lämna henne ensam, utan kontroll. På morgonen efter en sådan natt kunde han redan i sömnen, innan han vaknat riktigt, känna den kalla vårluften som drog in genom den öppna springan i skjutpartiet som hon tydligen orkade öppna men inte stänga ordentligt. Koltrastens envisa pipande släppte hon in i sovrummet samtidigt. Det gjorde honom så utom sig att han började tillbringa kvällarna framför TVn i vardagsrummet, istället för i favoritsoffan i orangeriet tillsammans med henne.

Den tidiga junimorgon han upptäckte hennes pärlörhängen fick hon flytta ut i växthuset. Samma vecka svarade han på annonsen om valpen.

(82/365 foton 2013. Tema: Dubbelt upp.)

Moloken och missmodig. Rastlös. Städar köket och börjar slipa de fuktfläckade och missfärgade bänkskivorna. I den ordningen, inte särskilt smart inser jag när slipdammet lägger sig över precis allting.

Plötsligt finns det oceaner av tid, när det inte längre ligger ett 500+ sidors korrektur och ropar efter mig på skrivbordet. Dessutom har jag åkt på en släng av influensa och blir svettig och matt av ingenting. Samt gråtfärdig. Tårarna rinner när jag lyssnar på Jacob Eklund som berättar i P1 om pjäsen Abrahams barn och forsar när jag kommer till sista tredjedelen av ”Tillsammans är man mindre ensam” av Anna Gavalda. En fransk bästsäljare från 2007. Får nog klassas som feelgood av bästa kvalitet. Enligt mina kvalitetsnormer alltså.  Den hamnar på favoritlistan. När jag har läst ut den tänker jag börja om och försöka studera hur hon har konstruerat den. Stryka under och sätta postitlappar i kanten. Karaktärerna är …underbara, jag kommer inte på något bättre ord. Berättelsen utspelas i Paris, som beskrivs så att jag längtar, verkligen längtar dit. Och det som händer är trovärdigt in i minsta detalj. Från grisslakten på landet till mormor på ålderdomshemmet och restaurangköket på lyxkrogen. Läs den!

Ikväll är jag ensam hemma. Kan inte följa med till herrarnas matlagningsavslutning. Man kan inte sitta och snörvla på vinprovning. I vanliga fall hade det varit toppen med en kväll för sig själv. Jag kan välja mellan ukulelen, oljemålningen, förarintygskursen och fotoredigering. Men det blir nog soffan framför brasan i uterummet. Med boken och Sylvia som sällskap. Och ett rött vin som inte kräver fungerande luktsinne.

Sylvia är skulpterad av mamma A när hon gick på konstskolan. Jag är så glad att hon är min.

I fyra år har den hetat Farmorsbloggen. Från och med nu heter den Katinkabloggen. Det var dags. Mitt liv som farmor fortsätter förstås, men namnet Farmorsbloggen har mer och mer känts som en tvångströja. Dessutom orättvist. I sommar blir jag ju mormor igen, för fjärde gången.

Mina Farmorsfrågor har hjälpt mig och många andra att komma underfund med viktiga saker om sig själv. Så det dyker nog upp en och annan i fortsättningen också. Förresten har jag ju inte svarat ännu på den senaste, nr 232 tror jag, den om samvetet.

Katinkabloggen kommer att innehålla mindre barnbarn och mera litteratur och foto. Hoppas, hoppas att jag får skriva ett inlägg om att något förlag vill publicera min roman.

Kvinnan på bilden stod och rensade sin rabatt en ljuvlig vårdag på ön Brac i Kroatien. När hon såg att jag höjde kameran och log mot henne,  gjorde hon den här gesten helt spontant. Idag känner jag mig lika glad som hon. (Och dessutom 20  – 30 år yngre.)

Nu har jag skickat iväg påskens porträtt av alla fem barnbarnen för utskrivning på matt fotopapper och canvas.

Är så nöjd med att ha hittat ett trick för att få dom att sitta stilla och se naturliga ut, på ett ställe där dagsljuset faller perfekt över runda kinder och kastar ett blänk i ögat.

Tricket? Nickelodeon i soffan i vardagsrummet. Det är banne mig värt hela TV-licensen.

73/365 foton. Tema: Filur

74/365 foton 2013. Tema: Förtjusande

Det finns två detaljer jag måste ändra lite på i mitt manus. Prologen och epilogen… Ann Ljungberg har påpekat att en del samband inte är riktigt tydliga. Om jag bara förtydligar ger hon grönt ljus för att skicka iväg till förlag.

Jag gör det i påsk, tänkte jag.

Nu är påsken nästan över, och fortfarande har jag inte öppnat mitt worddokument. Men det där förtydligandet ligger hela tiden och puttrar på i bakhuvudet, så jag antar att processen pågår ändå.

Under tiden har jag njutit av påsken och konstvandrat med mamma A. Vi prickade för tre olika ateljeer vi ville besöka. Fast vi kom bara till Ewa Evers i Bleket, där fastnade vi. Bilder därifrån finns i mitt fotoalbum på Facebook.

Med huset fullt av barnbarn har det givits tillfällen till fotografering också. Jag passar på när de sitter still i soffan i vardagsrummet och ser på TV. Ljuset faller in så fint genom fönstret.

Imorgon åker de hem till stan igen. Då ska jag sätta mig och skriva det sista. Jag ska bara åka iväg och hälsa på en tant som väver trasmattor först…

75/365 foton 2013. Tema: Blyg

76/365 foton 2013. Tema: Kavat

77/365 foton 2013. Tema: Lockig

Lagom till påsk blommar bladkaktusen i uterummet, denna så kallade vår.

Hon är så kaxigt, storståtligt vacker. Doftar så förföriskt när mörkret sänker sig. Och har sådana divalater. Med ålderns rätt, hon har fyllt 50.

Man får inte vattna alls, aldrig någonsin, bara spraya med duschflaskan.

Så fort den stora flädern i trädgården har fått sina blad vill hon komma ut på sommarsemester. Då hänger hon i skuggan under flädern och vill bara vara ifred. Hittills har vi alltid kommit ihåg att ta in henne i uterummets ljus och värme igen innan frosten kommer.

72/365 foton. Tema: Fullkomlig

Det finns inget svårare. För det första är de aldrig stilla eller gör samma sak i två sekunder. För det andra är det alltid för mörkt.  Igår på thairestaurangen var rena mardrömmen.  Knappt ledljus.  Ingen påbyggnadsblixt i väskan, var tvungen att använda den inbyggda, det fulaste av alla ljus.

Ändå fick jag flera fina bilder på lilla Irma. Hon är extra söt – och stillsam – när hon är lite arg! Jag ångrar att jag inte fotade mer. Manuell inställning, 1/100 sek, 200 ISO, bländare 8.

67/365 foton 2013. Tema: Charmör

Igår gick månen upp kl 18 som en jättelik grapefrukt. Ikväll tog jag kameran och klättrade upp på berget för att fota månen över Koljefjord.

Ingen måne. Nånting fattas i min allmänbildning (ingen nyhet). Går inte månen upp vid samma tid varje kväll? Orkar inte googla nu.

Fotade istället vackra Flatö Kapell som lyckligtvis är fasadbelyst. Annars hade jag inte hittat hem genom den kolsvarta snårskogen.