4 juni

4 juni. Spetses. Fiskehamnen.

Jag hinner inte med bloggen. Det är skrattretande. Vad är det som tar sån tid? Nu ligger vi inklämda mellan två fiskebåtar i Spetses inre hamn, klockan har passerat 22.00 och imorgon bitti kl tre ska Odd följa med Adonis i fiskebåten bredvid oss och lägga nät. Jag stannar kvar i båten. Adonis fiskebåt har ingen toa, och de kommer inte tillbaka förrän klockan nio. Det finns gränser.

Medan Odd är ute och drar nät imorgon ska jag skriva ikapp på bloggen. Tills dess lite bilder.

Först rutten de senaste dagarna:

image

Från Poros norrut till vik med getingar och därefter Epidavrus. Därefter en underbar naturhamn tyvärr även den full med getingar. Sedan ankring i bukten utanför Hermioni och därefter en makalöst vacker ankring innanför cape Korakas, finaste ankringen och bästa snorklingen hittills. Kristallklart vatten, massor av fiskar, +24C i vattnet.

image

Därifrån gick vi till Spetses i morse. Fast vi kom hit vid lunch var det fullt överallt. Enbart tack vare vår litenhet och fräckhet lyckades vi backa intill kajen i fiskehamnen, vid en trappa där man egentligen inte får lägga till. Charterbåtar ligger överallt, förtöjer på lina i varann, upp till åtta båtar i rad. Kaos och mycket upprörda känslor i yttre hamnen.

Ellem syns precis bakom den tjocka trämasten.

image

Ellem syns mellan de båda trämasterna.

image

Adonis fixade så vi får stanna en natt. Egentligen tog vi platsen för den gästande fiskaren bakom Adonis båt. Men Adonis är gift med Ulrika från Falun och tog oss i beskydd.

image

Spetses är egentligen en båtbyggarö. Turisterna invaderar, men varven lever vidare och flyttar inte på sig. Det finns ingen hamnkapten, några enstaka vattenposter.

image

31 maj

31 maj. Palia Epidavros. Fyra av fem charter. Varannan ryss.

Varning för att jag är en aning negativ idag. Det är orättvist mot byn Epidavros och mot hela den här delen av Peloponnesos, med alla sina världsarvsplatser, Korintkanalen, den svindlande vackra och vilda kusten, de vänliga greker vi möter. Jag vill verkligen inte avskräcka någon från den här delen av Grekland.

Men här finns för många charterbåtar. Det började redan väster om Amorgos, och har bara blivit värre ju närmare Aten vi kommer. Man kan naturligtvis inte dra alla charterseglare över en kam, men det är svårt att inte undra. Får vem som helst hyra hur stor båt som helst? Fyrtio fot är numera blahablaha, det ska vara minst femtio, och allra helst en katamaran.

Fyra av fem båtar vi ser är charterbåtar. De har alltid bråttom. Skepparen drar på full gas i alla manövrar, både fram och back, ungefär som om han körde sin första moped. Båten är ofta belamrad med uppblåsbara, färgglada badleksaker, varav minst en paddelbräda. I riggen fladdrar diverse långa banderoller och flaggor. Fem stora Bavaria såg jag fräsa genom sundet utanför Poros med flaggan ”Partylife Aegean” flygande från akterstaget.

Man är minst åtta personer ombord, vid tilläggning i oftast fullpackade hamnar springer fyra (gissa könet) omkring och skriker olika förslag på vad man ska göra, medan fyra (gissa könet) sitter på däck och solar i bikini. Man kan ofta se små barn, givetvis utan flytväst, vimsa omkring mitt i kaoset. Efter klockan två kan man jämföra letandet efter en kajplats i valfri gästhamn med letandet efter en parkeringsplats på Torp köpcenter dagen före midsommarafton.

Är det konstigt att vi helst håller oss till ankarvikar? Fast inte ens där kan man vara säker. Igår ankrade vi i en underbar liten avskild del av bukten utanför Epidavrus. Vi kom fram sent, hade en fin seglingsdag i kroppen, somnade trötta och nöjda efter att ha ankrat upp och fäst en lina iland. På morgonen rodde vi iland och gick in till byn för att handla. När vi kom tillbaka hade vi fått sällskap i viken. Så nära att de nästan kunde hoppa över till oss låg två ryskflaggade charterbåtar för ankar, förtöjda i varann. Över Ellem surrade en drönare.

För övrigt har vi det väldigt bra! I morgon är planen att segla söderut till Spetses, efter att först ha tankat vatten i gästhamnen här, när det blir en plats ledig. Det blir det förhoppningsvis ganska tidigt. På lördagar har alla charterseglare bråttom att komma iväg, för att hinna återlämna båten.

Vilken kväll. Allt som hördes var koltrasten. Så saknad!

image

Nästa morgon. Hur tänkte de? ”Här ligger redan en, då måste det vara bra här.”?

image

28 maj

28e maj. Ankringsviken som Heikell glömde. Kan undra varför?

För första gången på hela våren har vi ätit middag nere i båten. Det gick inte att vara i sittbrunnen för alla getingar. Odd grillade fisk och potatis på akterdäck med flugsmällan i högsta hugg, han påstår att han klippte över tjugo getingar. Sigge och jag tryckte innanför stängda dörrar. Som tur är har vi ordentliga myggnät för alla luckor, så det går att ha öppet ändå. Utom dörrarna från styrhuset ut till sittbrunnen.

Vi gick från Galatas vid tretiden, ville bara komma iväg en liten bit ut ur sundet. Inte ut på öppna saroniska havet eftersom det blåst så hårt flera dagar, och eftersom det fortfarande blåste rakt emot. Sjön måste få lägga sig något dygn. Det finns flera fina, skyddade ankringsvikar i bukten mellan Peloponnesos och stora Poros-ön, vi tänkte lägga oss i någon av dem över natten. Men det var trångt överallt, massor av båtar redan tidigt på eftermiddagen. Vi satte kurs ut genom det smala sundet mot ön Methana.

En liten bit kan vi väl gå ut, sa vi. Vi kan ju alltid vända. Det tog inte lång stund innan vi avbröt. Det rullade för mycket, vi hade varken lust, tid eller ork att stampa norrut i sjögången. I Heikells pilotbok över Östra Medelhavet fanns ingen ankarvik i sikte, men i Navionics sjökort liksom i Garminplottern syntes ett ankare längst in i en avkrok vid Methanas sydspets. Varför hade Heikell missat den?

Dit gick vi. Ingen annan båt syntes till. Kanske beroende på de tre stora fiskodlingar som låg i viken. Vi fick lirka oss allra längst in för att kunna ankra på sju- åtta meters djup. Det gungar och häver även här inne, och kommer vindkulor farande nedför bergen. Men vi ligger ändå tryggt och bra. Bortsett från getingarna. Hoppas bara inte för bra. När motorn stängts av och 45 meter kätting var utlagd, upptäckte Odd en rostig gammal monsterkätting som ringlade ner i vattnet från strandkanten en bit akter om oss. Vi snorklade för att försöka se efter hur vårt ankare hamnat, men siktdjupet i fiskodlingsviken är knappt två meter just nu, med allt skvalp som rör upp sediment. Vi får sova på saken och hoppas på bättre sikt och goda besked imorgon.

Dagens grillmiddag inköptes vid kajen i Galatas. Fisken heter Melanouri.

image

Vackert. Men skenet bedrar. 

image

Innan månen kom upp.

image

27 maj

27 maj. Galatas. Sugen på att segla igen.

Åttonde dagen vid kajen i Galatas, granne med Poros, och jag börjar komma ikapp mig själv. Det har blåst ordentligt några dagar, stadigt över 10 m/sek och mer i byarna. Rakt i sidan, men Ellem ligger tryggt i vindlä bakom Catten och de andra storsvenskarna (som vanligt är vi minst). Med 45 meter kätting ute på knappt tre meters vattendjup och draggen begravd i leran har vi inte oroat oss. Men det har gungat rejält, ibland så mycket att jag hållit mig iland för att inte bli sjösjuk.

Dagen började med att Marie, vår närmaste båtgranne, tog oss med på en promenad upp i bergen ovanför Galatas. Odd som äntligen har piggnat till, följde också med. Och Sigge, förstås. Naturen här är så annorlunda mot det vi är vana vid från Dodekaneserna med sina getöknar. För att inte tala om de steniga Cykladerna. Här är det grönt och bördigt, bergstopparna på avstånd är skogklädda, kullarna som böljar bort mot bergen är täckta av olivlundar, och i alla trädgårdar, längs alla murkrön och i alla vägslänter, blommar det. Nerium, bougainvillea, pelargoner, kapris, mimosa. Innanför höga trädgårdsstaket dignar träden av citroner, aprikoser och mullbär, och granatäppleträden blommor och persikoträden är översållade av plommonstora, ludna kart. Vi passerar det ena Edens lustgård efter det andra. Oftast, tyvärr, vaktade av jättelika hundar som ilsket skällande kastar sig mot stängslet eller sliter i sin kedja.

Imorgon hoppas vi kunna segla iväg på några dagars utflykt norrut. Vi längtar båda efter en lugn naturhamn nu. Att kunna simma runt båten i klart vatten, fiska med kastspöet, duscha på akterdäck utan publik, somna utan stadsljud i öronen. Här är väldigt fint i Galatas, och vi kommer gärna tillbaka, men nu behöver vi vind i seglen.

Svenskkolonin vid kajen i Galatas. Från vänster: Lena och Gordon, Agneta och Runo, Marie och Pelle, och så vi.

image

Sundet mellan Poros och Galatas, sett uppifrån Poros klocktorn. 

image

Uppe vid klocktornet. Ellem ligger på andra sidan, till höger i bild.

image

25 maj

25 maj. Trött på att flacka och fara!

Vi ligger kvar vid kajen i Galatas, granne med två andra svenska båtar, mitt i den lilla grekiska småstadens hjärta. Fullsatta färjor och taxibåtar pilar över sundet till Poros som glittrar och dunkar i fredagsfeber. Här i Galatas fylls strandpromenaden och de få bänkarna av flanerande barnfamiljer, gamlingar och svärmande ungdomar. Lösa hundar delar vänskapligt på gamla överblivna piroger som lagts ut av någon restaurang i en plantering. Sigge har blivit kompis med några av dem, morrar varnande från sittbrunnen åt andra.

Himmel så skönt att äntligen få en paus i nomadlivet! Jag är ju Oxe, bevars, och vill höra hemma. Bygga relationer, lära känna folk. Gärna utflykter och upptäcktsresor, men jag vill ha en fast punkt, en bas att utgå ifrån. Odd vill helst bara fortsätta resa, alltid segla vidare, aldrig vända tillbaka. Jag kallar det för att Hållplatssegla, eller Tidtabellsegla, och det är en av få diskussionsämnen som kan leda till dålig stämning ombord. Åtminstone tillfälligt.

Nu har vi just det, en fast punkt i Galatas. Idag blev det klart med kommunkontoret och vi fick betala vår kajplats för två veckor framåt, tills vi ska flyga hem. Dessutom avtalade vi med Poros Marina att Ellem kan stå på land där över sommaren, tills vi kommer tillbaka i september. Vi sparar pengar jämfört med den marina vi hade tänkt oss först, och vi får en mycket enklare hemresa. Härifrån kan vi komma hem till Flatön på en och samma dag, tack vare snabbfärjan till Piraeus.

Idag mår Odd bättre efter att ha varit däckad några dagar. Vi har städat båten, haft ute mattorna, fikat med Pelle och Mari på grannbåten, handlat och pysslat och mekat med gasspisen (som kanske läcker). Jag har gjort en utflykt på cykel till en fin badstrand en bit bort. Kort sagt en underbar dag när ingenting särskilt hände. Imorgon kastar vi nog loss för några dagars utflykt, om inte nordanvinden är för besvärlig. Fast först måste vi invänta gasmannen som ska laga spisen.

Tre års båtluffande.

BA22363D-073F-45FA-B4DC-AF1C108CF8D7

Home is where I hang my hat.

image

Krukväxter på akterdäck! Ve och fasa! Jamen basilika och mynta kan man ju äta, säger jag. Och pelargonen ställer jag på kajen när vi lämnar.

image

Life is good.

image

22 maj

Poros och Galatas 20-22 maj. Nästa hemmahamn?

image

Tack vare min vän konstnären, soloseglaren och livsförebilden Elizabeth Tyler kunde vi, efter åtta timmars segling från Kythnos, förtöja vid hennes röda boj mitt i kanalen mellan Poros och den lilla staden Galatas på fastlandet. Kanalen kan närmast jämföras med sundet mellan Marstrand och Koön, fast längre och med ännu intensivare trafik.

Snabbfärjor, taxibåtar och fritidsbåtar, de flesta modell jättestora, strömmar genom den trånga passagen som är mycket grund på fastlandssidan. Ellem ligger till höger i bilden, allt vatten hitom henne är grundområde. Den täta båttrafiken måste samsas i en smal passage som sniker kajen på Poros.

Själva Poros är vackert, pittoreskt och pulserande av turisternas lycka över att vara där. Det var söndag kväll och fullt av nykomlingar som firade första kvällen på charterveckan.  Vi lade till med Musslan (gummiflottens nya namn) vid den ganska höga kajen där restaurangerna har bord ända ut till kanten, och hjälptes genast upp på fast mark av en rusigt uppsluppen och vänlig ryss, som firade med sin charterbesättning. På deras bord stod en Magnum Magnum (5 liter?) Jack Daniels whisky. Alla chartersällskap är åtta personer, minst, så många kojplatser är det i de vanligaste hyrbåtarna.

Vi letade upp Elizabeths boj-hyresvärd, den glade taxibåtsägaren Mr Liakos, som vägrade ta betalt för bojen när han fick veta att vi var vänner till Elizabeth. Vi fortsatte längst bort på kajen med en hälsning till Cafe Fresko och Dimitri, som blev jätteglad över att Elizabeth snart skulle komma. Där delade vi på en portion ljuvliga vitlöksbröd och en stor skål yoghurt med honung, färsk frukt och valnötter.
Helt uttröttade av dagens långa etapp och det intensiva Porosbesöket, tog vi oss ändå över till Galatassidan också, för att rasta Sigge i lite lugnare omgivningar och spana in en svensk båt som vi visste låg här; Marie och Pelle i sin Nauticat Catten. De är längeseglare i Medelhavet sedan 2011 och våra inspiratörer att välja vägen utför Donau. Marie och jag har haft kontakt länge på Facebook, men aldrig träffats irl.

Vid en stillsam, kommunal kaj mitt i stan, granne med fiskeflottan, hittade vi dem. Och två svenska båtar till. Idel blågula flaggor vajade mot oss. Det fanns två lediga platser vid kajen. Måndag morgon flyttade vi Ellem till en av dem, och tillbringade en sen kväll med intensivt umgänge och tankeutbyte om livets väsentligheter, något som vi först då förstod att vi faktiskt saknat.

Idag tisdag har vi tagit det lugnt. Handlat, tvättat, pysslat och börjat bekanta oss närmare med våra grannar Marie och Pelle, Agneta och Runo, Lena och Gordon, och med Galatas förutsättningar. Här finns nästan inga turister, men en levande grekisk vardag och massor av små trevliga butiker  som säljer livets nödvändigheter, typ plastburkar, kökstillbehör och vaxduk på rulle. Samt såklart slaktare, bagerier, fiskaffär, järnaffär, blomsteraffär, grönsaksbutiker. Massa tavernor och cafeer, fullbesatta av greker. På en av dem lär det sitta gamla gubbar som brukar spelar bouzouki på kvällarna. Bara en sån sak!

Kanske förälskade jag mig i Galatas för att jag var så trött och oförberedd. Det finns nog inga rationella skäl. Det är visserligen en fin kaj med el och vatten och bara ett tiotal gästplatser, varav fem nu är svenskflaggade. Det är bra ankarbotten och ganska ostört, om man bortser från färjorna som går över till Poros varje halvtimme. Man måste också bortse från trafiken som går förbi ganska nära, på andra sidan hamnpromenaden. Det är en lång promenad till närmaste badstrand. Eller bara en kort cykeltur, om man vill vara positiv.

I morse snorklade jag för att kolla hur vårt ankare låg, och man kan inte påstå att vattnet är klart. Det är mycket långgrunt och lerbotten. Det var knappt jag kunde följa kättingen, fast vattendjupet inte är mer än drygt två meter, kanske tre. Ankare var helt försvunnet i leran.

Om några dagar hoppas jag kunna beskriva Galatas mer rättvisande. Vi har just bokat plats här för två veckor. Det känns som början på en fast förbindelse.

Svensk-kajen i Galatas. Till och med kajen är blågul.

image

Poros syns, men hörs inte. Skönt på natten.

image

Tisdagsmarknad, femtio meter från båten. Idag blir det Horta och ostfyllda friterade zucchiniblommor (för andra dagen i rad). Honungsmelon till dessert.

image

Kan någon begripa att jag håller vikten? Lyxmiddagar varje kväll. Frityrkokaren används dock sällan, det var premiär igår, om sanningen ska fram.

image

Vår rutt såhär långt.

image

18 maj

Cykladerna 14-18 maj. Det blir aldrig som man tänkt sig.

I den medeltida staden Ano Syros på ön Syros föddes Marko Vamvakaris, en legendarisk musiker och skaparen av den grekiska musiktraditionen Rebetiko. Man måste jämföra med Evert Taube, för att få en uppfattning om hur stor och älskad han är i Grekland, och för mig var det ett måste att besöka Ano Syros. Vi låg ankrade i en liten idyllisk vik, Possidonia, på andra sidan ön, och hyrde en bil för att köra tvärs öven ön och besöka museet till hans ära, högst upp i byn. Det gick inte att få reda på några öppet tider, och när vi kom dit hade det naturligtvis stängt för en kvart sedan.

Nästa dag fortsatte vi västerut till ön Kithnos, där vi ankrade i en öde bukt för att kunna vara i byn Loutra runt hörnet tidigt nästa dag och förhoppningsvis få en bra plats i hamnen. Loutra fick vi bara inte missa, hade flera seglarvänner påpekat. Vi gick in vid elvatiden, lade ut draggen och backade in till en bra plats inne i hamnbassängen, trots hamnkaptenens frenetiska viftningar om att vi skulle lägga oss utanpå en motorkryssare på andra sidan. Icke sa Nicke, hamnkaptener kan man inte alltid bry sig om, inte ville vi springa tvärs över en annan båt när det fanns plats vid kajen.

En timme senare förstod vi att hamnkaptenen haft andra planer för vår fina plats vid kajen. Då var hamnen fullpackad av charterbåtar från Aten, och nya fortsatte att anlända i en aldrig sinande ström. Jättelika katamaraner, 50-fotare med mer eller mindre kompetenta skeppare parkerade överallt där det gick att lägga till, utanpå varann inne i hamnen och utanför hamnen längs stenpiren. Alla med åtta personers besättning. Över femtio stora segelbåtar räknade vi till.

Till slut var vi helt instängda och hade två dubbla led katamaraner liggande på tvärs ovanpå vår ankarkätting, enbart förtöjda i varann. Gud ske pris, som munken i Disneys Robin Hood utbrister, att det inte började blåsa!
Natten blev orolig på grund av partajande vid de fullsatta tavernorna på stranden och en tysk dragspelare med entusiastiska vänner. Samt att jag drabbades av klaustrofobiska katastroftankar.

Idag på morgonen berättade charterkaptenen på grannbåten, en trevlig litauisk kille, att såhär är det varje torsdag i Loutra, eftersom fredagar är återlämningsdag för charterbåtar. Han måste vara i Pireaus klockan sex i kväll, åtta timmars motorgång från Loutra. På lördag mönstrar nya besättningar på, och på söndag är det samma visa igen här i Loutra, då med nya, glada charterseglare på väg till en vecka runt Cykladerna.

Idag har Loutra varit en underbar, sömnig liten fiskehamn med tavernor som städar upp efter invasionen och en öde sandstrand där det rinner ut en het bäck från en underjordisk varm källa. Bäcken mynnar i en bassäng som byggts på stranden av stora stenar, det varma vattnet flödar därifrån direkt ut i havet. Igår var det skrik och skrän hela dagen från stranden och vi avstod från att gå dit. Idag njöt vi helt ensamma av den extraodinära upplevelsen att flyta som på en luftmadrass i havet, ovanpå en kudde av varmt vatten. Inne i själva bassängen var vattnet mycket varmt, säkert över +40C. Det tog en stund innan jag vågade sätta mig ner där.

Loutra kommer vi gärna tillbaka till. Men aldrig på en torsdag eller söndag.

Ankringsviken i Possidonia på Syros.

image

Vi var där! Jag hade t o m packat min baglama i ryggsäcken…

image

Lugnet dagen före Loutra.

image

Ursäkta, men ni ligger på vårt ankare…

image

Loutra idag. Allt är förlåtet. Men inte glömt.

image

image

image

Nu är vi här. Nästa hamn Poros eller grekiska fastlandet.

image

13 maj

13 maj. Kvar på Paros.

Paros kommer jag att minnas för den fina gamla staden där jag gick vilse i labyrintgränderna, för meltemin som vrålade under två dygn, för sjögången inne i hamnen, för att jag firade min 68e födelsedag här, för att vi lärde känna Sarah och Brian från London och för alla dramatiska scener som utspelades i Naoussas hamn.

Vi fick en bra och skyddad kajplats med mooringlina tack vare att vi kom in i hamnen så tidigt. Det var ren huggsexa, ingen hamnkapten, förbjuden ankring men inga mooringlinor på vissa platser, vilket betydde att många kastade ankar i alla fall och fastnade i virrvarret av kättingar och mooringlinor på botten. Dykaren som hade 24-timmarsservice enligt anslag som fanns uppsatta på alla elskåp, hade fullt upp. De första dagarna, när vädret var lugnt, var kalabaliken vid tilläggning och avsegling mest ett roande skådespel. Att hamnkontoret var stängt betydde också att vi låg gratis, inklusive el och vatten. Hela veckan!

Men när meltemin svepte in med hårda vindar blev det farligt. Vi såg hårresande manövrer när charterskepparen på en 50-fotare, i femton sekundmeters sidvind, med våld och full gas försökte köra loss ankaret, som de lagt tvärs över kättingen som höll hela betongpontonen på plats. Stackars deras förtöjda grannar som låg i vägen när båten kom pendlande på tvärs och fastnade med kölen i deras ankarkättingar. Jag vågade inte titta, vi väntade bara på att något skulle gå sönder. Och värre blev det när en hjälte i besättningen gav sig ut att snorkla över ankaret. Mot alla odds lyckades han dyka och få fast en tripplina i ankaret så att det kunde tippas ”baklänges” och de kom loss. Det kände som ett under att ingen kom till skada.

Min födelsedag på torsdagen – vilken lyckodag det blev! Flaggspel över masttoppen, presenter på kojkanten och en dagsutflykt med hyrbil runt ön. På fredagen började det blåsa, men vi gjorde ändå en dagslång cykelutflykt och bergsklättring upp till fyren på Paros nordspets. RIktigt spektakulär och vild natur, men vi var helt utmattade när vi kom tillbaka till båten.

Natten till lördag tilltog vinden ännu mer, så att det var svårt att sova, och hela lördagen blåste det så hårt att vi inte vågade lämna båten. Vinden var inte det värsta, sjöhävningen inne i hamnen var hemsk, även om vår ponton inte hörde till de värst drabbade. Jag blev tvungen att ta ta sjösjukemedicin. Båtar draggade, dykaren tillkallades, några båtar gav upp och gav sig av trots vågor och vind, förmodligen för att söka upp en ankarplats som gav bättre skydd än hamnen där sjön vräkte rakt in.

Idag söndag har vinden långsamt avtagit, stämningen i hamnen är lättad och glad, alla har blivit lite sammansvetsade, plågor och strapatser jämförs och beklagas. Vi gjorde en ny cykelutflykt längs med kusten mot Naxos. Cyklarna är det allra bästa sättet att ta sig fram, överlägset att hyra bil. Man upplever så mycket mer, kommer ut på små grusvägar och träffar vanliga människor som ropar Yassas!, hör lärkorna och känner dofterna.

Nu ikväll har vi suttit i sittbrunnen med båtgrannarna och nya vännerna Sarah och Brian, som seglar i sin Jeanneau 43 i Medelhavet på heltid sedan 2012. De har visat oss sina bästa ställen runt Peloponnesos, och vi har visat dem våra favoritplatser i Dodekaneserna. De ska övervintra i båten på Samos, vi har bestämt att ta oss tillbaka dit i höst och ser fram emot att träffas igen.
Imorgon går vi norrut mot Syros. Det ska blåsa sydliga vindar, och nu längtar vi efter att sätta segel igen.

Paros gamla labyrintstad. Odd hittar förstås en hund att charma.

image

Uppe på berget, på väg till fyren.

image

Utsikt från fyren.

image

Födelsedag!

image

68-årsbilden.

image

70 år i höst-bilden

image

image

image

Vår resa såhär långt.

image

7 maj

7 maj. Paros, Naoussa.

Dagen började med en spegelblank morgon i ankringsviken, simtur runt båten och gympa på stranden. Planen var att förflytta oss tvärs över bukten till en annan ankringsvik, men medan ankaret winschades upp, behagade bogpropellern sluta fungera. Samtidigt ökade vinden.

Familjens amatörelektriker konstaterade att startbatteriet hade tappat orken, och måste bytas ut. Under den korta tid det tog att gå in till Naoussa Marina, kanske 30 minuter, ökade vinden till tio m/sek. Det fanns ett par lediga platser, båda lika omöjliga att angöra med aktern först i hård sidvind och utan bogpropeller. Ellem kan inte backa rakt ens i en ankdamm, på grund av rodrets utformning. Bakåt kan hon bara manövreras med hjälp av bogpropellern. Jag försökte ändå, men fick avbryta med hjärtat i halsgropen för att inte driva på tvärs in i andra båtar eller mooringlinor. Till slut lyckades vi lägga till utan dramatik på det gamla svenska sättet, med fören först. Många hjälpande händer på piren hjälpte till med tampar och mooringlina.

Senare, på kvällen, satt vi hjärtlösa och förfasade oss över 7-8 stora charterbåtar som i hård vind dunsade i varann, kastade dragg kors och tvärs över hamnbassängen och drev in i diverse linor och kättingar medan de skrek och kommenderade. ”Harbour movie”, som vår italienske granne sa. Det kunde varit vi, tänkte jag.

Annars är det roligaste som hänt idag att jag vägde mig på apoteket och upptäckte att jag nått min målvikt. Nästan arton kilo lättare känns kroppen stark och smidig och gör som jag vill, jag mår otroligt bra. Målvikten firades med en ny bikini, den första på många år. Nu gäller det ”bara” att stoppa viktnedgången, hitta balans med mat och träning och behålla den.

Vem kan ana att det ska blåsa 10 meter/sekund om en timme?

image

Triumfens ögonblick på apoteket. Klar för Beach 2018. 😉

image

6 maj

Cykladerna 5 – 6 maj. Vinddrivna.

Det är lätt att bli besatt av väderprognoser här i östra Medelhavet. Det kan blåsa upp på ett ögonblick. Det kan också vara kav lugnt just där man befinner sig, men ändå plötsligt komma höga vågor om det blåser upp till kuling lite längre bort. Det finns ingen skärgård som hemma, transportsträckorna är långa och öppna, och när man kommer fram till en ö kan läsidan vara mer blåsig än lovartsidan, eftersom vinden kommer nerfallande likt en lavin från de kala, branta sluttningarna.

Innan vi bestämmer dagens rutt, kollar vi alltså vädret, via ett antal olika appar. Mest litar vi på openskiron.org. Vi träffade skaparen på Nisyros förra hösten, en israelisk ingenjör, och fick förtroende för hur programmet är uppbyggt. Väderdata från alla statliga myndigheter / meterologiska institut runt Medelhavet ingår. Det uppdateras varje morgon men ger bara prognoser för två dygn framåt. Här i Cykladerna är vädret extra lurigt, det gäller att ha tänkt ut både plan B och plan C, så att man inte blir fångad i någon utsatt vik under dåligt väder.

Igår gick vi från Amorgos till Iraklia, i ögruppen småcykladerna. Dit går det färja, vilket betyder att det finns möjlighet till liv åtminstone på sommaren. Färjepiren hade plats för några gästbåtar också. På utsidan oss låg en 50-fotare som var chartrad, inklusive grekisk skeppare, av en familj från Kanada. De hade gjort sju öar på sju dygn och skulle fortsätta i samma takt. Jag kunde inte låta bli att tänka på Galenskaparna och ”Man ska ha husvagn”. På vår andra sida låg två ganska medfarna och överutrustade engelska segelbåtar med två äldre par. De hade kommit från Kreta dagen innan och hade inga speciella planer alls.

Vi lämnade Iraklia tidigt i morse efter att först ha blivit helt nergasade när charterpappan körde motorn för att familjen skulle få varmvatten till morgonduschen… Japp, där fick vi alla våra fördomar om charterseglare bekräftade.
När Openskiron uppdaterat sina prognoser för dagen la vi om kursen och gick norrut. Nu ligger vi i en fin bukt på norra Paros där vi nog blir kvar minst ett par dagar.

Köpta från fiskbilen på Amorgos. Blev goda grillade. Men vad är det för sort?

image

Ikaria. Drömmen om ett sommarland. Men tyvärr tråkigt och opersonligt utan åretruntliv.

image

Panoramabild från dagens natthamn på Paros. Det blev några åskknallar. I natt vänder vinden 180 grader. Men här ligger vi tryggt ändå.

imageRutten hittills: Samos, Arki, Patmos, Levitha, Astipalia, Amorgos, Iraklia, Paros. Skärmdump från väderappen Windy. Ljusgrönt och brandgult vill vi inte vara ute i.

image

Hur många har du?

image

1 2 3 4 5 209