24 april

24 april. Haveri och sjöräddning.

Halv sex vaknade vi i Arkis lilla hamn och gjorde klart för avgång mot Levitha, klippön som utgör första trampstenen i ögruppen Cykladerna, mitt i Egeiska havet. Jag tryckte på startknappen tilll motorn. Ingenting hände. Det är en väldigt konstig upplevelse när någonting som alltid varit självklart bara uteblir. Tänk att du vrider om bilnyckeln och motorn inte startar. Hjärnan vill inte tro det. Odd var tvungen att också trycka på knappen, flera gånger dessutom, innan han trodde på det. Motorn var död, och han hade ingen aning om varför. Det var en riktigt svart morgon. Vi såg dagar av reparationsstrul framför oss. Och hur skulle vi ta oss från Arki, en ö med bara några få bofasta fiskare, utan fungerande motor?

För att göra en lång historia kort så hade vi en otrolig tur flera gånger. För det första blåste en svag, men dock vind rakt ut ur Arkis trånga lilla hamn, vi kunde dra upp ankaret, hissa seglen och sätta kurs mot Patmos, närmaste större ö. För det andra visste vi att svenska vänner befann sig i närheten med sin båt, och hade planer på att ta sig till Patmos samma dag. Vi ringde upp Rolf på Blue Pearl och förklarade situationen, och tre timmar senare fiskade de upp oss och vi fick bogsering in i Patmos hamn.

För det tredje rekommenderade ”vår” mekaniker på marinan i Samos en kollega i Patmos som stod på bryggan tjugo minuter efter att vi lagt till. Han ställde diagnosen direkt. Ett relä till startmotorn hade havererat och måste bytas ut. Efter en timme var reservdelen på plats och motorn igång.
Dagen som började så mardrömslikt slutade med förfest för våra räddare i sittbrunnen och gemensam middag på en taverna. Imorgon gör vi en omstart mot Levitha.

image

Slutet gott, allting gott.

image

20 april

20 april. Hamnrapport från Samos.

Tionde dagen sen vi kom, och vi är fortfarande kvar vid vår pontonplats i Samos marina. Jag klagar inte, men Odd börjar bli lite rastlös. De senaste tre – fyra dagarna är det blåsten och väderprognosen som håller oss kvar. Varken fock eller storsegel kan sättas på plats när det blåser som nu, över 15 meter per sekund i kastbyarna som störtar ner från bergsluttningen i norr, likt laviner av luft. Det ska fortsätta blåsa ända till måndag.
Bloggen här har varit tyst länge, eftersom råmanuset till min nästa bok ligger hos lektören för genomläsning, och jag fortfarande är fokuserad på mitt viktminskningsprojekt. Den som är nyfiken kan gå in på www.matdagboken.se och leta upp signaturen seglar67 s blogg.
Idag är jag sexton kilo lättare sedan livsstilsomläggningen annandag jul, och känner mig som en ny människa. Nu ska jag återgå till att blogga här som vanligt. Inte om viktresan, även om den faktiskt påverkar precis allting. Hur jag tänker, hur jag rör mig, vad jag orkar, hur jag mår. Och hur vi äter, inte minst. Odd tycker att det har blivit femstjärnig restaurang ombord, och det är lite sant, jag lägger mycket tid på att planera, handla och laga goda middagar. LCHF, förstås.
Det är vår på Samos, och de senaste dagarna har jag gått väldigt långa promenader, uppåt en mil, för att letat örter och blommor som ser ut som på bilderna i min grekiska flora. Av någon anledning ger det en särskild kick att känna igen åtminstone en del av växterna man går förbi. Dagens ryggsäck blev full av gissningar som jag packade upp på disken hos en vänlig kvinna i en organisk te- och kryddbutik. Det mesta fick slängas, men kapris var i alla fall rätt. Fast allldeles för tidigt, påpekade hon ogillande, inte förrän i maj är kaprisknopparna stora nog att plockas.

Blommor i fönstret – bara för bryggseglare. 🙂

image

Tidig morgon på kajen i Pythagorion. 

image

Dagens växtskörd innan identifiering.

image

Otillräcklig men spännande ändå.

image

Vild kapris.

image

Doft av timjan , rosmarin och oregano i hela båten!

image

 

 

13 april

Fyra timmar i flyktinglägret på Samos.

Kanske har ännu en gummiflotte i skydd av mörkret lyckats smita förbi den turkiska kustbevakningen i natt. I så fall har män, kvinnor och barn antingen tagit sig iland själva eller plockats upp av den grekiska kustbevakningen och befinner sig nu i lägret på andra sidan ön. I frihet och säkerhet, åtminstone i jämförelse med vad de flyr ifrån.

Turisterna är rädda för flyktingarna. Många väljer att semestra någon annanstans, vilket drabbar lokalbefolkningen hårt. Turismen är Samos kroppspulsåder. Vad är de rädda för, undrar jag. Jag har knappt mött en enda flykting sen vi kom hit 2015. Lägret i berget ovanför Samos stad är överfullt, de flesta får röra sig fritt ut och in, men vart ska de ta vägen? Alla väntar, på uppehållstillstånd, på att omplaceras av UNHCR, på att få fortsätta sina liv.

En bekant till mig ville veta om det är mycket bråk och stölder på ön? Jag förde frågan vidare till en ortsbo, som skrattade och svarade: ”De enda som stjäl är turisterna! Mina stentavlor på husväggen försvinner varje sommar!

Idag har jag varit i lägret tillsammans med Janita, barnsjuksköterska. När vi kom dit var kön redan lång utanför containern som rymmer hennes lilla hälsostation. Den bemannas och bekostas helt av volontärer, och fungerar som en sorts avlastning och filter till den statliga läkarmottagningen som några dagar i veckan är öppen i containern bredvid.
Janitas små patienter fick näsdroppar, hostmedicin, febernedsättande och i några fall antibiotika. En liten pojke med misstänkt bråck skickades vidare till läkare nästa dag, en öronpatient fick antibiotika, några diarre’patienter fick instruktioner och stjärtsalva, en liten flicka befriades från sex stygn på underarmen, efter att först ha fått bedövningssalva. Alla vägdes, blev tempade, lysta i öronen och lyssnade på lungorna. Många föräldrar fick febertermometrar. Noggranna journaler skrevs och kopierades.

Imorgon är det en frivilligarbetande barnmorska som har mottagning i containern. Janita tar emot de minsta barnen tre dagar i veckan. Jag fick vara med om fyra intensiva och omskakande timmar som tillfällig assistent, hålla bebisar, trösta syskon och handräcka när jag kunde.
Utan insamlade pengar från oss i Sverige och Norge skulle detta inte fungera. Allt från gosedjuren som tröstar rädda patienter, bedövningssalva, plåster, alvedonsuppar, modersmjölksersättning, nya flasknappar, antibiotika etc etc  bekostas av pengar som samlas in av två facebookgrupper och Janitas norska vänner. Det är både hemskt och underbart att tänka på.

På måndag ska jag få träffa en syrisk fyrabarnsfamilj som bor i tält, och vara med på friluftsskola som bedrivs av Samos volunteers.

Medan storasyster undersöks…

4CC260E5-BB29-470E-8CFA-7AB4E7F5A628

Ikväll har vi sjösatt. Livet är fullt av kontraster. Det är OK, man får försöka göra det lilla man kan, så gott man kan. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa några.

Turkiet. Så nära.

AAA9D948-9B61-4220-A913-DC6AF9026906

11 april

11 april. Första dagen på Samos.

Äntligen är vi i båten på Samos igen. Tidigare än någonsin, ännu dröjer det länge tills de första turisterna kommer. Resan hit tog tre dagar tack vare att vi har med oss Sigge. Tåg till Malmö, hotellövernattning, tidigt morgonflyg från Köpenhamn till Aten. Buss till Piraeus, hotellövernattning, färja nio timmar till Samos. Taxi till marinan, med stopp på Lidl för proviantering.

Inte konstigt om vi varit lite slaka idag. Vi bor i båten som fortfarande står på land, det är opraktiskt men övergående, sjösättning är planerad till fredag. Odd har redan polerat halva friborden,  jag har packat upp, stuvat undan, handlat, lagat mat.

Sigge uppför sig exemplariskt, bryr sig inte om alla katter och fräser åt närgångna lösa hundar    utan att starta bråk.

FAFBFB32-F280-47AB-8E3A-28C600B39556

Försommar.

785C2391-3994-4FE4-9D65-69794E2637A3

Inga båtar och inga turister. Snart börjar arbetet med att städa och möblera stränderna.

DD688D5C-6F59-404F-AE2D-50DE24FEEC20 77860365-14D3-4F43-9350-7B4EFB8274E9

7 april

7 april. Fjorton kilo och fyrahundrafyrtio manussidor senare.

Hej, kommer du ihåg mig? Det är jag som är Katinka. Ursäkta fåntratteriet, det är inte så lätt att hitta tillbaka till mitt gamla bloggflyt märker jag.  Men nu är det dags för come back här. I tre månader har jag i stort sett bara ägnat mig åt att gå ner i vikt (det har gått fort) och försöka bli klar med råmanuset till min andra roman (det har varit väldigt segt). Tack vare Matdagboken, där jag bloggat varje dag under signaturen seglar67, och min orubbliga envishet när jag verkligen vill något, så väger jag nu fjorton kilo mindre än den hemska annandag jul när jag fick nog av att vara överviktig. Det är fortfarande 4-5 kilo kvar till målvikt, dem tänker jag klara av innan midsommar. Sen ska jag aldrig mer gå upp i vikt igen.

Råmanuset till Målaren befinner sig nu i lektören Lennart Guldbrandssons händer. Det är långt, mycket längre än manuset till Diktaren. Det är ofärdigt och inte alls som jag vill ha det. Men det är så det är med en första version. Jag räknar kallt med att boken inte kommer att vara tryckt förrän nästa sommar. Kanske förvandlas den till två separata romaner under redigering och omskrivning. Men nu ska jag inte tänka på det, nu ska jag bara distansera mig från hela historien, för att så småningom kunna skriva om, stryka och lägga till, efter att Lennart har kommit med sina synpunkter.

På Samos väntar Ellem på oss. Hela Egeiska havet också, förresten. Under flera veckor inga plikter, inga måsten, inga förväntningar från omgivningen. Vi ska bara segla dit vinden blåser, även om vi hoppas att den blåser oss västerut, genom Cykladernas pärlband av öar och över till Greklands fastland. Amorgos, Paros, Naxos, Poros, Hydra, Spetses… så många öar väntar på att upptäckas.  Eftersom det inte gick att ordna hundvakt den här gången, följer Sigge med. Det låter rätt självklart, det där att man tar med sin hund på resan, eller hur? Som den enklaste sak i världen. I själva verket är det djävulskt komplicerat. Om Sigge hade vägt två kilo mindre hade han fått resa i en väska tillsammans med oss. Nu går inte det, och resan till båten tar tre dygn istället för en dag. Först buss till Göteborg, sen tåg till Malmö och hotellövernattning där. Sen tåg till Kastrup och flyg till Aten. (Sigge reser i sin bur i lastrummet.) Sen hyrbil, eller möjligtvis taxi till Piraeus, om vi lyckas muta någon taxichaufför. Det är nämligen förbjudet med hundar i grekiska bussar och taxibilar. Efter en hotellnatt i Pireaus (det trettonde hotellet accepterade hund på rummet) åker vi färja tolv timmar till Samos. Där hoppas vi hitta en taxichaufför vi kan muta för att köra oss alla tre till marinan.

Förutom vår egen packning har vi denna gången med oss ett halvt apotek till barnen i flyktinglägret i Samos stad. Vi har ju lärt känna Janita, norsk barnsjuksköterska bosatt på ön sedan tjugo år och gift med en grekisk man. Janita har ända sedan flyktingvågen började, engagerat sig för de allra minsta barnen i lägret, och det finns både en svensk och en norsk facebookgrupp som stöttar henne genom att samla in pengar. Pengarna går till att köpa sådant som de minsta barnen behöver, och som de inte skulle få annars. Mycket kan köpas på Samos eller beställas från Aten, men en del är billigare här. Därför är halva min väska packad med febertermometrar, alvedonsuppar, näsdroppar, Näsfridor och barnplåster. Tack vare Facebook. Mina fantastiska, generösa, facebookvänner swishade över sjutusen kronor så snart jag presenterade Janitas önskelista. Hälften spenderades på Apotea, resten har jag med mig kontant, tillsammans med mer pengar, som samlats in genom gruppen Flyktinghjälp till Samos För dem köps antibiotika, blöjor, vaccin med mera på plats.

IMG_1238

Mitt nya jag i mitt gamla jags byxor. Jag skulle ju klippa håret när råmanus var färdigskrivet. Men jag trivs i min käringknut, så nu får håret växa.

IMG_1099

Får jag följa med?

1075E067-101F-46AB-BD57-9C8A7DE6AC88

3 februari

Frigörande målning.

Idag och i morgon är jag på kurs från tidig morgon till sen eftermiddag. Det är en efterlängtad repetitionskurs i glasmåleri som hålls av Ewa Evers. Hon brukar ordna kurser i sin atelje ett par gånger om året, oftast är det samma kvinnor som återkommer. Den som har gått en gång är fast. Den här gången betraktar jag kursen som en belöning till mig själv efter sju avlagda överviktskilon.

För övrigt finns det inget som befriar själen, och skingrar en ensamvargs mörka tankar, så effektivt som att måla tillsammans med en liten skara systrar. Till exempel bestämde vi att tillsammans besöka Göteborgs konstmuseum och se fotoutställningen Girls, girls, girls. Bara en sån sak! 🙂 I morgon kväll hoppas jag kunna visa lite bilder på vad vi har åstadkommit under två kursdagar. Idag får det räcka med några smakprov på förarbetet med skisser och schabloner. Uppgiften är Självporträtt.

IMG_0618 IMG_0643 IMG_0636 IMG_0635 IMG_0634 IMG_0621

22 januari

22 januari. På väg mot målet med god fart.

Varning för ett inlägg som bara intresserar viktnördar! (Och mig själv om några år.Igår passerade jag mardrömsgränsen åt rätt håll. Nedåt. Nu väger jag drygt sex kilo mindre än vid annandagens uppvaknande. Jag har (ännu en gång) hittat rätt sätt att ta itu med min övervikt. Motivation, kontroll och fokus är nyckelord. Motivation är enkelt, förutom att den måste hållas aktiverad hela tiden. Den bygger på allt jag har att vinna, men också på medvetandet att jag det senaste året saboterat min hälsa och livskvalitet genom att äta fel och röra mig för lite. Det är ett återkommande självskadebeteende som jag äntligen har fått syn på. Jag får inte släppa motivationen ur sikte. Nu gäller det återstoden av dagen, bildligt talat. Kroppen orkar inte ställa om fler gånger om jag fortsätter motarbeta den. På Matdagboken på nätet finns andra i samma situation som jag. Anonyma medmänniskor i alla åldrar och av alla sorter. Det är ett sorts AAA för vikthaverister.

Kontroll är en annan anledning att Matdagboken.se fungerar för mig. Jag är ett kontrollfreak och har alltid varit, på gott och ont. Nu lägger jag om mina matvanor radikalt. Inget socker, inget bröd, minimalt med frukt. Bestämda mängder av protein, fett och kolhydrater, mat på bestämda tider.  Jag registrerar all mat jag äter. På MD bygger jag upp en egen matdatabank, med hjälp av Livsmedelsverkets register.  Jag lär mig laga mat efter nya recept. Varje morgon konsulterar jag min nya våg, som kommunicerar med mobilen och rapporterar vikt, andel kroppsfett, vatten, muskler m.m. Inte visste jag att det fanns sådana vågar för privat bruk, till överkomligt pris.

Fokus är det enda problematiska just nu. Mitt fokus räcker nämligen inte riktigt till för så mycket mer än viktminskningsprojektet. Min syster sa häromdagen att jag alltid varit så bra på att fokusera. Bestämmer jag mig för något så går jag in i uppgiften med all energi jag har. Jag blir helt enkelt som besatt, går in i en mental grotta och stänger om mig. Hennes kommentar gav mig en tankeställare. Hon har rätt. Men det är inte enbart positivt att vara funtad på det sättet. Min förmåga att fokusera gör att jag försummar allt som ligger utanför fokus för tillfället. Det kan gälla familjen, jobbet, trädgården eller vad som helst. Multitasking är verkligen inte min styrka. Därför går skrivandet av det sista, korta scenerna i manus väldigt trögt, därför har jag har inte lyft ner varken bouzoukin eller ucken från väggen sen i julas, och en massa andra saker som jag borde göra blir helt enkelt liggande.

Nu har jag i alla fall skrivit ett blogginlägg, så att jag i framtiden kommer ihåg vad som hände i början av 2018. Snart kommer jag nog ut ur grottan. Det handlar bara om en anpassningsperiod.

IMG_0546

11 januari

Januari 2018. Kursändring.

Undrar kanske någon var jag håller hus? Man kan ju alltid hoppas… Inget nytt på bloggen sedan i november. Så länge har jag inte varit tyst här på flera år. Fram till sommaren bloggar jag varje dag på Matdagboken.se Anonymt. Jag vill helst bespara dig det jag skriver där, men själv är jag väldigt glad att ha hittat dit. Men jag hinner inte med den här bloggen också.

Det hände nämligen något i december. Jag ställde mig på vågen. Och insåg att jag vägde tjugo kilo för mycket för mitt eget bästa. Tjugo kilo! Jag ställde mig på vågen därför att jag kommit underfund med att jag egentligen inte mådde bra alls, och faktiskt inte hade gjort det sedan den där hjärnsmällen i mars 2017, och magsåren som kom efter det. När doktorn rådde mig att sluta med 5-2, som passat mig så bra i flera år, skenade ätandet och därmed vikten, och snart hade jag ont överallt och svårt att röra mig som jag ville. Fyra olika mediciner om dagen, var det jag?

Nu har jag redan gått ner fem kilo och är snart under mardrömsgränsen som jag aldrig skulle passera. Det är inte svårt egentligen, inte tråkigt heller, men det slukar fokus och tid. Motivation också såklart, men den var inte svår att skruva upp när jag insåg hur min framtid ser ut om jag inte gör något. Jag fyller snart 68. Min kropp har hittills i livet varit tillåtande, ursäktande och självläkande, och jag har tagit det för givet. Nu önskar jag mig minst femton hyfsat aktiva år till, med bergsvandringar, dans, vilda barnbarnslekar och segling. Det kan jag glömma om jag kör på som hittills. Men från Annandagen 2017 gäller nya förutsättningar.

Hjälp mig gärna genom att hålla tummarna för att jag kommer i min gamla brudklänning efter midsommar. Att jag lyckas bli medicinfri innan årsskiftet. Och att jag lyckas komma ut med nästa roman under hösten. Den är faktiskt på god väg, råmanuset blir klart denna veckan (kors i taket).

Det är förresten inte hela världen om det dröjer ett tag till. Livet är så mycket mer än att skriva böcker.

 

20 november

Skrivbubblan som brast.

Det värsta hände, dagen innan mitt livs första författarbesök (på Varekils bibliotek) blev det  inställt på grund av att ingen hade anmält sig. Min väninna B messade och konstaterade ”vilken tur att jag kollade på nätet, annars hade jag gått dit”. Jojo. Själv visste jag ingenting. Först blev jag snopen, sedan arg, sedan besviken, men det gick över förvånansvärt fort. (Allt oftare känner jag igen min mamma i mig själv. Hon hittade alltid något positivt i allt hemskt som hände, vilket kunde driva mig till vansinne.) Men – jag lärde mig mycket av den här vurpan. Till exempel har jag nu ett bra föredrag i byrålådan. Jag fick en extra skrivdag. Och jag vet hur jag ska förhindra att samma sak händer igen.

För när jag tittade närmare på affischen som biblioteket tagit fram för att göra reklam för mitt framträdande, förstod jag direkt varför ingen anmälde sig. Det hade inte jag heller gjort.  ”fått mycket beröm för sitt stilsäkra språk” – vem bryr sig? Nu vet jag att jag måste skriva presentationen själv nästa gång. Och kolla med biblioteket att de inte har lagt in två författarbesök inom loppet av tre dagar, åtminstone inte på lilla Orust.

Science fictionförfattaren Emanuel Blume, som besökte Henåns bibliotek två dagar innan det var min tur i Varekil, hade skrivit en spännande och personlig presentation. Han lyckades locka en publik på hela sexton personer. Stjärnförfattaren Johannes Anyuru, som har skrivit bl a den omtalade ”En storm kom från Paradiset” och är överöst av litterära priser, talade för tolv själar häromsistens, tröstade bibliotekarien när jag ringde och undrade vad som hänt. Man vet aldrig vad det beror på, sa hon. Fast där håller jag alltså inte med.

Varför berättar jag det här på bloggen? Varför kryper jag inte in under skämstäcket och gömmer mig istället, över att jag vågade hoppas att det kanske skulle komma många? Jag har inget bra svar på den frågan. Eller jo, kanske. Jag är dålig på att skämmas över att shit happens. Kan det bero på att min pappa älskade att deklamera uppbyggliga rader av sina favoritförfattare? Den här till exempel: ”Det är skönare lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.” Verner von Heidenstam, nobelpristagare i litteratur 1916.

IMG_3766

 

10 november

Rapport från en skrivbubbla.

November är sedan länge inbokad för koncentrerat skrivande. Därför är det tyst på bloggen. Det går nämligen inte fort nog med manuset. Det blir inte bra nog. Jag har gått med i NaNoWriMo och har just nu ett beting på drygt 2000 ord per dag eftersom jag hittills inte klarat medelvärdet 1667 ord per dag. Det är alldeles för mycket för en långsam skribent som jag, som vänder och vrider och stryker och skriver om. Men jag SKA bli klar med råmanus till jul. Det kräver disciplin och fokus. Och mod. Mod att fortsätta skriva fast jag är missnöjd med hur det blir, mod att sätta mig över mitt dåliga humör,  strunta i sociala förväntningar, våga vara så superego som jag måste vara för att dygnets timmar ska räcka till för att tugga vidare på manuset. Ja, ja, jag vet att en pensionär borde ha all tid i världen.

Men för att mitt skrivande ska fungera krävs också långa promenader, styrketräning, musik, läsning, lyssna på radio (Märta Tikkanen!!!) bra mat på regelbundna tider och tillräckligt med sömn.  Ibland blir klockan halv fyra, som nu, innan jag ens har öppnat Scrivener. Där ligger manuset med alla scener fint och ordentligt uppradade från början till slut. Dåligt synopsis kan jag inte skylla på.

Nästa onsdag är det Författarbesök på Varekils bibliotek här på Orust. Det är jag som är författaren, och det är mitt första författarbesök på ett bibliotek. Hur gör man? Vad ska jag prata om? Signeringar har jag varit på många, i bokhandlar och på mässor. Men jag har aldrig stått och berättat om mitt skrivande en hel timme för en publik.  Tänk om ingen kommer? Tänk om det kommer jättemånga? Jag filar på min föreläsning, vänder och vrider och stryker…

För övrigt: Hurra! Efter lång tids letande på nätet och antikvariat fick jag äntligen napp. Den ojämförligt bästa boken om Carl Wilhelmsson, katalogen från utställningen på Waldemarsudde och Bohusläns Museum 2010. En dyrgrip som plötsligt dök upp på Bokbörsen för 145 kronor. Visst, den går att låna på biblioteket. Men just den här boken vill jag äga.

IMG_3710

 

 

 

 

1 2 3 4 5 6 209