24 april

24 april. Historisk dag i Turkiet.

Idag har vi varit kulturella, vilket är nästan lika utmattande som att segla Ellem i medvind. Egentligen borde man förstås ha guide när man besöker så historiskt spännande platser som Didyma och Miletus, men det är mastigt nog att försöka ta till sig det lilla som står i Heikells guidebok East Aegean. Flera hundra år före Kristus levde människor här, och idag sitter vi på samma stenbänkar, lyssnar till samma grodsång och ser ut över samma kullar. Herregud, det går inte att fatta.

Miletus var en gång den mäktigaste staden i den grekiska världen. Sjuhundra år före Kristus räknas Miletos som födelseplats för västerländsk vetenskap och filosofi. Det känns meningslöst att försöka beskriva mer i detalj, det finns hur mycket som helst att läsa på nätet. För egen del är jag inte så intresserad av att läsa om historia. För mig är det viktigast att försöka framkalla någon sorts närvaro, bygga en bro mellan nu och då genom att kombinera ljud, dofter och synintryck med den egna fantasin. Vem kan veta något sant om vad som hände för nästan tretusen år sedan?

Det har varit en helt fantastisk dag. Vi var så gott som ensamma på båda ställena. Didyma ligger bara en kvarts bilväg från marinan, Miletos lite längre norrut. Miletos är en vidsträckt arkeologisk plats, här kan man gå omkring i timmar. Ruinerna ligger utströdda i blommande betesmarker, man rör sig fritt och känner sig som en upptäckare, en tidsresenär. Man har stor nytta av god kondition, och dagens bästa idé var att köpa med matsäck från Didyma. Lunchen åt vi sittande på tusenåriga åskådarplatser högst upp i amfiteatern, helt ensamma i en sagolik miljö.  Jag grävde upp en liten planta kapris i amfiteatern att ta med hem som souvenir.
Om två veckor börjar turistsäsongen och då kommer knappast någon att uppleva lyxen att vara nästan ensam i Apollons tempel.

Note to self: det är straffbart att resa till båten utan stora kameran. Hur tänkte jag?

AA2CE6EA-EFB2-4D35-8EBE-9B3A7AA1D4B0

686B9CCF-22AD-4505-BA80-E6FA0AE6BFB3

Den mysiga farbrorn i Didyma svarvade underbara saker i marmor. Han vinkade in oss i sin verkstad och vi gick därifrån flera kilo tyngre men inte mycket fattigare, lastade med presenter som jag inte vill visa i bild.

9D2A7F45-D472-48EA-9FDE-DC3E8BC9E57D

14B7F9DB-025B-449D-B222-B74306BB7F6D

4799D663-F0FB-4285-86C2-B863604002E2

Här och där låg pusselbitar av historia utströdda i gräset, tillverkade för hand av någon för mer än tvåtusen år sedan.

A9A99CA1-9EC6-4A53-8472-F8D12A8F6669

Panorama över amfiteatern, byggd för 15000 åskådare.

C3F1A4EF-FEA0-4587-AEB5-F81A5D7B568B

E4C1F7BB-790B-45A5-9510-DE0278980B23

Alltid den minsta båten i marinan, med den kortaste masten, det är Ellem. Men jag vill inte byta med någon.

C3623668-A454-4B5C-AE67-94C3D2F06A8C

24 april

23 april. Trötta i Turkiet.

Idag har vi mest såsat. Det blev betydligt kallare och mer sjögång igår än vi hade väntat oss, så vi har varit dagen-efterslaka. Mycket mer vind än de 10 sekundmeter som prognosen sa blev det igår. Naturligtvis, det blir det alltid. Vindmätaren i masten har fastnat under vintern, så vi kunde inte läsa av vindstyrkan. Kanske var det lika bra. Vinden kom rakt akterifrån, vilket var tur på ett vis, då blir det inte riktigt lika kallt och inte så blött. Men det blir väldigt svårt att styra. Ellems runda akter gör att hon slingrar sig som en orm när vågor och vind kommer bakifrån. Autopiloten går inte att använda, knappt ratten i styrhytten heller, man måste stå i sittbrunnen vid rorkulten och parera sjöarna hela tiden. Kallt och tungt. Tycker i alla fall jag, i sanningens namn var det Odd som styrde mesta tiden.

Didim marina är en typisk modern turkisk marina i högsta prisklassen. Här står visserligen ingen Maserati till salu utanför receptionsbyggnaden, som i Cesme, men ändå. Plats för 600 båtar, jättelik travellift och stort varv med all tänkbar service. Vi betalar 39 Euro per dygn, fast vi fick den tredje dagen gratis när vi bokade två. Här finns allt man kan önska sig, shoppingcenter och restauranger, spa och gym, allt i toppklass. Eget omklädningsrum till varje dusch, som har golvvärme och hårtork. Allt är rent, ingenting är trasigt eller rostigt, alla man möter är otroligt vänliga och proffsiga, från marinerosarna som hjälper en att lägga till, till vakten vid grinden och kassakvinnan i supermarketen. Bara den instängda påfågeln i sin bur är sur. Nackdelen är förstås frånvaron av turkiskt vardagsliv. Inga böneutrop, inga vanliga människor, inga marknader eller normala butiker.

Turkiet är utanför EU, vilket betyder en byråkratisk procedur för att klarera in med båten. Vi måste ha en Transit logg som ska visas upp för hamnpolisen på varje ställe vi lägger till. Inte i ankringsvikar förstås. Vi får stanna i Turkiet max 90 dagar, dock får båten vara här hur länge som helst. Här i Didim måste vi anlita en agent för inklareringen, eftersom det är off season och ingen tullpolis finns på plats än. Agenten får köra bil till Kusadasi (norr om Samos) där tullmyndigheten finns för att få rätt stämpel i vår transit logg. Agenten kostar 175 Euro, men då förhandlade vi oss till en hyrbil i priset. Så imorgon ska vi åka på en liten rundtur till två berömda arkeologiska platser.

Ikväll har vi fördjupat oss i planer på den fortsatta seglingen, samt mailat olika marinor i närheten av Marmaris för att få in offerter på vad det kostar att ta upp Ellem på land under sommaren. Det är fyra veckor kvar till hemresan. Men vi måste redan nu ha en plan för de sista dagarna, så att vi säkert kommer hem i tid till Salmas studentexamen.

Marinans wifi är långsamt och hackigt. Att använda mobildata skulle bli svindyrt, Telia vill ha 245kr för 2 GB. Jag skriver bloggen löpande i Anteckningar och lägger in text och bilder här när wifi funkar.

510CDE71-F219-4AD2-A872-D526D32AC8F1

0FA256E4-5E97-4B31-AC48-7468132C749B

21 april

Påskafton utan påsk.

I Grekland firas påsken nästa vecka. I den grekisk-ortodoxa kyrkan är påsken en stor och viktig helg, helgon och reliker bärs runt i procession på gatorna, kyrkorna är fulla och det finns en massa ritualer knutna till påsk. Inte trams om häxor och blåkulla, som hos oss, utan heliga och symboliska handlingar som alla utför med stort allvar. Till exempel tar man med ett vaxljus till kyrkan, och får det tänt av prästens ljus, vars låga förmedlas vidare från person till person. Lågan måste hållas brinnande tills man kommit hem. Vi upplevde det på påskdagens kväll (tror jag det var) i Bulgarien vid Svarta havet, när vi kom tillbaka till båten en tidig vår. Känslan av tacksamhet och glädje som vid ett givet ögonblick spred sig i den fullpackade kyrkan, var så tydlig att man kunde ta på den. Människor som stod nära log mot oss och sa någonting om ”Cristos” som vi inte förstod. Senare fick vi förklarat av vår bulgariske värd Stefan, att det var tradition att hälsa varann med frasen ”Kristus är uppstånden” vid en speciell punkt i gudstjänsten.

Vi kommer inte att få uppleva påskfirandet här i Pythagorion eftersom vi – kors i taket – då befinner vi oss i Turkiet. Där blir det istället böneutrop varje dag från minareterna. Det stör mig inte alls, tvärtom. Det är trist att vi har tagit bort så mycket av klockringningen från våra kyrkor. Inte för att jag är det minsta religiös, men både böneutrop och klockringning ger en känsla av att höra till, att ingå i en speciell människoflock. Och människor är beroende av att höra till, så är det bara.

Vi fick ändå känna på en närmast religiös upplevelse igår, när vi gav oss iväg på cykel för att hämta vatten vid en helig, underjordisk källa. Femhundra år fKr byggdes en tunnel tusen meter genom berget, för att förse Pythagorion med vatten från källan. Ovanför platsen där vattnet rinner upp ur marken, i en dalgång mellan två bergsmassiv, har det byggts ett litet kapell, Agios Ioannis. Hit kommer människor långväga ifrån för att hämta hälsovatten, det sägs att den som en gång druckit vattnet alltid måste återvända till Samos. Det var Heidi som visade mig källan under vår orkide´vandring tidigare i vår.

Elva stora petflaskor fylldes med heligt, klart och gott vatten. Vi har lovat varann att den sista plastflaskan är köpt, vi vill inte fortsätta bidra till berget av vattenflaskor som fyller alla soptippar här. Efter nästan fyra timmar och 13 km var vi tillbaka i båten med blytunga ryggsäckar och lika välfyllda sinnen. Vi somnade båda två på stört, helt utslagna av intryck. På kvällen firade vi påskafton så gott det gick, med rökt lax, kokta och färdigmålade ägg, potatisgratäng och mystiska tyska sillkonserver. Samt snaps och norska båtgrannar.

Blomprakten är enorm såhär på våren, efter allt regnande.

B22B0BE5-E283-4269-BC4E-9C591437F580

Källan ligger vid 6. Där lämnade vi cyklarna och följde en stig som ledde till ingånge av Epidavros tunnel. Jag är glad att den är stängd såhär års. En kilometer i en trång gång genom berget, nej tack.

26D758BE-6689-45F4-83EE-8F61BC56D6B5

7EC7293D-81F7-4A9B-9005-106ED5D28C08

6BB86A1D-846B-40E0-B51B-C13A4CCC66A9

 

image

image

Vem kan gissa att stigen börjar här? Utan Heidis lokalkännedom hade vi missat mycket.

image

image

image

19 april

26 april. Skulle varit långfredag.

Långfredag hemma. Ingen påsk här i Grekland (förrän nästa vecka), bara tretton grader och iskall vind. Hemma är det full sommarvärme och familjen firar påsk – utan oss för första gången någonsin. Å andra sidan kommer vi hem tidigare än normalt, till första barnbarnets studentfest i maj. Förmodligen snöar det väl i Göteborg den dagen…

Om jag någonsin behöver läka sår i själen ska jag resa till Samos och vandra. Igår gick Odd och jag, ledda av Heidi, en tretimmars tur upp förbi Spiliami klostret och de gamla stenbrotten, ner i dalen på vägen mot Mytilini och sedan på slingrande stigar 450 meter upp i pinjeskogen. Under en apelisnpaus på vägen pekade Heidi bort mot bergsmassivet i norr, där ett smalt vitt band rullade i kringelikrokar ner mot slättlandet. Den vägen leder till de sagolikt vackra bergsbyarna bland norra Samos högsta toppar. ”Det tar en dag att gå dit”, sa Heidi. ”Sen kan man övernatta i Manoletes innan man går hem igen.” Odd och jag har kört bil dit en gång, uppför en smal väg från Näckrosdalen. Dvs Odd körde, jag blundade nästan hela tiden genom hårnålskurvorna på vägen upp. Sommartid är det tjockt med turister på de smala åsnestigarna mellan byarna, men vår och höst är det en magisk upplevelse att komma hit.

Heidi börjar varje dag med en promenad i bergen på minst två timmar. Det är ett behov sen ungdomen i Molde i Norge. Att gå på tur i fjellet var en del av livsstilen och Heidi blir uttråkad av platta landskap. Det är omöjligt att beskriva i ord en vandring som igår, bilderna får tala. Jo, det är kallt, bara 13 – 14 C och blåsigt. Så blåsigt att vi inte klarar att sätta focken på rullen i förstaget. Kanske kan vi inte kasta loss förrän på tisdag.

Tolv kilometer. Inte så långt på plan mark. Men vi gick snabbt i tre timmar. Det krävde en lång tupplur efteråt.

image

image

image

Fjärilsinvasion, stora svärmar kom med vinden från Turkiet igår.

image

image

Heidi är bara något år yngre än jag, men springer som en bergsget uppåt, alltid först.

image

image

Nästan hemma passerade vi de här sällskapliga killingarna. De är instängda för att gödas i väntan på att bli påskalamm nästa vecka.

image

Idag krävdes påfyllning av grönsaker. Grönsaksbilen hade kanonfin dill och schalottenlök. image

17 april

Sista dagarna på Samos?

Att segla i Grekland låter underbart, och är det också på många vis. Men det blir många dygn som fördrivs i väntan på bättre väder. Visst skiner solen, och visst är det 18C i vattnet. Men sedan vi kom hit i måndags kväll har vinden pendlat mellan noll och drygt femton m/sek nordligt, natt som dag. Vår första etapp går sex timmar söderut, till marinan i Didim, där det är möjligt att klarera in i Turkiet. Det ska fortsätta blåsa över hela påskhelgen, om man får tro prognosen. Vi går inte gärna om prognosen säger mer än fem beaufort, drygt tio m/sek. Det är visserligen medvind för oss, men prognosen är alltid i underkant. Om den säger tio, får man räkna med tolv – femton. Eller mer.

Nu gör det inte så mycket att vi får vänta några dagar, eftersom kylvattenpumpen till motorn behagar läcka och det kommer in havsvatten i motorrummet när motorn går. Inte så bra. Packningar och kullager måste bytas. Odd har demonterat pumpen och den har varit på renovering idag, vi håller tummarna för att den fungerar och håller tätt när den kommer tillbaks.
För övrigt är det gott om småfix, som att bara en spislåga på gasspisen fungerar, gummiflotten har skarvar som släpper och måste limmas, seglen ska hämtas från vinterförvaringen och hissas upp. Det går inte om det blåser som nu.

Att komma till Samos i april är att hoppa över den kalla, nyckfulla våren hemma och hamna direkt i midsommartid. Klippbranter och stenskravel är överdragna av mjukt böljande gröna mattor, med mönster i alla färger av vallmo, cikoria, prästkragar, blåklockor, risp, geranium, violer och en massa andra blommor som jag inte kan namnet på. Men jag sparar alla blombilder till imorgon. Då har jag stämt träff med norska Heidi som bor här och känner alla bergsstigar och blommor som sin egen täppa. Vi ska gå en tretimmars vandring bort mot Mytilini, har vi bestämt.

Jag dras till grönsaksaffären som av en magnet. Idag tog grönsakshandlaren mig i armen, där jag stod och plockade bland spenaten för att hitta de största och bästa plantorna. Kom, kom, sa han, och drog mig ut i kylrummet där dagens leverans av nyplockad spenat, rödbetor och sallad väntade på att packas upp. Lycka!

I båten äter vi bättre än hemma, och definitivt bättre än på restaurang. I går lagade jag ostgratinerad moussaka på aubergine, tomater och lammfärs, jordgubbar till efterätt. Idag blir det spenatsoppa med tärningar av fetaost och grekiska frikadeller, dvs köttbullar som jag kryddar med mynta, lök och persilja. Salladsskålen till lunch och middag innehåller spenat, bindsallad, persilja, dill, rödbetsblad, tomat, gurka, salladslök, morot, solrosfrön och svarta oliver som jag lagt in själv. Olivoljan har vi köpt av Anitta, som är segelsömmerska förutom att hon odlar apelsiner och oliver. Vi dricker retsina och vatten till maten.

Det blir vemodigt att lämna Samos, vem vet när eller om vi kommer tillbaka. Vi har börjat fundera på en långtidsplan för att segla hem till Sverige.  Man vill inte vara kvar i Medelhavet i åttioårsåldern. Men jag ser fram emot att uppleva Turkiet igen. Vi kom ju till Medelhavet 2016 via Donau och Svarta Havet, och seglade utmed den turkiska kusten söderut innan vi hamnade på Samos. Vi ankrade i sagovikar, trängde oss in i fiskehamnar och ankrade på redden utanför alltför dyra och snofsiga marinor. Överallt blev vi vänligt bemötta av nyfikna och snälla människor, och kände oss både trygga och välkomna. Jag har bloggat om det här.  http://katinkabloggen.se/2016/05/18/18-maj-i-canakkale-kunde-jag-stanna/ Och här: http://katinkabloggen.se/2016/06/02/  Och inte minst här: http://katinkabloggen.se/2016/06/05/

Jag somnar till vågornas kluck och fantasier om min trädgård där hemma. Drömmer om pumpor, krasse och solrosor där det nu bara är ett ganska skräpigt fält täckt av ensilage. Igår åt vi bondbönspesto, bara för att jag måste ta reda på om jag ska odla bondbönor eller inte. Det låter så gott när Sara Bäckmo skriver om dom, men Odd har barndomsminnen av bittra bönor som växte i munnen. Peston smakade nästan som guacamole, så det blir sådd när vi kommer hem. Odd tycker det kan räcka med tio plantor.

Vi får väl se.

Fynd under morgonpromenaden: vildfänkål och timjan.

Vild fänkål och timjan, det blir extra krydda i dagens middag.

image

Min dagliga tur till grönsaksaffären giv mig idag…

Dagens sallad - alla dagar. Med rivern fetaost, olivolja och pressad citron.

Odd har en ”va-faan-dag” med kylvattenpumpen.

Odd har en men-va-faan-dag

Men det löser sig förstås, som vanligt. <3

image

17 januari

”Hjärtat har inte tid att gråta”. Botemedel mot gnäll.

Trött på mörkret och kylan? Längtar du till solresan i sommar? Kanske till Grekland? Min vän Janita, barnsjuksköterska i flyktinglägret på Samos, berättade igår om en vanlig dag på jobbet. Sedan ett par veckor blåser och regnar det, nu har det stormat ett par dagar. Det är kallt, bara några få plusgrader på nätterna. Igår tog det emot när hon skulle köra iväg till sitt pass på barnmottagningen i lägret. Näsan var täppt, hon hostade och tyckte synd om sig själv.
Utanför containermottagningen stod föräldrar och barn på kö. Inne var det iskallt eftersom någon stängt av värmen under natten. Fingrarna var stela och pennan fungerade inte. Hon kände sig sjuk och eländig.
De första i kön var en mamma med tre barn. Två av dem barfota. De bor i tält och kan bara drömma om el och vatten. Barnen hostade, näsorna rann och de hade feber. Janita:
Jag vet att jag hinner med att undersöka femton barn under mitt pass, och att jag har mediciner att ge dem. Jag har också lite skor och varma kläder att dela ut, som snälla människor har skickat.”
Snälla människor, det är bland andra ni, mina vänner på facebook. Ni vet vilka ni är! <3 Innan jul kunde min dotter och jag tack vare er skicka två stora kartonger fulla med barnskor och strumpor till Samos. Det är sånt som räknas. Dåligt samvete hjälper ingen. Eller som Janita sa:  ”Hjärtat har inte tid att gråta, då hinner jag inte med alla som står i kön utanför. Det gör jag inte ändå, dom som står sist måste jag avvisa och skicka tillbaka till sina tält, tiden är ute!
Janita beskriver hur hon kör hem, vrider upp elementen, kokar te och långsamt blir varm igen medan tårarna rinner över dagens ledsamheter. Samvetet, som hon inte har tid att lyssna på medan hon försöker hjälpa så många som möjligt,  sliter och gör ont. Fast hon bor trångt och primitivt, tänker hon att hon ändå har det hundra gånger bättre än barnfamiljerna i sina små och dåliga tält.
Om några veckor är jag där. Jag reser ner till båten på Samos i mars, för att skriva på mitt manus och njuta alldeles själv av att möta våren. Då är den värsta årstiden passerad för flyktingarna. Det är åtminstone lite varmare på dagarna. För mig är det en ren lyxresa. Men jag reser lätt, med bara handbagage, för att kunna ta med mig full bagagevikt av sånt som Janita behöver. Allting som finns på barnmottagningen är skänkt av snälla människor. Minsta plåster, näsdroppsflaska eller alvedonsupp. Vill du också hjälpa till, så håll utkik på min facebook, jag kommer att göra ett upprop när min resa närmar sig och Janita vet mer i detalj vad som behövs. Du kan också söka upp gruppen Flyktinghjälp på Samos på Facebook.
En droppe i havet? Kanske, men stor skillnad för frysande små nakenfötter.
IMG_5328
IMG_5324
IMG_5335
14 januari

Svårt biten. Varning för Sara Bäckmo.

Sån träningsvärk i axlar, armar och händer som jag vaknat med de senaste dagarna, har jag inte känt en enda gång efter styrketräningen på gymmet. Det är Saras fel. Sara Bäckmo, hon med Skillnadens trädgård. Det började med att jag tyckte att kökskompostering – bokashi –  lät spännande, och googlade för att lära mig mer. Jag hamnade på Saras hemsida, därefter på hennes Youtubekanal och sen var jag fast. Beroende. Det inledningsvis  anspråkslösa bokashiprojektet har nu utvecklats till att jag gör om mitt försummade växthus till ett hus för åretruntodling i pallkragar. Det har blivit mer än femtontusen steg per dag i helgen. Med fylld skottkärra!

Mitt fina växthus har stått tomt, eller rättare sagt fullt med skräp, i fem eller sex år. Nej, ännu längre. Ett ständigt dåligt samvete rakt i blickfånget genom fönstret där jag sitter och skriver. Det är stort och vackert med nostalgiskt golv lagt av Långesigs gamla skorsten, det har el och vatten med frostvakt indraget. Vattnet fryser alltså inte på vintern. Under några år, när det var nytt, odlade jag tomater, gurkor, paprikor och allt möjligt annat i ofantliga mängder, men en vacker dag orkade jag helt enkelt inte med det längre. Den där väggen dök plötsligt upp, fast det insåg jag inte förrän långt efteråt.

I ett par år har jag tänkt inreda detta förargelsens hus till mysplats för läsning, skrivarbete och avkoppling. Men det har inte blivit av. Nu först förstår jag varför jag har skjutit upp, och skjutit upp, det inredningsprojektet. Min inre, klokare, delpersonlighet har vetat hela tiden att jag inte behöver fler mysiga platser där jag kan sitta still och göra ingenting.

Att börja odla igen har känts uteslutet, otänkbart, nästan som en hemlig, skamlig önskan. Fastän jag är pensionär och borde ha all tid i världen. Det är ju det där med seglingen. Inte kan man odla sin trädgård om man är borta från den flera veckor i sträck när det växer som bäst? Inte kan man vara författare och skriva böcker samtidigt som man har tomatplantor i tankarna? Man måste välja, offra något, man kan inte få allt. Eller?

När jag hittade Sara Bäckmo och Skillnadens trädgård på nätet kändes det som om jag äntligen fick syndernas förlåtelse och var välkommen tillbaka in i paradiset. Hon struntar i regler och gamla sanningar som inte passar hennes livsstil, testar egna idéer, odlar mitt i vintern, sår spenat på snön, uppfinner genvägar. Det tog mig kanske en timme framför datorn att inse hur starkt jag saknat odlandet och påtandet, och hur dumt och onödigt det är att begränsa sig av att man är bortrest sex veckor på våren, eller för den delen av att man håller på att skriva en roman. Nu är jag en av hennes lärjungar, betalar månadsavgift för att inte missa något enda av hennes visdomsord eller videofilmer. Hon har startat en podd också, den ska jag lyssna på ikväll innan jag somnar. 😉

Varning alltså, om du inte redan är fast hos Sara Bäckmo och Skillnadens trädgård! Under de senaste två dagarna har jag varit inne och beställt fröer på Runåbergs fyra gånger, samt lagt beslag på alla tomma godislådor som fanns hos Hemköp i Ellös…

Här har jag precis börjat. Burit bort en massa skrot till containern, röjt undan ett hörn och provat in en pallkrage. Hur många kan jag få plats med?

IMG_5689 (1)

IMG_5690

Svarteskär – rena guldgruvan för en kompostodlare.

IMG_5695

Tång är tungt. Det har funnits stunder när jag ångrat att jag staplade tre pallkragar på höjden. Gånger fyra. Å andra sidan, man kan aldrig gå ner till Svarteskär för många gånger.

IMG_5696

Det har sina fördelar med en musselman i familjen. Ett lass musselskal ”bra att ha” har legat bakom fårhuset över ett år, i väntan på lämplig användning. Nu har jag lagt in beställning på ett till. 

De fyra pallkragarna på utsidan står på tur för renovering, men det får vänta tills tjälen gått ur jorden. Där ska jag odla purjolök, kål, rotselleri, morötter, haverrot, palsternackor, sallad med mera, med mera. 

IMG_5708

Världens vackraste komposthög? Under många år har vi dumpat fårhusets vårtömning här,  blandat med hösilage som möglat och bortstädade eklöv. Nu i januari kryllar det av mask bara en decimeter ner i högen.

IMG_5719

Efter genomvattning toppar jag en av pallkragarna med fårull. Varför, oh varför sparade vi bara en säck från sista klippningen? Jag blir helt förtvivlad när jag tänker på alla säckar med ull som vi kört till Månsemyr. Tänk om vi sparat åtminstone tre till!

På bilden under syns några olika lager i lådorna. Jag har bottnat med ett tjockt lager tång, sedan fårhusgolv, (hårt packat, torrt hösilage fullt med fårbajs) därefter lövkompost, mera fårhusgolv, musselskal och sist kompostjord.

Här inne ska jag odla tidig spenat och sallad och sen tomater, squash, äggplanta, paprika mm

IMG_5715

31 december

Sikta mot stjärnorna 2019!

2018 blev året när jag vände skutan, satte ner foten, ja ni vet allt det där. Kort sagt, bestämde mig. Det har betytt en ny kropp, en ny livsstil.  Ett helt år gav jag viktresan, ett helt år har jag helt egoistiskt och hänsynslöst fokuserat på MIG och min hälsa. Det har inneburit nya vanor både vad beträffar kost och motion. Inte bara för mig, förstås, men Odd har inte klagat. Förutom att vi äter godare och bättre än någonsin, har han fått en helrenoverad fru. Allt som begränsade mig och gjorde mig sjuk och otrevlig, är borta idag, tillsammans med tjugo kilo överflödigt, skadligt kroppsfett. Det har kostat tid och mentalt fokus, det har inte blivit speciellt mycket författande under det här året. Men det har varit värt insatsen.

Nästa år ska jag satsa på skrivandet. Berättelsen finns där i form av drygt fyrahundra sidor text, men i manuset gömmer sig en kärna som jag inte har hittat än. Förmodligen för att jag inte lyssnat tillräckligt koncentrerat. Jag längtar efter att äntligen kunna ta mig tid till det.

Att skriva klart boken är inte det jag menar med att sikta mot stjärnorna. Det är istället utmaningen jag antagit från en av mina nya bekanta på Matdagboken.se Signaturen Tita är 74 år och löpare, och sprang sin första Tjejmil som 69-åring. Det tänker jag också göra. Anmälningsavgiften är betald, den 31 augusti startar jag i Stockholm. Nån mer som är sugen att hänga på?

  • Nyårsmenyn här hemma ser ut såhär i år: 
  • Rökt rådjursbog med rotfruktsgratäng
  • Grönkålssallad med tahinidressing (svt.se/recept)
  • Kokta rödbetor med riven chevre och honungsdressing
  • Hårdost (Gruyere) med förföriska russin
  • LCHF-paj med citrongrädde och björnbär, (alternativt Romtopf med rysk yoghurt för den som klarar av den mixen av socker och alkohol mitt i natten – inte jag!)

Året på gymmet avslutades idag med ett timslångt spinningpass. Tolv seniorer kör tills svetten rinner lika ymnigt som cidern vi bjuds på efteråt.

IMG_5611

11 november

10 november. Tack för i år Grekland!

Klockan är 14.00. Om en liten stund lyfter planet från Samos mot Athen. Därifrån flyger jag vidare till Amsterdam och 22.20 möter Odd på Landvetter. Det är snabbt. Jag önskar att det gick att ta tåget istället, på ett realistiskt sätt. Om det inte tog mer än två dygn skulle jag hellre åka tåg och få lite bättre miljösamvete.

Allting går förresten mycket fortare än förr. Två och en halv månad har bara susat förbi. De senaste veckorna, när jag varit ensam i båten, har jag knappt hunnit vakna innan det varit dags att sätta på dieselvärmaren och tända lampor mot kvällsmörkret. Det börjar skymma vid halv sex och är kolsvart halv sju. Men det är fortfarande +21C i vattnet. Jag simmade i morse, för sista gången i år, i sammetslent vatten.

Två och en halv månad. Vad har hänt? Vi tog oss från Poros på Peloponnesos via Cykladerna tillbaka till Samos, för att möta upp Joar och Jossan. Det var mycket besvärligare än vi trott, och tog många fler dagar än vi räknat med, tack vare blåsten som aldrig ville vara lagom. Det blev många och långa motortimmar för att passa på de korta väderfönster som öppnade sig. Några underbara seglingar blev det ändå, till exempel nattseglingen från Mykonos till Ikaria, etappen från Ikaria till Marathocambos och så den allra sista seglingen från Arki till Pythagorion. Då när välkomstkommitten av delfiner mötte oss i höjd med Agathonisi, som de nästan alltid gör. När jag tänker efter, så är våra bästa seglingsminnen från de gånger vi är på väg tillbaka till Samos.

Vi fick för första gången besök hemifrån.  Joar och Jossan tog en restresa till Pythagorion och vi hann gudskelov tillbaka dit i tid. Hade vi inte passat på det kortkorta väderfönstret på Ikaria hade vi blivit inblåsta där ännu längre, och missat dem!  Nu har vi äntligen lärt oss läxan –  aldrig stämma träff med nära och kära som tar en charterresa till någon ö, om vi inte redan befinner oss helt nära.  Det blåste för mycket för någon seglingsutflykt till Arki, som vi hade sett fram emot, men vi fick till åtminstone en fin ankring med bad runt båten. Det var den vädermässigt sämsta veckan på hela sommaren, kallt och blåsigt. Men Pythagorion är fint oavsett väder, med shopping och mysiga tavernor, så de var nöjda även om Odd och jag hade haft planer för helt andra upplevelser. De fick å andra sidan se ett grekiskt sjukhus från insidan, och man kan väl säga att det på sitt sätt ändå blev en oförglömlig semester. 😉

Jag höll igång träningen och började jogga! En verklig mental seger. Att promenera varje dag är inte svårt att få till, men därifrån till att att dra på sig träningskläder och jaga upp pulsen är ett stort steg. Maten däremot har gått som på räls. De nya kostvanorna med lchf och 16/8 sitter säkert även i Grekland, det kräver inte särskilt mycket engagemang att äta rätt längre. Att laga mat i båten är en ren fröjd, så fina råvaror som det finns. Det enda jag saknar är fröknäcke och creme fraiche. Men något ska man ju ha att längta efter, förutom barn och barnbarn förstås.

Jag provade på att vara ensam i båten för att få skrivro. Odd reste hem i förväg för att ta tag i sina projekt. (Musslor, vad annars?) Det tog mig en vecka att få till egna rutiner, och det var inte alltid underbart. Tiden gick konstigt nog ännu fortare än när vi var bägge två ombord, plötsligt kunde dagarna vara förbrukade utan att jag hade gjort något alls värt att komma ihåg. Tankarna flög omkring åt alla håll som en måsflock och det fanns inte lust till någonting. Andra dagar var fulla av energi, skrivande och aktivitet. Det behövs nog mer än tre veckor för att komma underfund med varför det blir som det blir. Ensamt och passivt vissa dagar, full rulle andra.  Vi har ju trots allt gjort det mesta ihop i 42 år, jag är inte van vid bara mig. Bröllopsdagen 6 november firades, för första gången tror jag, på varsitt håll.

Vi skildes från nyvunna seglarvänner i Galatas på Peloponnesos.  Nya relationer uppstår hela tiden när man seglar. Jag tror det beror på att tiden man har på sig är så kort. Man tar kontakt utan att vara blyg så fort man ser en svensk flagga. Samtalen kommer snabbt in på väsentligheter, man märker nästan genast om det är en person man klickar med eller någon som inte berör (eller verkar vara en riktig idiot). Att skiljas från nya vänner som man just börjat gilla på allvar är inte roligt. Även om man lovar varann att hålla kontakten, så vet alla innerst inne hur det oftast blir med den saken.

Andra seglarvänner umgicks vi med intensivt. Rolf och Lena i Blue Pearl känns som om de alltid har funnits där, fast vi inte kände varann för tre år sedan. Till våren hoppas jag att vi träffas i Turkiet. Där hoppas jag också att vi återser Sarah och Brian och labradoren Pepper på Tutela som tillbringar hela vintern i vattnet i Samos Marina. Sarah är bästa promenadkompisen, hon är helt outröttlig och så snabb. Hon promenerar i åtta km/tim vilket är ungefär min joggingtakt, a perfect match!

Att klara av tre veckor själv i båten gav självkänslan en kick. Jag kan! Jag deppar inte ihop och får inte panikångest av att vara ensam. Jag vaknar och somnar som vanligt, skriver och motionerar och äter och lyssnar på svenska nyheter och väldigt mycket på mina musiklistor. Handlar och diskar och går med soporna och så var den dan slut.  I slutet av februari, början av mars, gör jag gärna om det några veckor. Sarah har lovat rapportera om hur våren och mandelblommen fortskrider.

Vinterkapell på.

IMG_5127

Höstmys ombord. Syrrans hemstickade sockar och ett glas vitt, bra musik och ljus och värme. Vad behöver man mer? Sin man kanske? Så här firade vi vår 42-a bröllopsdag, med att skicka mysbilder till varann. 🙂

IMG_5136

Några vilda cyklamen får följa med hem i ryggsäcken. Växer som våra vitsippor i grusslänterna så här års.

IMG_4983

Några av mina egenhändigt pallade och inlagda oliver får också plats i ryggsäcken. Jag häller av lagen först och håller tummarna för att det går igenom säkerhetskontrollen. (PS Det gick bra!) Annars har jag stuvat undan sex burkar till under durken.

IMG_4826

Såhär ser jag ut numera. Någon före-bild tänker jag inte lägga ut. Jag dög bra även som tjock, men mår så otroligt mycket bättre som smal.

A8552B97-A32F-4D93-A1BE-9092F71CD9A8

Sista joggingturen hittade jag den här antika krukskärvan utplacerad på stenmuren. Den fick följa med till båten som en amulett. 

40D175C2-F844-405D-8E0A-DAE1CF47B94D

Morgonfiske pågår. Båten drar sig fram utmed linan in mot stranden. 

1AC0D565-8FA2-4603-80C1-EE2D52AA3404

Pythagorion uppifrån I.

E7695DA8-5C4F-484E-8EAB-2CA8D472F562

Pythagorion uppifrån II. Marinan uppe till höger i bild. Tack för i år!

IMG_5155

29 oktober

29 oktober. Vintertid ombord.

Nu är jag ”den ensamma svenska kvinnan” i segelbåten vid ponton D.  Det går inte av sig själv att komma in i nya rutiner för sömn, skrivande och hushållssysslor, men det funkar bättre för varje dag. Det är inte klokt hur fort tiden går. Jag är långt ifrån ensam i marinan, det bor fortfarande folk i flera båtar. Vädret har varit strålande i två dagar nu, stilla och varmt. Jag har precis ätit middag i sittbrunnen, (köttfärsgratäng med champinjoner, broccoli och aubergine) klockan är 20.00 och det är +15C. Hundar skäller runt omkring, små fiskebåtar med tända lanternor kommer in eller går ut i mörkret.

Mobilen väcker mig klockan sex, morgonen är min bästa skrivtid. Efter några timmar är det promenad som gäller, kortare eller längre. Tyvärr oftast kortare nu sedan jag blev själv och alla turister har rest hem. Det är väldigt tomt och ödsligt i mina promenadberg, jag vågar helt enkelt inte ge mig ut så långt på vindlande stigar ensam. Förmodligen är det bara dumma katastroftankar, en butiksägare skrämde upp mig med sitt prat om rånare som kommit ”över bergen”. Underförstått flyktingar, förstås. Det retar mig ofantligt att jag är en sån hare. Om jag ändå hade haft en hund som promenadsällskap.

Vännerna från Tjörn har lyft upp sin båt på land idag. Det blir ensamt på riktigt när de flyger hem på onsdag. Hittills har vi träffats någon gång varje dag. Igår gick vi till byn tillsammans för att uppleva den grekiska nationaldagen med dans, barnparad och blåsorkester. Det var en speciell och högtidlig feststämning med bara finklädda grekiska familjer på gatorna, de få turister som är kvar märktes inte. När barnen dansat klart åt vi först en kanongod lunch på taverna Ambrosia på stadskajen, och stannade sedan på väg tillbaka till marinan för en glass och en cappuccino. Lyxliv i kubik.

image

Grekland har två nationaldagar. Nationaldagen på hösten kallas också ”Ochidagen”. Ochi är det grekiska ordet för Nej.  Dagen firas till minne av den grekiske premiärministern Ioannis Metaxas berömda nejsvar, när Mussolini den 28 oktober 1940 krävde att Grekland skulle kapitulera.

image

Ett glas vitt i väntan på lunchen.

image

(Jag vet inte om länken nedan fungerar, det är en video från barnens dansuppvisning.)

1 2 3 4 5 6 214