Författartics
Först skriver jag utan att tänka, försöker att öppna dörren inåt och släppa ut allt som vill ut. Sen skriver jag om och skriver om och skriver om. Stryker, ändrar och byter ut. Sådär fortsätter det tills jag är nöjd. Dagen efter, eller nästa vecka, läser jag texten och upptäcker mina tics:
Alldeles för många meningar börjar med ordet Men.
Alltför ofta stoppar jag in tre bisatser för att stegra tempot eller skapa dramatik. Typ: Han kom, han såg, han segrade.
Min text har en tendens att bli baktung, jag lägger in för mycket information istället för att lita på läsaren.
Se där, jag kunde inte låta bli att skriva tre exempel, fastän två hade räckt…
– Posted using BlogPress from my iPad
När horisonten når hela vägen runt
I söder ett containerfartyg med kurs mot Göteborg. I norr en segelbåt som försvinner längre och längre bort. Autopiloten surrar, rorkulten gnisslar, fockskotet knarrar på vinschen, vågorna brusar rytmiskt mot stäven när vi niger fram över Kattegatt med kurs mot Hyppeln.
Vi gick från Skagen kl 09 och enligt gpsen ska vi vara framme kl 15.
Odd tar en tupplur i förpiken, jag sitter på förarplatsen och tänker medan jag håller utkik. I huvudet trumlar tankar efter programmet Bokcirkeln som jag just hört på SRPlay. Jan Guillou, Carin Mannheimer, Åsa Linderborg diskuterade JC Oates ”Blonde”. En ren njutning att lyssna på deras analyser, som om man vore en katt i någons knä. Jag ska ge den boken en ny chans. Har försökt två gånger tidigare men gett upp. Det känns inte lika skämmigt längre nu när jag hört hur Åsa Linderborg gått fram med rödpennan över sidorna och klagat över ”ordmassorna”.
Programmet har gett mig nya idéer om varför mina romankaraktärer beter sig som det gör, och ovärderliga tips om hur man kan göra med metaforer.
Öppet hav öppnar sinnet. Åtminstone så länge det bara blåser 5-6 m/sek.
Och ikväll blir det makrill till middag.
Hyppeln är en ljuvlig överraskning längst ut i Göteborgs norra skärgård. Lite sliten, inga topptrimmade trädgårdar och skrytsamma sommarhus, men vackert, omtänksamt ordnat för gäster från sjön och promenadvänligt. Hoppas på fint morgonljus, för ikväll regnar det på den nyköpta webergrillen.
Makrillen var sagolik.
– Posted using BlogPress from my iPhone
Motvind & stiltje
Det regnar. Snart ska jag sätta mig nere i salongen (det heter så på en båt, jag är inte högfärdig) med min manushög och min IPad. Snart. Jag Ska Bara först. Blogga och surfa på Författare på Facebook som har en så intressant diskussion om egenutgivning. Ska man, eller ska man inte, ge ut sin bok själv? Det handlar om pengar, marknadsföring och makt. Den författare som lyckas bli utgiven av Bonniers behöver inte bekymra sig, då är alla dörrar öppna eftersom Bonniers är en så stor maktfaktor i Mediesverige. Camilla Läckbergfenomenet utan Bonniers resurser är nog otänkbart.
Men alla andra författare då? I Sverige räknas antalet författare som kan leva på sina böcker till mellan 20-50 personer. Och då lever de flesta på fattigdomsgränsen. Dvs inom de 20% som har lägst löner av alla.
Snart ska jag ta itu med mitt manus. När Odd är klar med programmeringen av plottern. Eller när han går på promenad i regnet.
Det kallas nog egentligen uppskjutarsjuka.
– Posted using BlogPress from
my iPhone
Bästa författarrådet jag fått.
Länken jag fick på Facebook handlade egentligen om barn och föräldraskap. (Jag ska länka senare, när jag kommer iland igen) Den drabbade mig med full kraft, sådär som insikter ofta gör. Artikeln beskrev tio situationer när det allra bästa man kan göra som förälder är: Vänta! Dvs gör inte det man vanligtvis gör som förälder. Hetsa inte, stressa inte, grip inte in, rätta inte, försök inte åtgärda. ”Just wait”. Ofta är det bara lite tid som fattas. Det är helt enkelt inte dags än. Att börja gå, sitta på pottan, spela fotboll, läsa eller vad det nu kan handla om.
Precis så är det med mitt manus också.
Å ena sidan tror jag verkligen att det är nödvändigt med skrivardisciplin. Det håller inte att vänta på inspiration, den kommer tillsammans med disciplinen. Skriv på, så blir du kreativ.
Men å andra sidan märker jag nu, när det har gått 3 månader sedan jag skickade in manuset till förlag, hur det faktiskt långsamt håller på att vridas om och ändra karaktär.
Huvudpersonen har skruvats flera varv, hon har blivit ganska osympatisk, med laster och brister i sin personlighet. Intrigen har kokat ihop sig, ett tidsplan har helt försvunnit. Romanen har tappat mycket av sitt feelgoodstuk.
Det är en helt oväntad känsla, att hänga i svansen på en berättelse som man själv har hittat på, medan den drar iväg åt sitt eget håll.
Just nu sitter jag i båten i Marstrands gästhamn och skriver. Det tjuter i alla riggar, regnbyar kommer och går. Hemma hade jag tjurat över det dåliga vädret. Här är det underbart ändå.
Inte visste jag att Marstrand är så vackert!
– Posted using BlogPress from my iPhone
Till dig som lånar vår båt om nätterna. (Drömbilder #2)
(Mininovellerna i min serie Drömbilder får vara exakt 12 meningar långa. Jag ser dem som övningstexter där jag provar olika berättarperspektiv, olika tempus och olika genrer. Ibland går jag tillbaka och filar på texterna, så det är inte säkert att det är samma text imorgon som idag. 😉
Vill du läsa de perfekta förebilderna till den här sortens väldigt korta berättelser vill jag tipsa om underbara Golden Flax Tales som skrivs av Erin Morgenstern. (Bilden har jag tagit en mycket tidig morgon på Flatön.)
Till dig som lånar vår båt om nätterna.
Du förväxlade fendrarna på styrbordssidan, det var så jag upptäckte att vår båt använts av någon annan.
Jag skulle aldrig hänga klotfendern längst förut, Kurt skulle skrika åt mig direkt för vad gör den för nytta där?
Den jättefendern använder vi ju bara i Lysekil, om det inte finns plats i Fiskhamnen och vi måste lägga till vid stenkajen och Kurt stannar kvar ombord för att passa båten medan jag springer upp till systemet så fort jag kan.
Ibland när jag kommer tillbaka har han tröttnat på att vänta och kört iväg till Havsbadet för att se om Konrad ligger där med sin snipa, så då får jag skynda mig dit istället.
Jag förstår honom, visst gör jag det, det är väldigt utsatt att ligga vid stenkajen och besvärligt att bära av när det kommer svall från färjan, men det är inte så lätt att springa genom halva Lysekil med klirrande plastpåsar heller.
Du kanske är en sån där typ som ständigt har fendrarna hängande och slängande på utsidan, en korvhandlare som Kurt brukar fnysa.
Tänk om nån ser dig och tror att det är vi som kör omkring på det viset, det skulle han aldrig komma över.
Jag har förresten inte talat om för Kurt vad jag har upptäckt, han skulle bara få ett utbrott och börja skrika och slåss och påstå att det var mitt fel och det vet man inte hur det skulle sluta, med hans dåliga hjärta.
I natt gick jag ner till bryggan och hittade din rostiga cykel gömd bakom sjöboden, och tidigt imorgon bitti tänker jag smyga upp, innan han vaknar, och försöka överraska dig på bar gärning.
Du behöver inte vara orolig, jag tänker inte avslöja dig, tvärtom, Kurt kan gott ha det, han med sina hemliga Viagrakuvert som han tror att jag inte vet om, och den där människan som skickar sms på nätterna så att han alltid måste ha telefonen på ljudlös och aldrig hör när jag ringer till honom på jobbet.
Han borde faktiskt tänka på att båten står på mig, sen problemen med firman förra året, precis som sommarhuset.
Ingenting hindrar mig från att kasta loss, om det är så att du vill ha mig med.
Förvirring och förtröstan.
Kaos är granne med Gud. Så måste det vara, det måste jag tro. Ordning börjar med oordning, struktur föds ur ett virrvarr. I morse sprang jag 8 km, på urusel tid eftersom jag var tvungen att stanna flera gånger och skriva ner stickord på de idéer till min roman som hela tiden dök upp i huvudet.
Dagens osammanhängande lista med möjliga scener och dess inneboende konflikter kommer att fint och snällt låta sig inordnas i ett mönster. Allteftersom.
Det är jag alldeles säker på. Nu ska jag sova på saken.
Bara 52000 ord kvar?
Nu är alla scener som skrevs i Las Palmas inlagda i det worddokument som heter ”Utkast Manus” som nu sammanlagt är uppe i 51 920 ord. Lite besviken är jag nog, jag hoppades det skulle vara fler. Kanske är jag ungefär halvvägs nu?
Innan första utkastet är klart alltså. Sen återstår omskrivning. Kallas även redigering, men jag vet redan nu att jag kommer att skriva om och lägga till. Försöker i det här stadiet att undvika att läsa tillbaka i det jag har skrivit, nu gäller det att skriva på och skriva framåt. Men ibland måste jag läsa tillbaka för att leta reda på något speciellt. Då märker jag hur mycket som fattas i gestaltning och miljö. .
Efter en första omskrivning är det så dags att öppna dörren och låta någon annan läsa. Jag har redan vidtalat en vän. Sen redigera och korrigera igen. Sen lämna manuset för genomläsning till en professionell lektör, t ex Ann Ljungberg. Efter det redigera, skriva om igen och så, äntligen, är tiden inne att skriva ut manusbuntar och följebrev och posta till väl utvalda förlag. Och hålla tummarna.
Mitt mål är att bli klar i sommar.
Jag är helt inställd på att bli refuserad men tänker inte ge upp. Det är bara 2 promille eller nåt sånt av alla debutantmanus som får godkänt av något förlag. Men det finns gott om peppande historier pom välkända författare som fick kämpa innan deras första bok blev utgiven. PC Jersild höll på i 8 år innan något förlag nappade läste jag nånstans. Och ”Låt den rätte komma in” blev visst refuserad 9 gånger.
Jag har börjat läsa Elisabeth Georges otroligt inspirerande och lärorika bok ”Write away”. Det är den bästa författarlärobok jag läst hittills. Bland annat hennes ”En romans dagbok” (Diary of a novel) som återkommer då och då i boken. Där beskriver hon sina tvivel, sin skrivkramp och sin prestationsångest under arbetet med en roman.
Jag har också hittar några författarbloggar som är roliga och intressanta. Ibland undrar jag om jag en dag blir tvungen att välja mellan att skriva en farmorsblogg och en författarblogg?
De författarbloggar jag följer är: Debutantbloggen, Alla har en bok inom sig, bokhora, Simona Ahrnstedt, Kim Kimselius, Multimanus och så förstås Författarcoachen Ann Ljungberg
Det finns förstås många fler, men de här är mina favoriter hittills.
10900 ord eller 63000 tecken på väg!
En roman är minst 400 000 tecken. Minst! Jag tror att min kommer att bli ganska mycket längre. Men jag har bestämt mig för att inte sätta upp några mål varken vad beträffar antalet sidor eller när den ska vara färdig. Jag tänker skriva tills den känns klar.
Slutet är nu helt tydligt, jag vet precis vad de sista kapitlen innehåller. Synopsis är nedskriven och full av kapitelrubriker utan innehåll som väntar på att skrivas, suger efter min tid.
Problemet är bara att jag hela tiden kommer på nya karaktärer, konflikter och relationer som vill vara med. Bokens tema har också ändrat sig så att den nu handlar mycket mer om sådant som ligger nära mig själv. Konflikter, mord och annat hemskt blir ett sätt att göra någonting allmänmänskligt mer spännande. Det var inte meningen. Det bara blev så.
Men i mitt bakhuvud finns förstås allt det där jag har hört och läst om att ”gräva där man står”, att man måste skriva om det man brinner för, att man måste ha något viktigt att berätta. Allt det där som Ann Ljungberg och andra författarcoacher lär ut och som man kan läsa i varenda självhjälpsbok för författare.
När jag började med mitt bokprojekt hade jag ingen aning om hur jag skulle hitta det där viktiga, den där elden. Jag kände bara skrivlust.
Nu känns det som om elden och uppdraget har hittat till mig, utan att jag fattade hur det gick till. Jo, anteckningsboken spelar en viktig roll. Den som jag till och med har med mig i framfickan på joggingjackan.
När det kommer en idé stannar jag, plockar fram boken och skriver ner direkt. En bra morgonrunda kan det bli ett helt uppslag fullt.
